Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Nyansrikt drama ned i nazismens bråddjup

”Räls”, Elisabeth Åsbrinks debut som dramatiker, utgår från samma dokumentära material som låg till grund för hennes uppmärksammade fjolårsbok ”Och i Wienerwald står träden kvar”. Framför allt två dokumentsamlingar står i fokus. Dels brev från föräldrarna till två barnflyktingar undan nazisterna, som i februari 1939 tog farväl på samma perrong i Wien innan de reste till Sverige. Dels ett stenograferat protokoll från ett möte i luftfartsministeriet i Berlin den 12 november 1938, några dagar efter den så kallade Rikskristallnatten, vid vilket Förintelsen stakades ut av bland andra Hermann Göring. Då övergick judeförföljelsen från partiaktivism till statsbyråkratisk omfattning och noggrannhet.

Repliken ”Europa randas av räls” är ett kongenialt uttryck för denna uppgradering av antisemitismen. I pjäsen förmedlas det nazistiska mötesprotokollet av en kör, som både kivas om och skojar med de ”roller” de tvingas spela. Länge svävar man i okunnighet om var vi egentligen befinner oss och vilka som talar.

Är kören, som hos de antika tragöderna, ett språkrör för ”folket”, den allmänna opinionen, den förhärskande opportunismen? Hör kören till den rättsprocess som i Nürnberg efter kriget ska fälla de nazistiska ledarna? Eller är körens medlemmar att betrakta som historiens änglar, likt den ängel som i en berömd teckning av Paul Klee med uppspärrade ögon bevittnar historiens framrullande katastrofer?

Oklart är det också var i tiden vi möter de båda barnen, som spelas av Sara Wikström och Dag Malmberg. Är deras berättelse kronologisk eller retrospektiv? Också Åsbrinks pjäs randas av berättelseräls som löper kors och tvärs i tiden och rummet. Det gör det till en början svårt att få kontakt med personerna på scenen och deras livsöden.

Det är emellertid ett övergående problem. Dramat antänds av kontrasten i språkbruk mellan den byråkratiska protokollprosan, som ibland tillåter sig utsvävningar som ”ha-ha-ha” å ena sidan, och å den andra barnens hemlängtan och föräldrarnas vardagliga omsorger. Regissören Erik Ståhlberg lyfter fram kammarspelet i ”Räls” och har valt en av Folkteaterns intimare scener för sin uppsättning. Det möjliggör ett nedtonat, nyansrikt spel. Skådespelarna ges utrymme att självständigt förhålla sig till sina repliker, smaka på dem, leka med dem. Tack vare denna precisa ordbehandling får publiken en aning om de bråddjup som är Europas moderna historia.

I synnerhet Sara Wikström lyckas ge sin Alice inte bara röst utan en hel gestalt, som för alltid är kluven av sin påtvingade exil och som aldrig kommer att upphöra att ställa sig själv frågan: med vilken rätt lever jag?

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.