På eftermiddagen den 2 december publiceras en kommentar i den slutna gruppen ”Ordet är fritt!” på Facebook.
Kommentatorn uppmanar där gruppens medlemmar att gå in och skriva vad de tycker om att Åhléns nya reklamkampanj har en bild på en svart pojke iförd luciakrona.
Gruppen består till stor del av aktiva högerextremister och nationalsocialistiska sympatisörer. Det syns snart även i kommentarsfältet på Åhléns Facebooksida, som fylls med hatiska och hätska kommentarer. Tre dagar senare tas bilden bort, på begäran från pojkens familj.
I efterhand har det konstaterats att bara en bråkdel av de kvarvarande kommentarerna till bilden, 200 av drygt 10 000, var hatiska eller kritiska. Men den högerextrema sidan räknade det ändå som en seger eftersom kampanjen saboterats: ”Bra jobbat, mina kära näthatare”, skriver en av personerna, visar en granskning av fallet publicerad i tidningen Expo (12/12).
Den koordinerade hatattacken är långt ifrån det första exemplet, eller det största, på när högerextremister mobiliserar sig digitalt. Men det följer ett tydligt mönster för rasistiska nätdrev.
Enligt Henrik Johansson på nätrörelsen ”Inte rasist, men…” är det vanligt att aktionerna startar i dessa sammanhang. Förutom ”Ordet är fritt!” nämner han andra slutna Facebookgrupper, som ”Folkets Sverige”, ”Blåsipporna” och ”Vi som sympatiserar med Sverigedemokraterna”, men att det även förekommer i ”Stoppa maktmissbruket”, en öppen grupp med nära 20 000 medlemmar.
– Det sker i grupper där dessa saker gång på gång delas, och personer därifrån springer in och kommenterar. Det är en typ av organisering som sker på frivilligbasis och inte nödvändigtvis är sanktionerad av Sverigedemokraterna, men kommentatorerna tror på ett politiskt budskap vars innebörd är att SD är utsatt och att man agerar i försvar för partiet. Det är vi ovana vid i övriga politiska organisationer, men det är likadant i USA där Trump eldar på konspirationsteorierna och folk rusar till hans ”försvar”.
Heléne Lööw, docent på Uppsala universitets historiska institution och tidigare chef för Forum för levande historia, har i flera decennier forskat om den svenska nazismen. Hon menar att extremhögerns tillvägagångssätt är en gammal taktik som har flyttat ut på nätet.
– Förr skrev de insändare, ofta massproducerade efter olika mallar, till tidningar. De ringde även i organiserade kampanjer till SVT:s klagomur, de uppvaktade myndigheter och företag med protestbrev – allt i syfte att framstå som en sorts folkrörelse och i förhoppning om att få fart på andra, vilket de ibland fick. Sedan övergick de till mejlkampanjer efter samma mönster – de förekommer fortfarande.
Men där kommentatorerna tidigare var tvungna att lägga sig på en språklig nivå som tidningarna kunde tänka sig att publicera har man i sociala medier skruvat upp tonen avsevärt.
– I dag går det blixtsnabbt att dra i gång kampanjer, och kommentatorerna drar också med sig andra personer utanför de egna miljöerna, säger Lööw.
I avhandlingen ”Political extremism and rationality” på Cambridgeuniversitetet, publicerad 2002, beskrivs detta som att det sker en anpassning, där personer som tidigare inte haft lika extrema åsikter snabbt fogar in sig i miljön, tills gruppens attityd blivit enhetlig. My Vingren, journalist och tidigare medlem av Researchgruppen, påpekar att gemenskapen som bildas i dessa digitala sammanhang är en viktig faktor.
– Både på hatsajter som Avpixlat och Fria tider, men även i Facebookgrupper och på interna forum, så är det en enkel, självklar och bekräftande gemenskap. Alla som tycker likadant får direkt uppbackning, stöd och en social gemenskap som jag tror att många saknar, säger hon.
Extremhögern var pionjärer på internet. Det är också anledningen till att den blivit en så stark onlinerörelse. I boken ”Skrivbordskrigarna” från 2013, skriven av Lisa Bjurwald, journalist och författare specialiserad på politisk extremism, kan man läsa att de var långt före andra ideologiska grupperingar – till och med före medierna – med att inse nätets möjligheter: ”Sedan de första hatsajterna dök upp på 1990-talet har de skapat ett veritabelt onlineuniversitet för blivande extremister.”
Rasistiska organisationer kunde med hjälp av internet koordinera och sprida budskap på ett sätt som inte var möjligt tidigare, säger Henrik Johansson på ”Inte rasist, men...”. I brist på etablerade plattformar för opinionsbildning vände man sig som en naturlig reaktion till nätet.
– Eftersom de inte kunde få föreningsstöd som de demokratiska organisationerna blev det naturligt att de använde nätet tidigare än andra. Vi inom arbetarrörelsen eller andra politiska partier kunde arrangera offentliga möten, men extremhögern samlade i stället skarorna online, säger han.
Men även om de har genomgått en ”extreme makeover” och bytt kängorna mot kostymen, som Lisa Bjurwald beskriver det, så har de inte gjort några försök att kamouflera sin ton i digitala sammanhang.
– Tvärtom har de på internet och i sociala medier bevarat sin grövre retorik och mindre sofistikerade framtoning. Det är ett medvetet val för att kunna behålla den hårda kärnan sympatisörer och samtidigt bredda sig, försöka vinna över de stora massorna, säger hon.
Även om tonen inte har mildrats så görs ändå en ansats till justering av språkbruket i förhoppningen att få med sig andra. För ett år sedan startades en aktion på Twitter under hashtagen #Istandwithsweden, där högerextrema konton mobiliserades för att sprida tweet om att etniska svenskar var på väg att utrotas av islamism och våldtäkter på vita kvinnor.
Journalisten Jack Werner granskade vad som skrevs på Twitter och sågs en utpräglad strategi där man med provokationer och känsloargument försökte uppröra vad man kallar ”normies”, det vill säga vanligt folk. En postare fick skäll för sin tweet, eftersom den innehöll en bild på en svart pojke:
”Du är en idiot som försöker skapa negativa konnotationer med en bild på ett barn. Lär dig psyops!”
”Psyops” står för psykologiska operationer, eller informationskrigföring, och används i stor utsträckning för att påverka en motståndare. Annan intern kritik bestod i att de som skrev i tråden var för genomskinliga i sin nazism.
– En postare skrev, ”Använd inte begrepp som folkmord på vita, era idioter, det är därför ingen tar er på allvar och det är lättare för vänstern att kalla dig nazist och få vanligt folk att ta deras parti”, berättar Werner.
Det leder tillbaka till Lisa Bjurwalds kommentar om hatsajterna som onlineuniversitet för högerextremism. Hon berättar att på nätet finns ”kurser” och lektioner fritt tillgängliga på internet i hur man skapar snygg och effektiv propaganda, vilka rasistiska argument som får störst genomslag hos ”vanligt folk”, hur bomber och andra vapen kan tillverkas.
– På nätet inspireras extremister av varandra – ibland handlar det rakt av om kopiering – över de ideologiska, nationella och historiska gränserna, säger hon.
Det är en märklig kombination: nätet har inneburit en upplösning av geografiska gränser, men genom filterbubblor bildas ändå enklaver. I informationskriget kämpar hatsajter för att ta kontroll över nätsökningar som rör muslimer, judar, Hitler och kvinnor. The Guardian nämner i en artikel (5/12) att den som skriver in ”are jews” ges sökförslaget ”are jews evil”, varpå nio av de tio första sökresultaten går till högerextrema, antisemitiska hatsajter. En dataingenjör som uttalar sig i artikeln menar att Google riskerar förlora sin hållning som neutral plattform och snarare bli en medkonspiratör till extremhögerns berättelser och skildringar.
Mediestrategen Brit Stakston säger att det är viktigt att förstå hur snabba högerextremisterna är på att agera på en fråga och få den att leva över lång tid som ett slags kampanj för deras perspektiv.
– Vi behöver förstå hur det här ekosystemet stärks genom att de länkar till varandra, hur de hanterar sökmotoroptimering och hur de använder Wikipedia.
En annan viktig del i är hur de arbetar för att skapa känslan av ett numerärt överläge, och att framstå som verktyget för en bred folkvilja. I fallen med luciakampanjen och hashtagen #istandwithsweden visade det sig att ett fåtal personer skrivit flertalet av inläggen. Expos avslöjande av luciahatet visade att en person använt sig av flera olika konton för att skriva kommentarer: ”Har flera sidor jag skriver med också.” I det nämnda Twitterfallet räknade Jack Werner ut att tjugofem procent av innehållet under hashtagen hade skrivits av två procent av de deltagande Twitterkontona.
– För min del är minnesregeln att det inte för gemene svensk är en vanlig åsikt att etablissemanget är folkförrädare som just nu begår ett folkmord på vita. Den synen är ordentligt extrem, men de som har den försöker så gott de kan få den att kännas representativ för större grupper, säger Werner.
Fredrik Wass, omvärldsbevakare hos Sveriges Tidskrifter med fokus på den digitala medieutvecklingen, säger att knepet att registrera multipla konton, och sprida hatpropaganda från alla dessa, får antalet aktivister att framstå som fler än vad de egentligen är.
– Det i sin tur kan ge en skev bild när de traditionella medierna rapporterar om olika typer av reaktioner eller attacker, där ett fåtal personer kan få det att se ut som att tusentals personer är inblandade, säger han.
Det går även att titta på den undersökning som Fredrik Strömberg, medgrundare till nyhetssajten Kit, gjorde 2013 av personer som skrev kommentarer på SVT:s debattsida på nätet. Genom att granska aktiva konton på Avpixlat, Fria Tider, Realisten och Exponerat – som alla använde samma kommentarsverktyg som SVT debatt – kunde han se att 96 personer tillsammans stod för nästan 200 000 inlägg på SVT:s sajt.
Men klickaktivism går även att använda i motsatt syfte. Gruppen #jagärhär på Facebook har över 40 000 medlemmar. Dess syfte är att uppmärksamma när hataktioner iscensätts och motverka dessa genom att markera närvaro i kommentarsfält och i diskussionstrådar och visa att det kränkande som skrivs inte är en dominerande åsikt.
– Det handlar inte om att göra motattacker utan om att stå upp för människors lika värde och markera mot de rasistiska hattrådarna som finns på nätet, och som nästan kan dyka upp var som helst. Genom att tillräckligt många tillräckligt ofta orkar göra dessa markeringar påverkas verklighetsbilden så att den inte blir så ensidig som extremhögern vill, säger Fredrik Wass.
– Det går aldrig att vinna en diskussion med populistiska rasister genom att presentera fakta, då fakta är ett relativt begrepp för dessa grupper. Deras mål är att skapa en skev bild av samhället för att sedan motivera sina egna förslag mot den bakgrunden, som i sig alltså är en kraftigt felaktig nulägesanalys.
Länge har klickaktivism omtalats i förringande ordalag, att det är ett slött sätt att engagera sig. Men Henrik Johansson på ”Inte rasist, men...” menar att det digitala kan vara en grund, något att bygga på.
– Om man håller sin tonalitet länge nog kan man få människor att agera, men det tar längre tid. Vi har byggt vår aktivism under lång tid, och nu kan vi samla in pengar och det fungerar. Över tid så händer det saker. Tittar man på SD får de in pengar, folk gör vad de blir tillsagda att göra, och partiet har haft 30 år på sig att bygga det, varav 15–20 år digitalt. Därför är de också störst bland partierna på sociala medier.