Det är i dagarna trettio år sedan Kjell-Olof Feldt på Social­demokraternas parti­kongress höll sitt klassiska tal om hur omsättnings­skatten på aktier skulle utvidgas till att också gälla handeln med värdepapper på penningmarknaden: ”När jag nu säger detta, partivänner, ­skakar det till i Reuterskärmar och klipp­apparater i hela landet”, dundrade han med den förkrossande segerns kättja vibrerande i stämbanden. Och den så kallade valpskatten – det var alltså ”finansvalpar” som sysslade med affärer via, ja, uppkopplade datorskärmar och tangentbord – infördes.

Det var på något vis kulmen på hur Sverige under åttiotalet upplevde sig huka i en stormvind av plötsligt kapitalistiskt vansinne, en ­fläskkommersialism som pekade åt ett enda håll: en grasserande egoism. Och finansvalpen var skyltdockan för satsa på dig själv-kulturen som likt en osynlig gas börjat sippra in under dörrspringorna i den svenska kulturen. Politiken ville reagera, genom skatt eller förbud, mot vad som med den tidens ögon sågs som otillbörligt berikande.

Ingen vet vad framtiden bär i sitt sköte, även om många fakturerar fett för att låtsas veta, men säg att en slingblonderad yuppie i krämfärgad midjekostym 1987 hade kunnat blicka in i 2017. Han hade tömt sitt glas Amadeus­bubbel på Café Opera, tagit avsked av sina radikala bargrannar, kört Porschen till Nybrokajen, virat en Ericsson Hotline om vristerna och hoppat rakt ut i det svarta. Gjort slut på charaden. Han hade ju sett att eftervärlden skulle skratta byxorna våta åt hans fumliga försök att spela penningkåt och egoistisk, att varenda medborgare trettio år senare skulle slå honom med hästlängder bara genom hur de skulle se på försäljningen av sitt eget hem.

Bonjour l’égoïsme. I dag har satsa på dig själv-kulturen fyllt varje kubikmilliliter i vårt samhälle. Individbyggandet genom självförverkligande, arbete, fritid, konsumtion, livsstil, hälsa, mental och fysisk träning är inte ens en diskussion. Blicken är enbart riktad åt ett håll: Inåt. Jag. Mitt.

Man ska se möjligheter och inte problem, annars blir folk fruktan­svärt nervösa, men den där egoismen som fruktades så för trettio år sedan hör till de klaraste effekterna av utvecklingen. Med egennyttan, tävlan om egendom och rikedom, har följt en allt prilligare bevakning av vad som är mitt, vårt, ingen annans­. Vi låser om oss, skalskydden stärks och privata initiativ tar sig allt större polisiära friheter: ”Det är förbjudet att…”, ”Håll ögon och öron öppna…”, ”Misstänkta individer har setts...” Mitt kan fortfarande vara vårt, men i allt snävare grupper.

Vi och vårt-index tog ett skutt uppåt när moderaternas ­Tobias Tobé presenterade partiets tiggeri­förbudsförslag på tisdagseftermiddagen. ”Vi måste få ett stopp på detta”, sade han och gav en rad mer eller mindre trovärdiga ­förklaringar till varför då. En sådan var att barnen inte ska vänja sig vid att det är normalt att vuxna (han sade inte misstänkta) människor sitter och tigger utanför matbutiken.

Vi kan nog lita på att det blir en lag. Att tiggarna kommer att ”­motas bort från gator och torg”, som det uttrycktes. Men kanske kan en pedagogisk vinst erkännas till dess. Att tiggeriet var den sista påminnelsen för inlåsta stadsbor att alla här i världen inte är lika lyckligt lottade, och att ett litet obehag uppstår när man inte kan, eller vill, hjälpa.

Och att en gång i tiden kunde politiker tänka sig att lagstifta mot otillbörligt berikande, i stället för fattigdom.

Tiggeriet var den sista påminnelsen för ­inlåsta stadsbor att alla här i världen inte är lika lyckligt ­lottade.