Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-20 21:07 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/nyutgava-flickbocker-inledde-karriaren-astrid-lindgren-som-fyller-91-ar-i-dag-var-ute-i-ratt-tid/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Nyutgåva: Flickböcker inledde karriären. Astrid Lindgren, som fyller 91 år i dag, var ute i rätt tid med berättelsen om Kati. Med Astrids alter ego i Amerika

Astrid Lindgren

Kati i Amerika

Eriksson & Lindgren

Pippi, Emil, Rasmus, Ronja, Madicken - hejda vem du vill på gatan och du kan få ett utförligt signalement på dessa älskade figurer, med karaktärsdrag, social tillhörighet och väsentliga biografiska detaljer därtill. Men vem känner Kati

Eller Britt-Marie, Kerstin och Barbro

Kvinnor i femtio-sextioårsåldern kanske nickar eftersinnande om man påpekar att även dessa unga damer hör hemma i Astrid Lindgrens persongalleri. Gamla flickboksbekanta, visst, men inga man har återvänt till efter tonårstiden, synd kanske

Ja, visst är det synd! Må vara att flickboken som blomstrande litterär genre är ett minne blott - faktum kvarstår dock att en hel del av dess gestalter åtnjuter välförtjänt klassikerstatus: Anne på Grönkulla, Polyanna, Ullabella och många andra. Till denna skara skulle jag vilja föra Astrid Lindgrens flickor, främst givetvis därför att de är minst lika levande och oförglömliga som de nämnda, men också för att det faktiskt var i flickbokstraditionen som Astrid Lindgrens makalösa karriär startade. Debuten 1944 skedde med "Britt-Marie lättar sitt hjärta", vilken vann andra pris i en flickbokspristävling hos Rabén & Sjögren. Följande år, samma som såg det stora genombrottet med Pippi, kom flickboken "Kerstin och jag".

De båda tidiga flickböckerna innebär som i stort sett allt Astrid Lindgren har skrivit både mästerligt hanterande och nödvändig förnyelse av gamla beprövade genrer. Den subjektiva jagformen, förtroligheten i själva vardagstonen liksom omsorgen om detaljer i miljön kombinerar hon här med gamängaktig uppsluppenhet och en beläst, för att inte säga vitter, slagfärdighet på ett sätt som inte böcker för yngre läsare tillåter.

Sex år efter debuten återkom Astrid Lindgren - oavsiktligt - till flickbokstraditionen en sista gång. Trilogin om Kati, inledd med "Kati i Amerika", kom som på beställning ungefär när min generation börjat tröttna på den eviga Fröken Sprakfåle och hennes efterkommande.

Astrid Lindgrens uppsåt var inte denna gång att skriva en flickbok för lite äldre läsare. Hon var när boken kom ut 1950 både väletablerad och älskad, inte bara som barnboksförfattare utan också som bildad, mångkunnig och framför allt slagfärdig medverkande i radions underhållningsprogram "Tjugo frågor" som började sändas 1948. Att hon erbjöds och antog uppdraget från Albert Bonnier (då vd för Åhlén och Åkerlunds Förlag) att resa till USA och skriva resekåserier var alltså helt följdriktigt. Hennes artiklar publicerades i Damernas Värld under 1949.

"Kati i Amerika", baserad på artiklarna, kom ut på Bonniers året efter, som vuxenbok, men redan andra upplagan 1951 publicerades som ungdomsroman.

En ironi: Sju år tidigare hade samma förlag refuserat den första versionen av Pippi Långstrump! "Kati i Amerika" - som nu ges ut igen med originalets omslag, vinjetter och teckningar av Gobi (Margit Uppenberg) - är resultatet av en observant och kritisk men också förtjust svenskas första storögda möte med det land till vilka så många inte minst småländska förfäder (Astrids, snarare än Katis) utvandrat med hopp i bagaget och förtvivlan som följeslagare. Kati, är tjugotvå, arbetar som kontorist i Stockholm, är försedd med nedlåtande pojkvän, och gammaldags, beskyddande moster.

Pojkvännens nyligen timade resa till Amerika står henne upp i halsen och hon lyckas få knäppkängförsedda, motvilliga moster med sig på en resa till det stora landet.

Det är mötet mellan Katis romantiska jag och hennes verklighetssinne som gör boken så oemotståndlig. Hon låter sig hänföras, må det sedan gälla ett modernt kök eller dansen på en klubb, så långt att känsloläget nära nog brister, blir patetiskt. Där sker helomvändningen, precis som alltid hos Astrid Lindgren.

Så till exempel när Kati blir nästan lite kär i Bob som tar henne och moster i bil från New York till Washington. Hon och Bob sitter i framsätet, bakom huserar den över Katis dygd vakande Moster. Äntligen verkar denna ha somnat, vilket de båda unga länge hoppats: "Kati," fortsatte han efter en stund, "tror du på kärlek vid första ögonkastet

• Innan jag hann svara hördes en liten torr röst från baksätet: "Det gör hon säkert. Hon blir alltid kär vid första ögonkastet."

Därmed är romantiken i princip avslutad.

Flickboken är kysk. Svärmeri, kanske kyssar får förekomma, vad därutöver är förpassas till andra litteraturtyper. "Kati i Amerika" uppfattades av kritiken också mer som flickbok än vuxenroman. Men framför allt var den en reseberättelse alldeles rätt placerad i efterkrigstiden, då resandet började ta fart. Som tidsdokument är "Kati i Amerika" tror jag oöverträffad. Det är ett av skälen till att den bör bli klassisk.

Kati lämnade inte Astrid i fred när hon väl var uppfunnen som yngre alter ego på resa utanför Småland och Dalagatan, Stockholm. Det blev två böcker till om henne. I "Kati i Italien" , ursprungligen "Kati på Kaptensgatan", reser Kati med en väninna på sällskapsresa till Italien. Även i denna roman är reseskildringen nog skäl för att man skall älska boken. Som ingen kan Astrid Lindgren ge liv åt gränder, pelare, kaféer, piazzor - man får doften och smaken och ljuden i sina sinnen, och vad gäller Italien - liksom Paris i den tredje delen - har inte det hela förändrats alltför mycket.

Vad man i dag som läsare kanske inte känner igen är bruket av ni som tilltal även bland unga, jakten på hatt som ofrånkomlig prydnad även på tjugotvååriga kvinnohuvuden och inte minst alla de cigarretter som böckernas (manliga!

aktörer fimpar på restauranger och gatuserveringar. Allt detta var emellertid då, när jag läste om Kati som tolv-trettonåring, en del av böckernas lite vågade tjusning.

Vad jag aldrig visste innan jag läste Katiböckerna om igen är att jag alltid, i alla vinklar av Central Park, Fifth Avenue, Canal Grande och Boul Mich har letat efter Katis gäckande skugga. Var än jag flanerat har hon gått före i dialog med författare och deras gestalter: Huck Finn, Dante, Villon. Säkert närde dessa namn också min längtan efter de stora böckerna, den stora konsten, de eviga värdena.

Sådana böcker skrivs inte nu. Må de komma!

ULLA LUNDQVIST

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt