Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-19 03:27 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/overhurtig-carola-overtygar/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Överhurtig Carola övertygar

Scen: Göta Lejon

Verk: "The Sound of Music" av Richard Rodgers (musik) och Oscar Hammerstein II (sångtexter)

Översättning: Lars Sjöberg

Regi: Trond Lie

Koreografi: Annika Sjögren-Hansson

Kapellmästare: Jan Radesjö

I rollerna: Carola, Tommy Körberg, Suzanne Brenning, Annie Ehrlin, Niels Dybeck, Meta Velander, Monica Einarson, Per Morberg, Peter Palmer, Bengt Järnblad med flera.

+++

SÅ HAR CAROLA med den äran debuterat på teaterscenen, i ett av detta sekels största musikalsuccéer, "The Sound of Music". Teaterdirektören kunde känna sig nöjd redan före premiären, eftersom stora delar av höstens föreställningar redan är utsålda för den stjärna som åtminstone halva svenska folket har en relation till.

Carola har styckets tacksammaste roll, Maria, som blir sjungande guvernant för sju mammalösa barn. Carola liknar visserligen själv fortfarande en barnunge med sitt ungdomliga utseende, men det utgjorde inget hinder.

Hon bottnar inte riktigt som skådespelerska, något hon försöker parera med ett överhurtigt spel. Och det finns tillfällen då hon faller in i en krystat förnumstig ömhet som kan få mig att rysa. Å andra sidan finns det något i hennes egocentricitet som stämmer med rollen som yrhättan och klosternovisen Maria.

Carola är styv på schlagersång. När hon laddar upp kropp och stämband mot storvolym rycker hon med sig auditoriet. I sentimentala situationer klistrar hon dock på för mycket känsla. Hennes styrka är knappast den instrumentala, lite ädlare musikalsången.

UPPSÄTTNINGEN på Göta Lejon kämpar hårt med dialogen, det är en av anledningarna till att det ibland blir segt. Dessutom är nödvändiga strykningar inte gjorda, som den musika-liskt och dramaturgiskt meningslösa tersetten i akt två.

När skådespelare som Per Morbergs lustige vän eller Meta Velanders sällsynt gulliga tjänstehjon är i aktion känns bristerna i huvudrollsinnehavarnas prestationer än större. Stelbenta musikalroller är aldrig lätta. Tommy Körberg klarar inte alltid att ta ut svängarna och saknar noblessen när han ska spela den bittre, stränge änklingen som hatar nazisterna och som en gång var kapten i den kejserliga och kungliga österrikisk-ungerska flottan (hemmahamn Trieste). Han uppfostrar sina sju barn efter militärt disciplinärt reglemente tills Maria kommer in i handlingen med glädje och sång.

Nog ligger allt det där långt ifrån Tommy Körbergs kynne. Å andra sidan fanns hos honom en tafflighet som ibland nästan var rörande och rymde en för-bluffande portion värme. Sjunga får han knappast, von Trapp är dessvärre framför allt en talroll. Men när Körberg med sorgset uttryck sjunger "Edelweiss" gör han kvällens proffsigaste sångarinsats, just innan familjen flyr när Österrike annekteras av Nazi-Tyskland.

Barnen, från 3-åringen till 16-åringen, är som alltid en tillgång i uppsättningar av "The Sound of Music". Deras goda humör driver upp stämningen och bildar en nödvändig motvikt mot all sentimentalitet och sockersöt tråkig smet.

Scenografin bara antydde bergen, klokt nog. Hade alptopparna blivit naturalistiskt återgivna hade det blivit outhärdligt.

MUSIKALEN är oblygt tillyxad och full av generaliseringar. Men paradoxerna kommer obönhörligt upp till ytan och besynnerligt nog utgör det en del av "The Sound of Musics" slagkraft.

Appellen mot nazismen, till exempel, är ett skamgrepp. Trots att det är fascismen som familjen von Trapp flyr från är det faktiskt nazisternas underhållningsmetoder "The Sound of Music" använder sig av: de många barnen, de rena känslorna, den perfekta naturen, viljan att bli stark, glada folkliga melodier, patetiska hymner, nationalism (Edelweiss) - allt ingredienser som skulle ha fått nazisternas propagandaminister Goebbels att slicka sig om munnen.

VID URPREMIÄREN sågades musikalen av de flesta kritiker, men publiken, inte minst tonårsflickor, älskade den. Mitt i sin banalitet håller melodierna. För trots att man känner den spekulativa hantverksmässiga skickligheten lite för starkt, och den odefinierbara inspirationen lite för litet, tyckte nog Rodgers själv om sin musik. Konstnärer brukar göra så. Och det kan vara en av förklaringarna att den stundom är medryckande.

En del av förljugenheten i verket har uppsättningen velat motarbeta med att ge människorna på scenen mer substans. Men det blir för mycket prat på bekostnad av musiken, som ändå utgör verkets primära innehåll.

MARCUS BOLDEMANN

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt