Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-19 13:52 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/nu-fyller-staten-som-dansar-foxtrot-med-sig-sjalv-70-ar/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Nu fyller staten som dansar foxtrot med sig själv 70 år

I kväll inleds staten Israels 70-årsfirande i ett alltmer polariserat politiskt och kulturellt klimat, som på många sätt rör sig bort från det humanistisk-universella och mot det nationalistiska och religiösa. Det är en stat med djupa inre identitetsproblem, skriver författaren Anita Goldman.

Foxtrot kallas dansen där du tar ett steg framåt, ett åt sidan, ett bakåt. Du kommer aldrig någonstans, men om du har en partner kan det vara angenämt att ta sig en svängom. Foxtrot är dansen som staten Israel dansat med sig själv under sjuttio år; gigantiska steg framåt när det gäller att bygga upp en livskraftig stat med institutioner som rättsväsende och förvaltning, undervisning, forskning, kultur, jordbruk och ekonomiskt liv, samtidigt avsevärda steg bakåt och stående på stället när det gäller att skapa den grundläggande trygghet och förutsägbarhet som ett fredligt samhälle inom säkra och erkända gränser innebär. Och ständigt utan partner, för ”hela världen är emot oss”.

”Foxtrot” är namnet på en ny israelisk spelfilm, som vunnit många internationella priser (bland annat Silverlejonet vid Venedigs filmfestival) och som snart kommer till svenska biografer. Landets kulturminister Miri Regev hatar filmen fast hon påstår sig aldrig ha sett den och inte inbjöds till Israels motsvarighet till Guldbaggegalan, där filmen vann första pris. 

Att porta kulturministern är en oerhörd skymf i landets lilla kulturkotteri och med mycket statliga pengar involverade i filmindustrin. Men Regev, en av regeringspartiet Likuds mest demagogiska, färgstarka hökar, har sedan hon tillträdde som kulturminister i den regering som är den mest extremnationalistiska (eller om man så vill ”höger”) i Israels historia fört krig mot det liberala, fredssinnade kulturetablissemanget. När det gäller ”Foxtrot” beklagade hon att en film som ”kritiserar och förtalar Israel och dess soldater, automatiskt omfamnas av världen”. 

Filmens regissör Samuel Maoz var stridsvagnsförare i det första Libanonkriget och hans klaustrofobiska film ”Libanon” (handlingen utspelar sig helt och hållet inne i en stridsvagn) vann Guldpalmen i Venedig 2009. Nu är han tillbaka med en lakonisk, sorglig och absurd studie av den israeliska ockupationen. I ett ingenmansland, ett ökenliknande landskap, bemannar fyra unga soldater en vägspärr där endast med långa mellanrum en kamel eller en palestinsk bil passerar. När de unga soldaterna slår på strålkastarljus och undersöker passagerarnas id får kameran tala utan ett ord, närbilder på de förnedrade palestiniernas förödmjukelse och hat skildras i ordlösa scener. Vid ett tillfälle, med skrattande palestinska ungdomar i bilen, skjuter soldaterna av misstag och befälet som kommer för att undersöka händelsen ser till att bokstavligen talat gräva ned den i sanden. 

Soldaterna bor i en sunkig container, som varje dag sjunker lite djupare ned i sanden – hur mycket undersöker de genom att ta tid på en cocacolaburks sluttande färd från den ena sidan av containern till den andra. Varje dag går färden en sekund snabbare, varje dag sjunker Israel djupare ned i ockupationens dy. 

Samtidigt, i den klaustrofobiska väldesignade lägenheten långt upp i en lyxig skyskrapa i Tel Aviv sitter fadern till en av soldaterna, bokstavligen talat utan kontakt med den verklighet som är ockupationens. När sonen stupar på sin post skildras inte bara den avgrundsdjupa sorgen – det israeliska samhällets mest ikoniserade – utan också med vass blick den israeliska arméns procedurer och språkbruk vid sådana tillfällen. 

Den israeliska soldatens död är lika meningslös som palestiniernas. Det finns en i bildspråket skickligt gestaltad vrede över denna lönlösa död och de fåfänga gester som är krigets och ockupationens. De steg som soldater och palestinier tar i ockupationens dans är lika meningslösa som foxtrotens, ett steg framåt, ett åt sidan, ett bakåt, du kommer aldrig någonstans.

Kritiken av ockupationen kunde kanske en kultur­minister ta, även en sådan populistisk högerpolitiker som Miri Regev, eftersom den förekommer så brett i israeliskt kulturliv, men det går definitivt för långt med en film som skriker: ”Våra söners offer av sin ungdom och sina liv för nationen är totalt meningslösa.” 

Att demontera den stora israeliska myten om det tunga men upphöjda med detta offer, att presentera den som en kitschig lögn, är kanske att rasera det sista skranket i det som fortfarande försöker vara ett nationellt konsensus, det som absolut inte får falla.

Israels årliga nationaldagsfirande är uppbyggt med minutiöst beaktande av tid, rum och tanke, värdigt en dramaturgisk mästare. I mitten av den geografiska scenografin på Herzlberget i västra Jerusalem ståtar minnesplatsen, där statsgrundaren Theodor Herzl och andra av nationens stora ligger begravda. Till vänster på samma berg ligger Yad Vashem, museet, arkivet och monumentet om Förintelsen. Till höger på samma kulle ligger den stora begravnings­platsen för fallna soldater. 

Nationaldagen börjar egentligen en vecka tidigare, då den israeliska minnesdagen för Förintelsen äger rum, med sirener ljudande över hela landet och den centrala minnesceremonin i Yad Vashem. En vecka senare tar minnesdagen över de fallna soldaterna vid, även nu med sirener och minnesceremonier över hela landet. Den dagen avslutas samma kväll som nationaldagen börjar. Ingen kan missa den dramaturgiska tråden: från Förintelsen till offrandet för staten Israel till firandet av dess grundande och existens.

I år, på 70-årsdagen, föregicks firandet av nationaldagen av den ena kontroversen efter den andra, kanske inte så underligt med tanken på att kulturminister Regev varit producent. Regev försökte politisera den mycket reglerade och statsmannalika ritualen på olika vis och mötte hårt motstånd från knessets talman, som hotade att dra sig ur, tillsammans med parlamentets eget garde.

Miri Regev gör ett stort nummer av att hon kommer från en orientalisk judisk bakgrund (hennes far var från Marocko och hon växte upp i en av de så kallade utvecklingsstäder där den orientalisk-judiska arbetarklassen är i majoritet). Hon poängterar att hon inte har kommit till makten för att stödja uppsättningar av Tjechovs pjäser och spelar ut samma antielitistiska kort som populister i många europeiska länder. Tillsammans med utbildningsminister Naftali Bennett, vars parti Ett judiskt hem representerar bosättarrörelsen, genomförs nu på många plan en omdaning av israelisk kultur och undervisning, bort från det humanistisk-universella och mot det nationalistiska och religiösa. 

”Jag frågar mig ofta hur en historiker femtio eller hundra år från i dag kommer att tolka vår period”, skriver Zeev Sternhell, professor i historia och en världsledande auktoritet på fascism i tidningen Haaretz. Sternhell kom som 16-åring till Israel från Polen, där hans mor och syster mördades i Förintelsen. Han har kämpat som soldat i flera av Israels krig, har mottagit landets främsta utmärkelse, Israelpriset och är en ledande intellektuell kritiker av landets förda politik samtidigt som han kallar sig ”supersionist”: ”För mig var och förblir sionismen judarnas rätt att ha kontroll över sitt öde och sin framtid, en rätt som historien berövat dem.” För Sternhell är detta sionismens centrala budskap, självklart kopplat till en universell mänsklig rättighet.

När, frågar sig denne historiker, kom israelerna till insikt om att den stat som etablerades genom självständighetskriget 1948, på ruinerna av den europeiska judenheten och som kostade så många kämpars blod – några av dem Förintelseöverlevande – hade utvecklats till en monstruositet för sina icke-judiska invånare? När förstod israelerna att deras grymhet och förmåga att tyrannisera andra, palestinier eller afrikaner, började undergräva den moraliska legitimiteten av Israel som en suverän entitet?

Sjuttio år en aktningsvärd ålder för en människa, men en vindpust för en stat. Att man i Israel för så eldfängda diskussioner om statens framtid och moraliska kärna är ett tecken såväl på ungdom som på ett hopp om att det kanske trots allt kommer att finnas en annan berättelse att analysera för framtidens historiker.

Anita Goldman är författare, periodvis bosatt i Israel.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt