Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

På spaning efter det romska kulturlivet i Budapest

Budapest. I veckan firades romernas nationaldag. Inför sin bok om Katarina Taikon reste Lawen Mohtadi till Ungern. Det blev aldrig något kapitel, men väl en ny bild av tillvaron för romska intellektuella. Lawen Mohtadi är ny medarbetare i DN. Förra året kom hennes bok ”Den dag jag blir fri” om det arbete Katarina Taikon gjorde för romernas rättigheter på 1960-talet, innan hon började skriva Katitzi-böckerna.

Dörren öppnas och in i den gamla våningen kliver Ágnes Daróczi. Nu ska du få se här, säger hon och sticker ner handen i sin väska. Skymningsljuset kastar stora skuggor över rummet. Hon sätter sig ner vid fönstret, rättar till tweedkavajen och räcker fram ett fotografi.

– Jag har haft det i 40 år. Det hängde på väggen i mitt studentrum, bredvid mina familje­fotografier.

Jag vinklar det svartvita fotot mot ljuset och fram träder Katarina Taikons ansikte. Ágnes Daróczi nickar långsamt mot min frågande min. Jag kan inte ha varit mer än 20 år, säger hon.

Jag är i Budapest. Jag vet inte exakt varför jag kommit. Jag har en vag idé om att situationen i Ungern ska bli ett kapitel i min bok om Katarina Taikon. Senare, när jag kommer hem till Sverige, ska jag ge upp den tanken, men nu sitter jag på Romedias kontor i ett hyreshus på Budasidan av Donau och lyssnar på en kvinna som pratar som vuxna gjorde i min barndom. Välavvägt, pregnant och med den melodi och värme som kännetecknar personer som är fostrade i det muntliga berättandets konst. Jag borde vara mer förvånad än vad jag är. Lite underligt är det att den första personen jag bestämmer träff med har ett 40 år gammalt fotografi av Katarina Taikon, signerat på baksidan med en handstil som jag vid det här laget har lärt mig att känna igen. Men på något sätt känns samtalet helt självklart.

– I början av sjuttiotalet deltog en vän till mig i en internationell romsk konferens. När han kom tillbaka till Ungern berättade han för min make och mig om en svensk kämpe och författare som vi bara var tvungna att lära känna. Hon kom att spela en stor roll i mitt liv.

Ágnes Daróczi är i dag en av de mest erfarna och välrespekterade romska intellektuella i Ungern. 1992 startade hon kulturorganisationen Romedia, i vars lokaler vi just nu befinner oss. Men hennes arbete sträcker sig längre tillbaka. Ágnes Daróczi föddes i mitten av femtiotalet och lämnade sin hemby nära den rumänska gränsen för att gå i skolan i Ungerns andra stad, Debrecen. Efter en månad ville hon hem. Långt ifrån sin familj kände hon sig ensam, men hennes föräldrar manade henne att stanna. Under skoltiden kom hon i kontakt med poeten Karoly Bari, han skrev underbara dikter, säger hon, ofta på ett indirekt vis om romers liv. Som 17-åring vann hon en skoltävling i diktuppläsning, något som fick hennes lärare att anmäla henne till ett kulturprogram i tv. I en tid och kultur där recitering av poesi betraktades som en konstart i sig var det en stor sak att Ágnes Daróczi, nervöst och till en början motvilligt, uppträdde i tv. Det var första gången som en dikt på romanes lästes i tv.

– Folket fick se att romerna har ett språk och en kultur, att de inte bara fanns i byarna utan även på en högkulturell scen i huvudstaden.

Daróczi tog humanioraexamen och började arbeta på det ungerska kulturinstitutet och senare på den statliga televisionen. Under kommunismen hade romerna ett drägligt liv, men vi fick inte hävda vår kulturella identitet, berättar hon. I slutet av sjuttiotalet arrangerade hon den första utställningen i Ungern med romska konstnärer. Det fanns ett behov av att skapa ett rum för romska konstnärer där de kunde behandla olika aspekter av den romska erfarenheten. Men det var inte okontroversiellt.

– Om vi refererade till oss själva som romer, att vi ville värna vårt språk, blev vi stämplade som nationalister.

I rummet bredvid sitter Katalin Barsony framför en dator. Hon sneglar på oss med ett menande leende, hon har hört sin mammas historier förr. Katalin Barsony är dokumentärfilmare och en av de drivande bakom Romedia. Hon har delvis tagit över sin mammas arbete, men också förnyat organisationens inriktning. Sedan kommunismens fall har arbetet för romernas rättigheter formulerats inom ramen för mänskliga rättigheter-paradigmet, som hon kallar det. Med det menar hon att lika rättigheter för romer har hävdats med hjälp av internationella konventioner. Det är något Katalin Barsony tycker är ineffektivt.

– MR-paradigmet fungerar inte. Ingen bryr sig om antidiskrimineringslagar i den här delen av världen. Vi tenderar att upprepa samma argument år efter år, dessutom kommunicerar vi inte ens vårt budskap till den stora allmänheten. Som filmmakare tror jag på självrepresentation. Vi behöver inga experter att filtrera våra berättelser igenom.

Katalin Barsony och hennes medarbetare började sprida sina filmer 2008, när hatbrotten ökade radikalt i Ungern. Med den nya teknologin och internet har det blivit möjligt att mötas utanför konferensrummen, säger hon. Alla romer hon träffar har en mobiltelefon. Det betyder att de själva kan skapa bilder och videoklipp som de kan kommunicera med omvärlden. Våra röster blir direkta och vi bygger nya nätverk, säger Katalin Barsony.

Barsonys strategi, att liksom gå förbi de upparbetade kanalerna för att synliggöra romska berättelser, påminner om hur konstcuratorn Timea Junghaus arbetar. Hon driver det nystartade Gallery8 som ligger i Budapests romska kvarter, distrikt åtta. Junghaus är konsthistoriker och skriver en avhandling om bilden av romer i västerländsk konst. När vi träffas på hennes rum på Ungerska vetenskapsakademin berättar hon hur hon ser exotismen inom kons­ten som en grundkomponent i hur romer har blivit stereotypiserade. Under förra sommarens konstbiennal i Berlin uppmärksammade hon det planerade minnesmärket över romerna som mördades i Förintelsen. Minnesmärket invigdes, efter 20 års diskussioner, i oktober förra året av förbundskansler Angela Merkel. Timea Junghaus menar att det finns en koppling mellan diskrimineringen och våldet mot romer i dag och, som hon säger, tragedin i det faktum att Europa är oförmöget att respektera romernas europeiska historia.

Sedan 2008 har situationen för Ungerns romer ändrats drastiskt. Hatbrotten har ökat, romer har blivit attackerade i sina hem, det högerextrema gardet Venderö har marscherat i byar där det bor romer och under de senaste fem åren har sex personer mördats i rasistiska dåd. Varje vecka sker nya utfall mot både romer och judar i Ungern. I den här situationen framstod konsten som en lyx för mig, säger Timea Junghaus. Hon kände ett starkt behov av att verka i politiska termer. Jag frågar henne hur hon ser på att vara en romsk curator.

– Jag försöker alltid se en romsk aspekt i mitt arbete, det är den politiska aktivism-delen av vad jag gör. Har du arbetat med romers rättigheter under lång tid är det inget du lägger åt sidan. Jag betraktar mig som en konsthistoriker från Ungern med romskt ursprung, men jag tycker också om att gå in och ut ur min identitet som rom. Jag kan känna mig out of place. Det finns en viss hybriditet i det.

Hur ser en hybrid identitet ut i Budapest? frågar jag snabbt innan hon hinner lämna frågan om mångbottnade kulturella identiteter.

– Vet du, jag är faktiskt kritisk mot idén om hybriditet, säger hon. Tanken utgår ifrån motsatser; majoritet-minoritet, rom-ickerom. Jag tycker att det är viktigt att prata om förtryck och att hitta rätt verktyg för social jämlikhet. Att enbart prata om hybriditet blir väldigt dimmigt. Det är svårt att inspirera romska communities med det talet; ’Vi är alla nomader på denna jord!’ Så kan du inte säga till någon som precis har blivit attackerad av nynazister eller till en ensamstående fattig mamma.

Timea Junghaus uttrycker en kluven hållning. Som curator rör sig hennes arbete kring historieskrivning och minne, kring behovet av att gestalta och ge form åt det som riskerar att falla i glömska. Dit hör exempelvis romernas upplevelser från andra världskriget. Samtidigt verkar hon i en kritisk tradition som går ut på att problematisera fasta kategorier. Där ingår att lösa upp den tydliga gränsdragningen mellan det romska och det icke-romska. Till Timea Junghaus verklighet hör också dagens politiska situation. Våldet är så våldsamt, säger hon och tillägger att man sällan pratar om majoritetens attityder i Ungern, utan att blicken hela tiden faller på romerna.

– Det kan inte bara handla om att starta romska projekt eller om att studera romer eller romsk folklore. Huvudproblemet är rasism och det är majoritetens problem.

Innan vi skiljs åt frågar jag i förbifarten Timea Junghaus om hennes bakgrund, var hon har vuxit upp. Utan åthävor säger hon:

– Jag är ett stadsbarn. Jag växte upp i det åttonde distriktet i Budapest. Där gick jag på dagis och i skola. Sedan gifte jag mig med en ungersk man som är icke-rom och nu har jag bytt klass. Det är en ganska vanlig historia för romska ­kvinnor. Mitt förhållande, tillsammans med min universitetsutbildning, är de viktigaste faktorerna bakom min socioekonomiska resa.

Under de fyra dagar jag är i Budapest gör jag det där som man gör när man inte känner en stad. Jag tittar efter tecken. Jag försöker avläsa människors ansikten, stämningar på gator och restauranger. Hur går en förändring till? När känner man att förskjutningen har inträffat? Då kommer jag att tänka på något som hände på Romedias kontor, precis efter att Ágnes Daróczi hade gått. Katalin Barsonys telefon ringde och hon gick för en kort stund in i ett annat rum. När hon kom tillbaka sa hon att samtalet var från en högerextrem radiokanal. De frågade henne om hon ville vara med i deras program. Katalin Barsony stoppade mobiltelefonen i fickan och sa:

– Vad svarar man på det?

”Vill spegla liv i den tid vi lever i”

1 Vem är du?

– Jag är författare och journalist, växte upp i Uppsala och pluggade journalistik på Skurups folkhögskola. Jag har jobbat på Sveriges Radio och varit chefredaktör på tidskriften Bang. De senaste åren har jag bott i New York och frilansat därifrån för flera svenska tidningar.

2 Vad ska du skriva om i DN?

– Jag är intresserad av historier som faller utanför den stora berättelsen och vill spegla liv och frågor i den omvälvande tid vi lever i. Någonstans mellan kultur och samhälle kommer jag att röra mig.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.