Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Nationalismens kollisionskurs med vetenskapen

Varför är det så många partier på den yttersta högerflanken som ifrågasätter klimatvetenskapen? Kjell Vowles synar vad det är i högerpartiernas ideologi som gör att de inte tar klimathotet på allvar.

”Framtiden är oviss, men de förhöjda halterna koldioxid har hittills varit en välsignelse för vår planet där jorden blivit grönare och skördarna blivit större till följd av växternas större tillgång till koldioxid. Om ett par decennier så tror jag att vi ser tillbaka på dagens katastroflarm med häpnad”, skrev Sverige­demokraternas riksdagsledamot Josef Fransson i en debattartikel i Vestmanlands Läns Tidning samtidigt som världens ledare mejslade ut ett nytt globalt klimatavtal i Paris.

Det var inte första gången Josef Fransson ifrågasatte klimatvetenskapen. 2014, som partiets talesperson i klimat- och energifrågor, skrev han i webbtidningen Nyheter 24 att klimatmodellerna är ”oanvändbara” och FN:s klimatpanel IPCC ”presenterar slutsatser som de inte har täckning för”. Tillsammans med fem andra Sverigedemokrater, bland andra deras nuvarande miljöpolitiske talesperson Martin Kinnunen, skrev han i en motion hösten 2015 att ”den vetenskapliga diskussionen är levande, bland annat påpekas vid sidan av den dominerande forskningen att den globala medeltemperaturen inte ökar eller ökar mycket långsamt”.

2015 var det varmaste året som någonsin uppmätts. Det tidigare rekordet, från 2014, varade inte särskilt länge och 2015 kommer knappast heller att få behålla den tvivelaktiga äran. För trots att det bara är maj är det i princip redan klart att den globala medeltemperaturen för hela 2016 kommer att sakna motstycke. Januari, februari, mars och april har alla slagit värme­rekord med hästlängder.

Det var länge sen det fanns en vetenskaplig debatt om huruvida människan ligger bakom klimatförändringarna. 2013 konstaterade FN:s klimatpanel att det är extremt sannolikt att människan orsakar den globala uppvärmningen.

Men trots att det finns en vetenskaplig konsensus ökar klimatskeptikernas närvaro i folkvalda parlament. Sverigedemokraterna är inte ensamma bland Europas olika ultranationalistiska partier. Oavsett om de är nyfascistiska som grekiska Gyllene gryning eller bygger sin plattform på EU-motstånd, som brittiska UKIP, verkar strävan efter den pånyttfödda glorifierade nationalstaten, gå hand i hand med att förneka vetenskapen kring klimatet.

När franska Front national presenterade sitt nya ”patriotiska” miljö­politiska program 2014, sa deras Europaparlamentariker Mireille D’Ornano till den brittiska tidningen The Guardian att det ”finns fördelar och nackdelar med de vetenskapliga bevisen. Vi måste ta reda på vad som verkligen kommer från mänsklig aktivitet och vad som inte gör det”. FN:s klimatförhandlingar avfärdade hon som ett ”kommunistiskt projekt.”

UKIP:s ledare Nigel Farage, som även leder Sverigedemokraternas partigrupp i Europaparlamentet, har högljutt protesterat mot att minska utsläppen. Oron för den globala uppvärmningen har han kallat ”ett av historiens kanske största, mest idiotiska kollektiva misstag”. Inför det brittiska parlamentsvalet i fjol sa han att han inte har ”en aning om koldioxidutsläppen driver klimatförändringar”.

Danske folkeparti skriver i sitt arbetsprogram att mycket tyder på att människan ligger bakom uppvärmningen, men att orsakerna till uppvärmningen inte är ”entydigt fastlagda”. Medan Siv Jensen, ordförande för norska Fremskrittspartiet och landets finansminister, i en intervju med Aftenposten i fjol sa att hon tvivlar på människans skuld i frågan.

Trots den utbredda misstron mot klimatvetenskapen bland de europeiska ultranationalistiska partierna har de legat i lä jämfört med de högljudda klimatskeptikerna i USA, vars affischnamn för tillfället är Donald Trump.

Sociologen Riley Dunlap har undersökt vad han kallar ”the denial countermovement” och identifierat fyra olika argument bland de amerikanska skeptikerna. Intressant nog finns alla med i det lapptäcke som är Sverigedemokraternas klimatpolitik – där det ständigt krävs nya förklaringar för varför vi ska sitta lugna i båten trots allt skarpare varningar om en stundande klimatkatastrof.

Det första argumentet är att hävda att planeten inte alls blir varmare. Som när Josef Fransson och Martin Kinnunen skriver att ”den globala medeltemperaturen inte ökar”.

Det andra är att acceptera att det blir varmare, men förneka att människan ligger bakom. I en debattartikel på nättidningen Nyheter 24 skrev Josef Fransson att koldioxid endast påverkar växthuseffekten ”på marginalen”.

Det tredje är att erkänna att jorden blir varmare, och att människans växthusgasutsläpp bidrar, men att detta är positivt, alltså i stil med argumentet ovan att ”de förhöjda halterna koldioxid har hittills varit en välsignelse för vår planet”.

Det fjärde argumentet som Riley Dunlap har identifierat är att hävda att kostnaden för att minska utsläppen är högre än nyttan av att begränsa uppvärmningen. I en annan del av motionen från i höstas vänder sig Sverigedemokraterna emot att Europa ställer hårdare utsläppskrav än övriga världen eftersom detta ”i en konkurrensutsatt marknad är kostsamt och påverkar jobb och välfärd i Sverige och Europa negativt”.

Så vad beror den här förnekelsen på? Varför är det så viktigt att fortsätta att lappa täcket för att dölja forskningen?

Jag tror att orsaken är ideologisk, det handlar om ultranationalism. För att förstå det kan vi titta på den andra gruppen klimatskeptiker som finns i Sverige, vars nav är organisationen Stockholmsinitiativet.

Forskarna Martin Hultman och Jonas Anshelm vid Linköpings universitet har visat att de flesta av dessa skeptiker är äldre män med en framgångsrik karriär tätt bunden till industrin bakom sig. En karriär som hade varit omöjlig utan människans rovdrift av naturen och ett konstant eldande av fossila bränslen. Att erkänna klimatförändringarna skulle därför vara att erkänna hur det egna livsprojektet i längden är ohållbart.

Samma sak gäller för de ultra­nationalistiska partierna. Att erkänna klimatförändringarna innebär att erkänna den egna nationens skuld. ”Sverige har sannerligen inget att skämmas för när det gäller CO2, då vi trots att vi bor i ett kallt land har de lägsta utsläppen i hela den industrialiserade världen”, skriver Josef Fransson i en artikel i Hallandsposten. Problemet är att det är just den industrialiserade världen som bär det historiska ansvaret för klimatförändringarna.

Det är den ena sidan av myntet, den andra sidan är att en seriös klimatpolitik med syfte att begränsa uppvärmningen till 1,5 eller 2 grader kräver att nationalstaten ger upp en del av sin suveränitet. För att Parisavtalet ska få någon reell effekt måste den nationella politiken underkastas det globala målet att begränsa utsläppen. Inte heller det är vidare lättsmält för en ideologi som, för att citera Sverigedemokraternas principprogram, ”innebär i sin mest nerskalade form endast att den egna nationens intressen skall sättas i främsta rummet, att den egna nationen skall vara fri och suverän”.

Expressen avslöjade nyligen (16/5) att Stockholmsinitiativets ordförande Per Welander hade gratulerat Josef Fransson till valsegern och bjudit in honom på middag. Det var kanske ingen överraskning. För båda två är det enklare att förneka klimatvetenskapen än att ifrågasätta den egna världsbilden.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.