Finns det ingen måtta på upptagenheten av sexuella ting inom delar av den kyrkliga, framför allt frikyrkliga, rörelsen? Vad är det fråga om?
Under läsningen av den skakande debutromanen ”Det finns ingenting att vara rädd för” av Johan Heltne, om en ung pojke i Livets ord i Uppsala, hinner man fundera mycket på den saken eftersom dramatiken i handlingen nästan uteslutande handlar om förbjuden sexualitet. En pojke och en flicka inom kyrkan träffas, reser med ungdomsgruppen till Israel, blir förälskade och därmed – katastrof. Det gäller för dem, om de vill lyda församlingens regler, att till varje pris bekämpa den fysiska attraktionen och dess handlingar.
Ungdomsledarna uppträder som ett slags KGB i sin spaning på de unga törstande kropparna och skuldbeläggandet och bestraffningarna verkar infernaliska. Ett exempel är en scen i bussen när ungdomsledaren griper mikrofonen och vill att pojken, Jonatan, ska bli helad och släppa taget om ”alla orena tankar, alla orena handlingar”. Ledaren sätter två fingrar i pannan på Jonatan, lägger mikrofonen bakom hans nacke och trycker till.
Mannen som åkallar Jesus Kristus, ”nasaréen”, talar i tungor och för med våld ner pojken mot bussgolvet. Det slutar med att alla lägger sina händer på honom medan ungdomsledaren med sina fuktiga händer håller hans ansikte mellan händerna och ropar så att saliv stänker i pojkens ansikte: ”Jag näpser dig! I Jesu Kristi namn! Du orene andre, ge vika och kom aldrig tillbaka!”
Det finns knappt några gränser för hur integritetskränkande församlingens ledare kan uppträda gentemot två unga människor. Vi lär i romanen känna ett diktatoriskt övervakningssamhälle där ”allt berättas uppåt”.
Det blir en kollektiv angelägenhet att värna flickornas oskuld: ”er oskuld är en skatt”. Och några privata hemligheter får man inte ha. ”Du som är fast i onani, sa ungdomspastorn. Räck upp handen”.
Men ingenting är så enkelt. Från att som läsare ha provocerats av Livets ords gränslösa ledare glider man sakta över i att provoceras av hur en psykolog försöker avprogrammera Jonatan. Han har allvarlig epilepsi och i vårdprogrammet ingår stödsamtal med en psykolog. Som läsare pinas man av psykologens brist på lyhördhet inför det djupa och komplicerade dilemma Jonatan lever i. Han är starkt präglad av sin tillvaro i Livets ord; det är där han finner trygghet trots allt, och känner värme och gemenskap. Psykologens självklarheter är inte Jonatans, det finns ett växande avstånd mellan dem. Jonatan undviker att svara; glider undan så mycket det går. Och världen utanför är inte god. Den är hård och oförstående och där klår man upp ”livetsordare”.
Johan Heltne kan verkligen ta hand om det virrvarr av motstridiga känslor och lojaliteter, som Jonatan lever i. När hans brott – det mer eller mindre köttsliga umgänget med Nina – för honom ända in till ett samtal med pastorn (Ulf Ekman?) och en osannolikt detaljerad utfrågning huruvida de varit ”fysiska” eller ej, slutar det med gråt, förlåtelse och bön.
Det är märkvärdigt hur Johan Heltne med sin raka, registrerande berättarstil kommer åt och kan förmedla denna värld av psykologiskt komplexa stämningar och tillstånd. Han har skaffat sig ett språk som fungerar perfekt för det han vill berätta. Och han har givit oss en stark och gripande berättelse. En oerhört stark debut.