Rummet på Scenkonstmuseet i Stockholm kryllar av kreativ merchandise. Silvana Imam har hängt upp kedjor i taken. På en prydligt bäddad säng har överlakanet kladdats ned med låttexter.

Det är en kombinerad pressträff: dekorationerna tillhör utställningen ”Nonsense warrior”, men rapparen är också här för att prata om sin nya film. Eller, ”sin” är att ta i. Åtminstone enligt Imam själv.

— Jag har inte gjort någonting i det här som handlar om själva filmen. Jag har bara existerat och sagt ja till att bli filmad. Det är verkligen bara det, säger hon och slår sig ned på en liten svart campingstol.

”Silvana – väck mig när ni vaknat” följer den internationellt hyllade artisten från 2014 till nu. När den började produceras visste ingen av de inblandade att Imam, eller filmen, skulle bli så här stor.

— Jag har haft andra bolag som hört av sig och sagt ”vi har 100 000, vi kan filma i 20 timmar”. För mig blir sådant hejdå på en gång. Det här var tre personer utan budget eller något stort bolag bakom sig. De ville bara göra feta grejer och förändra. Därför sa jag ja.

— Jag trodde vi skulle göra några små filmsnuttar inför valet. Kanske någon musikvideo eller ett brandtal. Det var typ idén från början.

Slutresultatet blev aningen större än så. Den en och en halv timme långa dokumentären följer personen bakom den politiska förebild Imam ofta porträtteras som. Många trådar vävs ihop till en berättelse: om familjens flykthistoria, konflikten med den homofobiska släkten och vad hon offrat i sin vilja att förändra. Och kanske viktigast: ett intimt porträtt av kärlekshistorien med Beatrice Eli. En livsberättelse ”bortom klickbetesrubrikerna”, som Silvana Imam själv sammanfattar den.

— Jag är väldigt åsiktsfylld och det gör mig politisk. Men jag är också någon som gillar att vara hemma och äta godis och se på film. Som alla andra. Det är den personen man får se.

Den som kan sin Silvana Imam har hört stora delar av filmens berättelse förut, men några saker träder fram i ny dager. Bland annat föräldrarnas stolthet. En glädje som växer och blommar ut med full kraft först i filmens slutscener. När hennes pappa till slut står på Gröna Lunds scen bredvid sin dotter blir det omöjligt att inte ryckas med.

Uppväxtskildringen är också ­Silvana Imams eget favoritparti.

— Det får mig att tänka på allt mina föräldrar gjort för att komma hit (från Litauen och Syrien). Hur det är att lämna sina rötter och anpassa sig till ett samhälle som inte är ditt. Att höra på nyheterna att politiker stänger gränserna för dina släktingar.

— Mina föräldrar är jättestolta över mig och min syster. Att vi lyckades i Sverige. Det är stort för dem.

I höstsolen utanför museet berättar regissörerna Mika Gustafson, Christina Tsiobanelis och Olivia Kastebring om vad som fick dem att vilja följa Silvana Imam.

— Vi inspirerades av Silvana och den kraft och energi hon har. Under den politiska tid som vi mötte henne i kände vi ett behov av att göra något. Och vi vill skapa komplexa porträtt av kvinnor. Det var de främsta motiven från början, ­säger Mika Gustafson.

Varför görs det så mycket musikfilm just i höst tror ni?

— Dokumentärer handlar ofta om en person, en tid eller en händelse. Då är det enklast att välja folk som syns, och det gör ju ­musikartister. Alla har inte ett budskap, men de berör, svarar Christina Tsiobanelis.

Mika Gustafson går vidare med ett resonemang om artisters vilja att punktera mediebilden av sig själva. I stället för tomt lajkjagande kan de använda sociala medier för att avslöja brister och visa sig genuina och äkta. Där Instagrams enminuts­klipp är över kan dokumentär­filmen sedan ta vid.

— Artister kanske tänker ”jag ska inte visa vilka klubbar jag går på, jag ska visa något ärligt, det kan jag tjäna på”. Det är klart att dokumentärfilm kan verka som ett enkelt sätt att göra det på. Men jag tror att risken är att det bara blir reklam på ett annat sätt, säger regissören.

Utöver ”Silvana – väck mig när ni vaknat” bjuder hösten bland annat på K Special-dokumentären ”Livet enligt Loreen”. Även konsertfilmer finns representerade. The Knife släpper liveinspelningen ”Shaking the habitual: live at terminal 5”. Konserten fångades i New York 2014.

— Vi var inte säkra på att om vi skulle göra en kommersiell utgåva av filmen, men vi visste att vi ville ha en bra dokumentation av spelningen. Inspelningen blev så bra att vi kände att det vore kul att dela med sig av den här kvällen, skriver duon i ett mejl till DN.

Även notoriskt medieskygga ­personer som Avicii och Lars Winner­bäck framträder i höst i dokumentärerna ”Avicii: true stories” och ”Ett slags liv”.

Kan dokumentärfilmen vara ett sätt för artister att få mer kontroll över hur de framställs offentligt?

— Jag hoppas att man som dokumentärfilmare är så objektiv som möjligt, säger Øystein Karlsen, regissören bakom Winnerbäckfilmen. Men jag tror att tidningarnas intervjuform är svår för de flesta, eftersom den ofta är sensationsstyrd. När man följer någon i arton månader får man möjlighet att presentera en mer tredimensionell bild. Det tror jag är en mer appellerande kanal för en musiker, snarare än att göra treminutersintervjuer där de framstår som idioter och inte känner igen sig själva.

— Winnerbäck är inte en man som har gjort speciellt många privata intervjuer, han berättar väldigt lite om sig själv förutom det han säger i texterna. Samtidigt är han en artist som otroligt många har ett starkt och nära förhållande till. Publiken känner igen sitt eget liv i hans texter, men ingen av dem vet något som helst om honom. Därför ville jag göra den här filmen.

Karlsen säger att det svenska utbudet av musikfilmer inte går att jämföra med det i hans hemland Norge.

— I Norge har det nästan inte gjorts några alls. Sverige har ett helt annat klimat för den här genren. Håkan Hellström-filmen kanske banade vägen på något sätt.

”Silvana – väck mig när ni vaknat” följer den i dag internationellt hyllade artisten från genombrottet 2014. En central del av filmen handlar om hur relationen med Beatrice Eli växer fram.

Øystein Karlsen, regissören som gjort Winnerbäckfilmen ”Ett slags liv”, tror att den rörliga bildens genomslag kan vara en av faktorerna bakom artisters val att få sin historia berättad i dokumentär form.

Tim ”Avicii” Bergling blev tvungen att sätta karriären på paus 2016 efter att ha gått in i väggen. Regissören Levan Tsikurishvili säger sig ha velat göra ett ärligt porträtt av Avicii som person.