Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Närkontakt med

Nya HBO-dokumentären ”Spielberg” aktualiserar frågan om Steven Spielbergs roll i filmhistorien. Helena Lindblad ser ett porträtt av världens mest framgångsrika regissör som håller barndomens rädslor vid liv.

Steven Spielberg var sexton när han gav upp idén om att bli filmregissör. Nej, ni läste rätt. Det var mötet med den svepande, ökendoftande storfilmen ”Lawrence av Arabien” som knäckte honom. Den var för bra.

Men, som filmhistorien och en ny, lyxig stordokumentär visar, reste sig den enstörige Arizona­ynglingen trots allt ur ruinerna av sina krossade framtidsdrömmar. Alla timmarna med ögat pressat mot en super 8-kamera var inte förgäves.

Tonårskillen Spielberg återvände vecka efter vecka till biografen som visade David Leans episka hjältedrama, ända tills han insåg att det var film han skulle göra, om det så tog kål på honom.

Han överlevde. Fem decennier senare är 71-åringen världens mest kända filmskapare och den kommersiellt sett mest framgångsrika regissören någonsin.

Men, har han en själ? Den frågan har upptagit de flesta kritiker sedan långfilmsdebuten med ”Sugarland Express” 1974. Den skarpsinniga Pauline Kael kal­lade kidnappningsdramat med en ung Goldie Hawn i huvudrollen för ”fenomenal” och jämförde hans ”filmkänsla” med Howard Hawks.­ Hon ifrågasatte dock om den 26-­årige Spielberg hade ”a mind”, vilket snarast ska tolkas som en fråga om han hade något sinne för konst. ”Men”, konstaterade hon, ”många bra filmskapare har klarat sig utan att vara djupa.”

Spielberg är kanske ett av de bästa exemplen på det. Året efter skrev han om filmkartan för alltid, för så väl Hollywood som den tidens unga, löftesrika filmgeneration bestående av Martin Scorsese, Francis Ford Coppola, Dennis ­Hopper, George Lucas, Brian de Palma med flera. Lågbudgetskräckisen ”Hajen” blev oväntat dåtidens mest inkomstbringande film – och öppnade slussarna för en våg av storsäljande genrefilmer.

I sin omfångsrika dokumentär ”Spielberg” formulerar Susan Lacy frågan om Spielbergs plats i filmhistorien på ett annat sätt. Om han varken är en konstnärsjäl, en rebell eller en intellektuell – så vad är dragningskraften?

En fruktansvärt skicklig hantverkare och storartad underhållare med en rent intuitiv förmåga att förvandla ord till bild. Absolut. Håller med. Men det som ”Spielberg” avtäcker, eller snarare pusslar ihop, är hur han hållit smärtpunkterna och fascinationerna från barndomen vid liv. Och hur de laddar de bästa filmerna, de som skrivit in sig i det kollektiva medvetandet som den tidiga tv-filmen ”Duellen”, ”Hajen”, ”Närkontakt av tredje graden”, ”ET”, ”Jakten på den försvunna skatten”, ”Jurassic Park”... Ett slags långverkande berättande som fortsätter sippra in i samtiden, tydligast just nu när tv-serien ”Stranger things” kommer tillbaka med en andra säsong (HBO).

I ett antal tillbakablickar möter vi den mobbade pojken som gömmer sig bakom en kamera. Här finns också pojken som bittert saknar en närvarande far och den inställda drömmen om en äkta amerikansk Norman Rockwell-barndom. En berättelse om hur han illvrålar ”lipsill” till sin gråtande far transformeras till exempel till en filmscen av totalt familjekaos i ”Närkontakt av tredje graden”.

För att inte tala om barnet som lever med en gränslös, oansvarig, Peter Pan-liknande mamma, hon som får ett ryck och kommer hemsläpande med en apa i en bur. Den mörkrädda killen som är rädd för det mesta. Eller pojken som skäms när hans ryskjudiska gamla morfar står och vrålar ”Schmuel” i stället för Steven, från trappan hemma i Phoenix, där det inte finns några andra judiska familjer i närheten att identifiera sig med.

Just kapitlet judiskhet är väldigt gripande i dokumentären. Den grånade Steven Spielberg berättar med skam i rösten om hur han i många år förnekade sin delvis ortodoxa uppfostran och hela sin judiska identitet. ”Schindler’s list” från 1996 blev en vändpunkt. Dels ett sätt att betala en skuld, dels ett sätt att försöka gå från matinéunderhållare till ”seriös” berättare.

Baksidan av Spielbergs publika attraktionsförmåga är den känslomässiga manipulationen, och det som gör att hans filmer aldrig riktigt inger den där svindelkänslan som signalerar konst. ”Schindler’s list” är, med alla sina Oscarsstatyetter, inget undantag. Samtidigt är det så rörande när man ser bilderna igen, hör och ser Spielberg tala om känslan av att stå och filma på samma plats i Auschwitz som är så synonym med Förintelsen – det är nästan ännu mer övertygande i dag.

”Steven vill inte göra små personliga filmer, han vill göra stora personliga filmer”, säger någon i filmen. Har man inte en konstnärssjäl är personligt uttryck i alla fall en stark kompensation.

Han kan kalla sig Steven av Arizona.

”Hajen” (1975)

Fortfarande en formidabelt gastkramande skräckfilm trots den påtagligt mekaniska hajen.

”Jakten på den försvunna skatten” (1981)

Uppsluppen, fartfylld äventyrsfilm som med glimten i ögat återupplivar den klassiska matinéhjälten.

”ET The extra-terrestrial” (1982)

Rörande, tidlös samtidsklassiker om den oväntade vänskapen mellan en ensam pojke och en söt utomjording som kommit vilse.

”Minority report” (2002)

Fantasifull dystopisk framtidsvision av en vittrande rättsstat där brott bekämpas innan de ens begåtts.

”Lincoln” (2012)

Lågmäld historielektion om presidenten och slaverimotståndaren Abraham Lincoln, högintensivt gestaltad av Daniel Day-Lewis.