Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

När det var typiskt svenskt att behöva internationellt bistånd

För exakt 150 år sedan fick Sverige hjälp av omvärlden vid en svältkatastrof, som krävde tusentals liv. Under 1860-talets nödår tog utvandringen fart på allvar. Magnus Västerbro frågar sig vad krisåren kan lära oss om vad svensken är för en människa.

Det finns en trakt i Europa, kan man läsa i the Times of London den 17 oktober 1867, ”där det i stället för sommarsol och rik gröda har givits en mulen himmel och hemsökta åkerfält, och i stället för skördens glädje hörs barnens rop efter bröd och den stilla klagan från män och kvinnor som håller på att dö av brist på det.”

Denna trakt, heter det vidare, ”är känd för oss engelsmän – om vi överhuvudtaget känner till den – som Norland” (sic). Detta är en plats där det även i vanliga fall är svårt att överleva, skriver man. Och nu har vintern som gått varit en av de längsta och kallaste någonsin, vilket lett till att fruktansvärda hungerscener utspelar sig. ”Det är omöjligt att ens för pengar uppbringa bröd och människor leva på rötter och bark från träden”. Därför vänder man sig till den brittiska allmänheten och vädjar om hjälp. ”De mera välbärgade klasserna i Sverige har redan gjort mycket för att bistå de olycksdrabbade, men Sverige är inte ett rikt land och det krävs mycket mer än vad hon själv kan göra”.

När artikeln publiceras har den svenska regeringen till sist beslutat sig för att organisera nödhjälp till de svältande i Norrland. Men man gör det motvilligt, med stor tvekan, för man vill inte ingripa i marknadskrafternas spel. Vilket i praktiken innebär att hungersnödens effekter förvärras av myndigheternas passivitet. Inte minst slående är att exporten av spannmål hela tiden fortsätter att vara stor – havre från de svenska åkrar som klarat sig undan missväxten skickas till London, där de blir mat åt hästarna som drar storstadens droskor. Och den lilla hjälp det officiella Sverige ändå ställer upp med räcker inte alls till. Redan från början uppmanar man därför de rika att bidra, såväl i Sverige som utomlands.

Uppropen ger effekt. Människors hjärtan rörs av ropen på hjälp. Bidrag strömmar in från Tyskland, Norge och Danmark, från England, Italien, Holland och USA, men även från Spanien, Portugal och Ryssland. Det bildas nödhjälpskommittéer i Bremen, Lübeck och Flensburg. En Unga Damers Bazar i danska Sönderborg skickar en slant, likaså bankdirektören Pietro Tagliaria i Palermo. I Scandinavian Hall i San Francisco hålls en ”musikalisk soaré”, till förmån för de lidande nordborna på andra sidan jorden.

Det osannolikt kalla året 1867 följdes sedan av torka i södra Sverige året därpå, som särskilt drabbade Småland och Blekinge. Även det året krävdes en internationell biståndsinsats, som dock aldrig blev lika stor som året dessförinnan. Kanske var det fråga om vad som i dag kallas ”donor fatigue”. Att skänka en gång är en sak, men om man måste göra det igen året därpå tappar man lätt sugen. Ska de där svenskarna aldrig klara sig själva?

Det finns många berättelser bevarade om nödåren på 1860-talet. Senare forskning har intressant nog visat att skildringarnas karaktär skiftat drastiskt över tid. De samtida berättelserna fokuserar på misären, de hungrandes lidande som nödhjälpen inte rådde bot på. För biståndet, även det som kom från utlandet, förmedlades med strikta förbehåll. Enligt tidens dominerande tankesätt ville man akta sig för att skämma bort de fattiga. Därför gavs hjälpen i första hand som lån, och då bara till de som man trodde skulle kunna betala tillbaka. Det var en hårdhet mot de utsatta som i efterhand framstår som brutal, men som var helt i linje med tidens ideal. Alla måste göra rätt för sig. Gåvor gör människor lata. De fattigaste måste lära sig att ta ansvar för sina liv. Den inställningen ledde till tusentals dödsoffer.

Men i de berättelser som skrevs ner i efterhand, en bra bit in på 1900-talet, mindes man denna tid på ett annorlunda sätt. Då, när det akuta svälthotet sedan länge var avvärjt och man tryggt kunde beskriva 1860-talets nödår som Sveriges sista verkliga hungerkatastrof, spred sig ett nostalgiskt skimmer över tiden, vilket historikern Britt Liljewall visat. Många av de som genomlevt hungeråren ville då minnas att grannar hjälpte varandra att klara nöden, och de som svalt fick kanske inte mycket men ändå tillräckligt för att överleva. Det var en tillrättalagd bild, där konflikter tonades ner, stölder och tiggeri avdramatiserades. Då började man även presentera hur människor betedde sig under denna svåra tid som något ”typiskt svenskt”, omtänksamt och solidariskt. I efterhand talade man inte heller så mycket om den utländska hjälpen. Särskilt den så kallad ryssrågen var ett påfrestande minne – att den gamla ärkefienden behövde hjälpa Sverige med spannmål i nödens stund ville man helst inte tala om.

Dessa berättelser är nedtecknade under den tid då det så kallade folkhemmet höll på att byggas upp, påpekar Liljewall. Då passade det utmärkt att hävda att svenskarna alltid varit relativt jämlika, och att det svenska samhället sedan urminnes tid präglats av en förmåga att kompromissa och hitta samförståndslösningar.

Men den föreställningen är lika tidsbunden som andra förslag om vad som egentligen är typiskt svenskt. Genom åren har det onekligen funnits många sådana. Är svenskarna kanske, som man kunde säga på 1600-talet, ovanligt gudfruktiga, de mest renläriga av alla kristna? Och är det därför Gud valt ut dem att vara ett härskarfolk, och bestämt att de ska regera över Norden? Eller är svenskarna ovanligt ointresserade av att göra affärer, som Carl Jonas Love Almquist skrev på 1800-talet? Eller är det i själva verket så, som den inflytelserike debattören Gustaf Sundbärg hävdade i början av 1900-talet, att svensken mer än något annat älskar att kriga?

Den senare uppfattningen kan låta förvånande i dag, då det svenska folket har njutit 200 år av fred. Men kanske inte mer förvånande för oss än det skulle varit överraskande för de svenskar som i början av 1700-talet straffades hårt om de hade sex utanför äktenskapet, om de hade fått veta att deras ättlingar en dag skulle göra ”den svenska synden” världsberömd.

Det har alltid varit något exceptionellt med just Sverige, det är bara exakt vad som hela tiden har skiftat.

Ser man nyktert på vad som egentligen skedde i landet under nödåren på 1860-talet är det svårt att spåra ett samhälle där människor självklart ställde upp för varandra. I stället syns ett system som bara i ringa grad kompenserade för mänskliga brister. Därför fick enskilda individers läggning ett stort genomslag, på precis samma sätt som skett i samband med hungersnöd i alla tider.

Vissa av 1860-talets svenskar var hjälpsamma, andra grymma. Vissa var generösa, andra småaktiga. Vissa lät genast slakta djuren på sin gård för att kunna hjälpa de fattiga som kom vandrande och tiggde i sin yttersta nöd. Andra betraktade grannarnas nöd, beklagade det som skett och tyckte synd om de som led, men gjorde inget märkbart för att hjälpa till. En del passade på att utnyttja de svältande som billig arbetskraft. Andra tyckte till och med att det som skedde bara var rätt åt det eländiga, syndfulla folket.

Vissa av de nödlidande såg sig till sist tvingade att göra vad offer för svältkatastrofer i alla tider gjort: fly landet. En del gav sig av till Norge, där man snart fick nog av hungerflyktingarna och satte in annonser i svenska tidningar där man varnade för att alla ”främlingar” som sökte sig dit genast skulle skickas tillbaka. Andra lämnade Sverige för gott. För det var under dessa år som utvandringen tog fart på allvar. Tidigare hade bara enstaka pionjärer, som de Vilhelm Moberg skildrar, gett sig av. Under de tre nödåren flydde mer än 60 000 svenskar landet och de skulle i sin tur få många efterföljare.

En minnesbild som ger en hjärtskärande bild av tidens hårdhet kommer från en person som bara benämns med sina initialer, F. J. J. Han var tolv år gammal, född i Skaraborgs län men hans föräldrar tog 1868 med honom till Stockholm för att undkomma svälten. Mamman blev snart ”svagsint” av ”sorger och motgångar” och pappan lungsjuk. ”Jag drev nu kring gator och torg, tiggde, sålde kammar, tvål med mera, låg ute om nätterna, fick svälta, hade knappt kläder på kroppen”, mindes pojken. ”Om jag så levde i hundra år gå aldrig dessa ting ur mitt minne. Många gånger har jag varit frestad att förbanna det kristna samhälle, där man ej ser till samhällets olycksbarn”.

Senare lärde sig F. J. J. att läsa och skriva. Han reste till Amerika och fick ett bättre liv. Men han glömde aldrig det land han lämnat bakom sig och hur illa det hade behandlat honom. Kanske kommer det till sist bli bättre i Sverige, skrev han. Kanske kommer hemlandet en gång bli ett land där drömmar och löften infrias. Men om det Sverige som han själv hade upplevt, om detta hade han bara en sak att säga: ”bevare mig milde herre Gud.”

Med andra ord. Att döma av hur de svenska myndigheterna och det svenska folket agerade under slutet av 1860-talet är det enda rimliga svaret på frågan om vad som är typiskt svenskt: allt och ingenting. Det finns ingen självklar kärna, ingen nationalkaraktär som består oavsett hur samhället i övrigt förändras.

Magnus Västerbro är författare och journalist. Hans bok ”Svälten. Om hungeråren som formade Sverige” ges ut på Albert Bonniers förlag i augusti 2018.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.