Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Mot himlen. Lyriskt skimrande pianokonsert

“Five pieces for piano and orchestra” av Sven-David Sandström Dirigent: Mario Venzago. Pianosolist: Peter Friis Johansson. Scen: Göteborgs konserthus.

I år fyller Sven-David Sandström 75 år och av den anledningen har Göteborgs symfoniker beställt ”Five pieces for piano and orchestra” som komponerats för pianisten Peter Friis Johannson. Verket är en pianokonsert men har fått sin titel för att Sandström velat komma bort från den traditionellt tredelade konsertformen som ju har legat fast i mer än trehundra år. Och för att skapa nya och oväntade interaktioner mellan solostämman och orkestern. Pianokonserten som genre förskräcker ju lätt med sin djupa förankring bakåt från Mozart till Rachmaninov. Och här i Sverige har vi Stenhammar. Senast jag hörde en ny svensk pianokonsert i Göteborgs konserthus var 2004 då Hans Pålsson uruppförde Daniel Börtz ”Sånger”. Ett lika ljuvligt som oförskräckt verk som gick rätt in i den senromantiska natten helt utan postmodern distans.

Även denna gång heter dirigenten Mario Venzago som under sin tid som chefdirigent här bedyrade sin kärlek till ny svensk musik. Det smäller till några gånger från brass och slagverk i verkets inledning men som helhet är det uppbyggt av långspunna våg­rörelser där enstaka kraftutbrott mest verkar finnas för ett ge rum för närmast tidsupphävande efterdyningar. Och det är makalöst skönt att som lyssnare att bäras i väg av. Särskilt som de kammarmusikaliskt avskalade och lyriskt skimrande dialogerna mellan den briljante Peter Friis Johansson vid flygeln och orkestern ger sådan plats för andning.

På samma sätt som i den mest tongivande yngre kvinnliga konst­musiken (se dn.se) finns också en dragning till höjden ­genom de stigande rörelserna i musiken. Sandström själv säger att han i denna piano­konsert ”har längtat efter något som finns högt upp, kanske en himlafärd”. I varje sats slutar också den böljande våg­rörelsen på den skummande ­toppen med ­pianostämman som sista ­instrument allra högst upp i diskanten. Tangerande gränsen för det fysiskt hörbara. Där musiken upphör eller där den förenar sig med alltet. Fantastiskt!

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.