Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

När bilden av Sverige faller sönder

”Ett socialistiskt multikulti-helvete”. Det senaste åren har Sverige seglat upp som ett varnande exempel i tjeckiska medier. Men varför? Hynek Pallas tecknar en personlig historia över blicken på Sverige – från krigsbyten till flyktingskräck och kolbaroner.

”Åk till Sverige!” Våren 1977 stod mina föräldrar inför ett val. Lämna Tjeckoslovakien eller hamna i fängelse och placera mig på barnhem. Beslutet var enkelt, men emigration är ingen shoppingrunda. Det enda land som var villigt att ta emot personer som skrivit under människorättsdokumentet Charta 77 var Österrike.

Dit, förklarade Zdeněk Mlynář, skulle de inte åka.

I dissidentkretsarna hade Zdeněk Mlynář omvärldskoll. Han var utbildad i Moskva – bästisen på juristlinje hette Michail Gorbatjov – och tillhörde 1968 det tjeckoslovakiska kommunistpartiets ledning. Efter invasionen fördes han till Moskva och tvingades att skriva på ett avståndstagande från Pragvåren. Sen hamnade han i kylan.

Tio år senare satt Mlynář i ett vardagsrum som undersökts för avlyssningsapparatur och berättade för 25-åringarna Jiri Pallas och Jitka Bidlasová att Sverige var grejen. Hans fru, tidigare statsvetare, hade varit i Norden. ”Ni vill ju inte gifta er så ni kommer passa in. Och så har de praktiska möbler. Åk dit!” Mlynář hade kontakter, och visste att svenskarna skulle kunna ta oss som kvotflyktingar – även om det krävdes tjat och hjälp på ambassaden.

Mamma förberedde sig genom att läsa ”Gösta Berlings saga” och blev orolig för det nya landet. Men ett populärt skämt bjöd på viss information: ”Vad är det för skillnad på Sverige och Tjeckoslovakien? Ingen. Bägge har krona och båda har en Gustav som stadsöverhuvud. Och de är krönta båda två”.

Så kunde mina föräldrar dra slutsatsen att valutan hette samma sak och att Sverige var en monarki. ”Krönt” var nämligen slang för ”jubelidiot” – något som var allmänt vedertaget om den Tjeckoslovakiske presidenten Gustáv Husák.

Orsaken till att så lite var känt om Sverige var politisk. Den svenska socialdemokratin, inte så långt ifrån hur reformkommunister som Zdeněk Mlynář hade föreställt sig socialism med mänskligt ansikte, passade inte in i regimens svartvita världsbild. Muren skulle skydda mot fascister, inte dagisbyggande apartheidkritiker som stiftade jämställdhetslagar. Och samtidigt som dissidenter visste att respektera Olof Palmes land fanns det politruker som aldrig förlät honom för talet 1975 där han beskrev ledargarnityret som ”diktaturens kreatur”.

Men det fanns en svensk företeelse som var välkänd och välsedd i Tjeckoslovakien: ishockey. Eftersom Sverige regelbundet vann över Sovjetunionen, så hejade man på Tre kronor och kunde spelarnas namn. Sven Tumba var en tjeckisk hjälte. Till hockeyns förtjänster hörde också något mindre känt. Det var svenska hockeyspelare som i slutet på 1970-talet smugglade inspelningar som journalisterna Robert Aschberg och Jörgen Widsell hade gjort åt mina utvandrade föräldrar. Och det var svenskar som hjälpte till att sprida denna förbjudna musik i världen ända fram till 1989.

Fast just den biten svenskiana var inte allmängods när vi återvände till Prag under Sammetsrevolutionen – och har aldrig blivit det.

Gamla tjecker undrade i stället detsamma som svenskar: Vem hejade jag på egentligen? Yngre naturtörstande tjecker som nu kunde lämna sura skogar och smutsiga vattendrag ville veta om fisket i norr.

Men 1990 präglades också av en mycket äldre Sverige-historia. Inför ett statsbesök till Stockholm som nytillträdd president sa Václav Havel att ”det vore trevligt om de kunde lämna tillbaka lite av vad de stulit här”.

Det finns ingen uråldrig svenskrädsla i den tjeckiska national­själen. Inte som i Polen, där Sverige letat sig in i nationalsången. Ändå plundrade svenska armén Prag under Trettioåriga kriget. Slaget vid Karlsbron 1648 är förevigat som diorama på kullen Petřín. Ett stenkast bort ligger slottet där svenskarna stal Rudolf den andres konstsamling, Wallensteinträdgårdens statyer och ett levande lejon.

Mest känt ur krigsbytet är Djävulsbibeln och Silverbibeln. Diskussioner uppstod om skrifternas ”rättmätige ägare”. TT slog upp saken, museer och Utrikesdepartementet förberedde sig på strid. Men någon officiell förfrågan från tjeckiskt håll inkom aldrig.

Fast snart hittade tjeckerna annat svenskt att himla ögonen åt. Och här finner man ett frö till dagens syn på Sverige. Det började med ordet prohibice. ”Förbud” – som i alkoholförbud. Svenskar var ofria. Ett bevis var de nya horderna från Norden: tillresta ungdomar som drack billig sprit tills de tuppade av. Ambassaden i Prag går fortfarande ut med varningar till svenska föräldrar, och dansk polis patrullerar den tjeckiska huvudstaden sedan tusentalet ynglingar så när jämnade ett hotell med marken häromåret.

Ett annat aber var ”socialismen”. En eftermiddag 1995 hade jag ett fasligt sjå att förklara för en veckotidningsredaktör att hans föreställning om svensk ”socialism” gick illa ihop med den regering som just avslutat fyra år av utförsäljningar. Det hjälpte lika lite som när jag berättade att vi hade ett alkoholutbud som tjeckerna kunde drömma om. Nej: kunde man inte köpa en öl i  en kiosk fyra på morgonen så var det inte fritt.

Orsaken till synsättet låg i den politiska utvecklingen i Tjeckien – en reaktion mot det som hade varit. Allt vänster om mitten avfärdades som ansvarigt för historiens onda. Ska tendensen samlas i en kropp heter han Václav Klaus. En EU-hatande, konservativ Thatcher-beundrare som kom att dominera den politiska scenen. Som finansminister och premiärminister på 90-talet ansvarade han för privatiseringen. När han lämnade presidentämbetet 2013 hade han utfärdat amnesti åt de oligarker som under privatiseringsåren förskingrat miljarder.

Följer man Klaus uttalanden förstår man att de senaste årens våldsamma utveckling i synen på Sverige inte är tagen ur luften. I en tv-intervju 1992 sammanfattade Klaus den nya nationens credo genom att läxa upp en journalist som haft mage att fråga när marknadsekonomin beräknades vara införd. Marknaden var inget människor skapade. Det var en naturkraft och vi kunde bara ge den bästa möjliga förutsättningar.

Det ”socialistiska” Sverige med sina regleringar halkade in på listan över suspekta nationer. Inte ens Astrid Lindgren stod orörd. En väninna berättar att hon läste en biografi över den svenska författarinnan och insåg att Madickens pappa var socialist. Den biten var inte översatt i de ”Madicken”-­böcker som kom ut i Tjeckien efter 1989.

Sådant skulle barn besparas från.

Klaus föreställningar om ”ingrepp” i det naturliga har kommit att prägla många samtal jag haft i  Prags ölstugor. Som de om feminism. Den förpassas med Klaus ord till den bunt -ismer – environmentalism, homosexualism och human rightism – som egentligen handlar om att införa socialism. När jag en gång kom till Prag möttes jag av ett fnittrande kompisgäng som undrade om jag satt ned när jag kissade. Det visade sig att en dagstidning hade publicerat en artikel om den svenska feminismen. Vars mål var att tvinga män att sitta och kissa.

Men under många år rapporterade tjeckiska ­medier nästan ingenting om Sverige. Ingmar Karlsson som var Pragambassadör 1996 till 2001 stödjer min bild när jag kontaktar honom: ­under sina fem år i  Tjeckien hade han aldrig anledning att rapportera hem om vare sig negativa eller positiva skriverier.

Så jag reagerade med viss förvåning när en tjeckisk vänstertidning häromåret kontaktade mig för en intervju om Husbykravallerna. ”Vad håller på att hända i Sverige?” frågade de med versaler och utropstecken. Artikeln skulle nyansera ett Sverige som börjat dyka upp i sociala ­medier som avskräckande exempel på en annan av Václav Klaus förhatliga -ismer: multikulturalismen. Redan 2005 menade Klaus att den ”är ett av den västliga civilisationens tragiska fel” och att ”massmigration” var en ”falsk ideologi” eftersom det ger intryck av att det är en mänsklig rättighet att ”dra runt i världen”.

Efter massmordet på Utøya förklarade han att händelsen var ”en konsekvens av dagens postmoderna, inkonsekventa, övermodiga samt högfärdiga och alltför tillåtande samhälle.” Alltså borde ingen förvånas över vad som kom tio år ­senare när syriska flyktingar valde att utöva sin ”falska ideologi”.

Att Klausismen fått rejält fäste i  det tjeckiska samhället förstod jag hösten 2014 när jag skulle intervjua en man i norra Tjeckien. ”Vad gör ni åt våldtäkterna” frågade han mig. Lokaltidningen hade rapporterat om en ”muslimsk” massvåldtäkt på en ”svensk flicka”.

En månad senare var jag i Prag när Charlie Hebdo-attentatet skedde i Paris. Dagen slutade med att en taxichaufför berättade för mig att ”vi vita i norr kommer få skylla oss själva”. I samma veva utbröt kalabalik i det tjeckiska parlamentet över att en grupp krigsskadade barn skulle tas emot från Syrien. En av artiklarna där den tjeckiske statsministern delade folks oro ­publicerades intill en rapport om muslimers övergrepp i Sverige.

Jag ringer upp den tjeckiska vänster­journalisten Saša Uhlová för att fråga var krigsrubrikerna kommer ifrån – Sverige är ju ett land tjeckerna inte vet något om. Jo, svarar hon. De vet att det är ett rikt, välfungerande samhälle. Därför blir effekten kraftigare: ”Klarar inte de av invandringen, hur ska då vi…?” Har man inga egna flyktingar att skrämma folk med så måste någon annan stå för apokalypsen.

Saša Uhlová har rätt: skulle man rita ett diagram över artiklar och innehåll, då följer de flyktingkrisens kurva. Efter Ikea-morden i augusti 2015 publicerades en artikel med den svenska flaggan som enda grafiska lösning. Månaden därpå blev jag engagerad av veckotidningen Respekt för att skriva krönikor från Sverige. Förfrågan var formulerad för att bemöta ”hysteriska” reaktioner i det tjeckiska samhället. Som att många tjecker påstår att det i svenska städer råder en panisk rädsla för muslimer.

Respekts chefredaktör Erik Tabery vill tona ned de etablerade mediernas roll när jag ett halvår senare utvärderar mina artiklar. De grövsta ­sakerna om våldtäkter och no go-zoner hör till sociala medier säger han. Fast läsare hör ju av sig till tidskriften efter ”normala” texter om Sverige och menar att de mörkar sanningen. ”Multikultivänster” kallade en tjeckisk tv-profil mig efter en artikel om flyktinghjälp i civilsamhället.

För redaktör Tabery underdriver tyvärr. Även etablerade medier blir troll när de närmar sig Sverige. Det är svårt att välja i högen, men en artikel i dagstidningen Mladá ronta dnes (ägd av Tjeckiens finansminister, oligarken Andrej Babiš) från januari innehåller många ingredienser. Under rubriken ”Sverige var ett paradis, nu är jag rädd för att åka tunnelbana” berättar en tjeckisk sjuksköterska bosatt i Stockholm hur det är. Hon kom hit för elva år sedan. Alla log och var trevliga. Ingen brottslighet.

Men nu! Folk slåss och stjäl. I skolmatsalen serveras inte längre fläsk. Familjen flyttade efter att en femårig (!) pojke från Mellanöstern i ett sandlådebråk hotade att hugga hennes son i magen.

Texten varvas med påståenden om platser dit vita inte vågar sig och anonyma poliser som berättar att det är allmänt känt i kåren att ingen polisman låter sina barn besöka centralstationen. Svenskar överger sina hem i city på grund av kriminalitet och flyttar till dyra områden. En inblick i hur tjeckiska medier arbetar, är att påståendet anses styrkt av att svenska hushåll de senaste tio åren ökat sina lån.

På nätet ackompanjeras artikeln av bilder på brinnande bilar. När samma tidnings reporter misslyckas med att få en tjeckisk student i Rinkeby att beskriva förorten som helvetet på jorden (”jag joggar på nätterna, jag tycker att jag borde ha sett något”) åker han till T-centralen och avslutar texten med att ”utländska män kissar på fasaden”.

En annan artikel berättar om flyktingen som hellre återvände till Bagdad eftersom ”det var tråkigt i Malmö och inte ens en katt skulle ha ätit maten”. Historien har en dubbel funktion: visa att flyktingarna är otacksamma ekonomiska migranter och att Sverige har chanserat tack vare dem.

Mediebevakningen har fått konsekvenser. I vintras blev jag kontaktad av en svensk universitetsanställd som ville ha hjälp med information till två tjeckiska forskare som hoppat av en konferens. De hade läst att den svenska polisen inte kunde garantera kvinnors säkerhet. Bäst som jag diskuterade vad slags läsning som kunde få besökarna på bättre tankar, visade det sig att det rörde sig om medieforskare.

Jag berättar det för en tjeckisk diplomat med erfarenhet av ­Sverige som plötsligt förklarar den svenska åsiktskorridoren för mig. Det är alltid lustigt att få berättat för mig vad jag tydligen inte får skriva. Men ja: svensk media skiljer sig från tjeckisk. En svensk redaktör som tar beslut i stil med veckotidningen Týden och utan en kvinnas vetskap fotomonterar en hijab på en omslagsbild av henne – ”eftersom hennes pojkvän är muslim” – skulle med rätta bli kortvarig på jobbet i Sverige.

Den skeva bilden är inte begränsad till medier. Flera opinionsbildare sällar sig till skaran som berättar om skräcken i Sverige, fast de inte alltid vet mycket mer än folk i mina föräldrars vardagsrum 1977.

En person som återkommande uttalar sig är Václav Klaus tidigare rådgivare Pavel Kohout, kallad ”elitekonomen” av tjeckiska medier. I en intervju med nättidningen Parlamentní Listy länkar han till rapporter från Brottsförebyggande rådet och förklarar att svensk brottslighet åttafaldigats sedan 1950. Har Sverige förvildats, undrar Kohout retoriskt. Nej då – svenskarna har importerat folk från länder med grovt uppförande.

Man undrar om han räknar in de tusentals tjeckoslovaker som flyttade till Sverige efter 1968.

Syftet uppfylls i alla fall. Det ser legitimt ut och stärker budskapet: vi måste hålla dem borta.

Hur ska man tolka den här situationen? Hur förstå att det första ifyllningsförslaget på söktermen ”švédsko mul…” är ”švédsko socialistické multikulti peklo” – ”Sverige ett socialistiskt multikulti-helvete”?

Ingen förklaring till den tjeckiska mediespinnen är lugnande. Å ena sidan populism och oligarkstyrda medier utan publicistisk ryggrad. Å andra sidan en region där den ryska propagandaapparaten går på högvarv för att så split. För kampen om Sverigebilden handlar om mer än relationen mellan två små nationer och är betydligt allvarligare än en diplomatisk fadäs om Silverbibeln. Den är ett skifte i politiska allianser som kommer att påverka oss i grunden.

Ett dystert exempel på hur ignorans och kunskapsbrist vidgar denna europeiska spricka när den som bäst behöver överbyggas sker i form av Vattenfalls statligt sanktionerade brunkols­försäljning. Den ska vara färdig i sommar och riskerar att bli en rostig spik i vad som är kvar av de goda relationer som Margot Wallström och hennes tjeckiska motpart Lubomír Zaorálek uppvisade vid utrikesministerns besök i Prag i mars.

Till skillnad från svenskar är tjecker nämligen intimt bekanta med det mänskliga och miljömässiga pris som kolbrytningen – juvelen i den kommunistiska energipolitiken – inneburit. Liksom de vet att miljardärerna som svenskarna säljer till och berikar hör till den oligark-krets som stal landets gemensamma tillgångar på 1990-talet. Och som i dag äger några av de tidningar som publicerar den värsta dyngan om svensk multikultur.

Något säger mig att vi inte får höra Stefan Löfven fördöma dessa rövarkapitalismens kreatur – eller att det ens skulle få nästa kapitel i  den tjeckiska Sverigeboken att bli ljusare än det nuvarande.

Hynek Pallas är författare och medarbetare i DN kultur. Han utkom i våras med reportageboken ”Oanpassbara medborgare – historien om förföljelsen av de tjeckiska romerna” (Atlas).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.