Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-17 20:27 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/paskens-passion-borjar-med-bach/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Påskens passion börjar med Bach

”Matteuspassionen” är en befäst del av den svenska påsken. Men det har inte alltid varit så. ­Camilla Lundberg följer ­verkets trådar tillbaka till begynnelsen.

Egentligen är det ett enda, väldigt lappverk komponerat av vitt skilda musikaliska genrer. Dansmusik varvad med koraler; operaarior fogade till körfugor. Psalmdikter och nyskrivna sångtexter. Två likvärdiga körer, två likvärdiga kammarorkestrar, två orglar, en barnkör samt en handfull sångsolister. Däribland en ljus mansstämma att recitera händelserna kring Jesus sista dagar enligt texten i Matteusevangeliet.

Nog är det ett barockt verk som Johann Sebastian Bach skänkt oss med ”Matteuspassionen”. Ta bara öppningen: i böljande tolvåttondelstakt trås en himmelsk dans mellan Sions döttrar och Brudgummen medan änglabarnen begråter Lammets död på Korset. Det är en klingande katedralkupol av grandiosaste slag. Slutkörens saraband, en gripande altartavla i toner, tar ett tårfyllt men tröstande farväl kring den döde gudens grav.

Vid det laget har mer än tre timmar förflutit, ofta nog så kännbara på hårda kyrkobänkar. Detta faktum, plus de för en kyrka krävande musikaliska resurserna, gör att ”Matteuspassionen” trots sin undersköna och djupt gripande karaktär ligger i lä för den oftare förekommande ”Johannespassionen”. Som är i alla avseende ett tajtare verk, mer dramatiskt men mindre själfullt.

Tillsammans med ”Juloratoriet” och den stort anlagda så kallade h-mollmässan är de bägge passionerna i princip den Bachmusik som i dag möter publik. Vi hör sällan hans musik live annat än i just kyrkorummet. I konserthusen blir det högst som extranummer från någon bejublad solocellist eller konsertpianist. Bachs frejdiga Brandenburgkonserter och andra härliga instrumentalpärlor är hänvisade till egenlyssning. Liksom förstås de hundratals kantaterna och den väldiga orgelproduktionen.

Ser man till modernt musikbruk framstår Bachpassionerna också som den klassiska repertoarens portalverk. Visst är många lyssnare bekanta med både Monteverdi och Purcell, men för de flesta börjar den klassiska musiken på 1700-talet.

Så kallade passioner var en populär nymodighet vid seklets början, särskilt i den poetiskt pietistiska form som skaldats av Barthold Brockes, en rådman i Hamburg. Det var i denna stad som operagenren hade slagit rot och förtyskats; det var också här som Georg Friedrich Händels tonsättning av Brockes passionstext uppfördes 1719. Johann Sebastian Bach var vid det laget fjärran kyrkliga åtaganden, utan tjänstgjorde som hovkapellmästare hos en musikslukande furste i Köthen. Kanske var det i samband med att han sökte tjänst i Hamburg som han tog sig för att skriva av Händels passionspartitur. I denna brusande storstad hade nu flera andra kompositörer gett sig på genren, och vid påsktiden fanns det gott om passioner att lyssna till.

Bach med familj flyttade 1723 till en kantorstjänst i Leipzig, där företrädaren nyligen hade levererat en Markuspassion. Det skulle också Bach komma att göra; ja det blev omsider även en Lukaspassion, kanske också en andra Matteuspassion – men dessa är förlorade. På långfredagen den 7 april 1724 uruppfördes den nye kantorns Johannespassion i Nicolaikyrkan, och tre år senare hans Matteuspassion i Thomaskyrkan. Här skulle Bach ge den vid ett flertal tillfällen, kanske ända till 1746, varje gång efter revideringar.

Men sedan blev det tyst. Ända tills en pojke i Berlin fick en avskrift av partituret i fjortonårspresent av sin mormor. Familjen Mendelssohn älskade Bachs musik; storasyster Fanny uppträdde med hans ”Wohltemperiertes Klavier” när hon var tretton. Nu prövade man ut ”Matteuspassionens” koraler för hemmabruk och Felix beslöt tillsammans med skådespelarvännen Eduard Devrient att sätta upp verket på riktigt.

I mars 1829, vid vad man uppfattade som ett hundraårsjubileum, var det dags. Den tjugoårige Felix ledde framförandet i Berlins Sing­akademie inför en publik krönt av den preussiske kungen, poeten Heinrich Heine, filosofen Friedrich Hegel och fiolvirtuosen Niccolò Paganini. Hundratals människor fick vända vid dörren inför det hårt utsålda evenemanget.

Vad var det man fick höra? En hårt nedstruken version i kraftig bearbetning med annorlunda harmoniseringar, sångstämmor och orkestrering – allt under ledning av den unge entusiasten från ett piano med Devrient i evangelistens bärande tenorparti. Men ändå! Och det var samme Felix Mendelssohn som så småningom skulle återföra ”Matteuspassionen” till Thomaskyrkan i Leipzig. ”Tänk”, sa han senare till Devrient, ”att det skulle till en jude och en skådespelare att återge kristenheten dess främsta musikverk.” Även om Mendelssohn hade konverterat till protestantismen som barn, förblev han stolt över sitt judiska ursprung.

Men ”Matteuspassionens” segertåg som ett heligt verk av ”den femte evangelisten” (Nathan Söderbloms benämning) är framför allt ett fenomen av det tjugonde århundradet. I Sverige och Stockholm länge förknippat med Engelbrektskyrkan, alltsedan ärkebiskop Söderblom föreslog det som en årlig lokal påsktradition. 1923 var det premiär, i svensk språkdräkt av psalmdiktaren och matematikläraren Bengt Nyström. Engelbrektskyrkan har alltsedan blivit svenska språket trogen, medan ”Matteuspassionen” annars vanligtvis ges på tyska.

Det är nämligen ingen enkel sak att översätta den femte evangelisten. Särskilt som Bach samarbetade med en viss Picander, alias posttjänstemannen Christian Friedrich Henrici – på sin tid mest känd för sina erotiska och satiriska dikter. Eftervärlden har beklagat Bach och det faktum att den store mästaren inte i Leipzig hade tillgång till med honom likvärdiga librettister. Utöver Picander samarbetade Bach helst med den mångbegåvade kaptensänkan Mariana von Ziegler i ett antal kyrkliga kantater, också detta ett besvärande faktum i musikhistorikernas ögon.

Varför skulle Johann Sebastian nu inte gilla sina librettister? Särskilt som de inspirerade honom till oöverträffad musik! Tillsammans med Christian Henrici komponerade han också några satiriska och burleska kantater, och fru Henrici fick bli gudmor till en av Bachdöttrarna. Texten till ”Matteuspassionen” gav Henrici ut i sina många samlingar av ”Ernst-schertzhaffte und satyrische Gedichte”.

Nu är passionens sångtexter förstås varken skämtsamma eller satiriska, utan just allvarsamma, fromt och lidelsefullt. Och synnerligen kroppsligt, i enlighet med tidens pietistiska anda. Som till exempel bassolistens betraktelse inför Getsemanescenen:

Gärna vill jag finna mig i

Kors och bägare att ta på mig

Jag dricker ju efter Frälsaren.

Ty hans mun,

Där mjölk och honung flyter

Har sötat grunden

Och lidandets bittra smak

Genom den första klunken.

Det är inte minst arior som denna som, i likhet med barockoperans, bromsar upp skeendet med en individuell, känslomässig reflexion. Men till skillnad från dåtida opera träder också kollektiven fram, med de handlingsdrivande körerna och församlingskoralerna. En högljudd, aggressiv korsfästelsekör kan följas tvärt av en from psalm. Särskilt ”Johannespassionens” mer dramatiska folkmobbar i Golgatascenen har en skarp antisemitisk bismak – något som ytterligare har bidragit till nutidens praxis att sjunga på förfrämligande originalspråk.

Ja, vad är ”original” när det gäller ”Matteuspassionen”? Ett återkommande spörsmål, för att inte säga tvisteämne under efterkrigstidens Bachrenässans. Flera sångare i varje stämma eller endast en? ­Gossopraner och manliga altar? Nedstämda instrument? Låta publiken (=församlingen) sjunga med i koralerna? Spänstiga, taktfasta tempi eller romantiskt sugande?

Vid Bachs 300-årsjubileum 1985 var det all time high i passioner. Den legendariske Bachdirigenten Anders Öhrwall signerade en Matteuspassion som var på minuten en hel timme kortare än en högromantisk version som jag själv var med och sjöng i Norrköpings konserthus. I dag finns det en större pluralism vad gäller uppförandepraxis. På Folkoperan har man strukit mer än hälften, interfolierat de innerliga ariorna med personliga självbekännelser från artisterna och låtit musikerna köra en improvisation över den vidunderliga altarian ”Erbarme dich” – vilken sjungs efter en videofilmad förlossning.

Att gestalta Matteuspassionen är emellertid långtifrån något nytt påfund. Färgstarke dirigenten Leopold Stokowski – han med Disneys ”Fantasia” – ledde för 70 år sedan en operaversion på Metropolitan i koreografi av George Balanchine, där Jesus utgjordes av en gul ljuskägla och Maria Magdalena mimades av stumfilmsstjärnan Lilian Gish ... På Hamburgoperan fyrtio år senare blev den till en helaftonsbalett signerad John Neumeier. Mot slutet av seklet kom en uppmärksammad tv-version av teaterregissören Jonathan Miller, där de medverkande – sångare som musiker i vardagskläder – berättade fram historien för och med varandra vid några enkla bord. Och i Berlin engagerades nyligen den amerikanske regissören Peter Sellars för att dramatisera Matteuspassionen med stadens berömda filharmoniker.

Ändå är det kanske en svensk som har tagit det djärvaste greppet. I går i Stockholm var det svensk premiär för Sven-David Sandströms ”Die Matthäus-Passion” (repris i kväll i Uppsala) under ledning av Stefan Parkman. Komponerad 290 år efter Bach; i samma introverta, innerliga anda. Fast inte lika lång, och inte med vår tids operamässiga åtbörder. Men med gamle Picanders sångtexter, psalmverser och evangelieberättelse på tyska. Med en vokalkvartett som Evangelist, och utan stråkglorian kring Jesus repliker. Men väl en gyllene mässings­ensemble, med återklang av den frikyrkomusik som Sven-David Sandström är sprungen ur. Om än inte en sjätte evangelist – kanske är Sandström ändå kantorn för kommande generationer.

Musik

”Matthäus passion”

Philippe Herreweghe/Collegium Vocale Gent

(Harmonia Mundi 1999).

”St John passion”

John Eliot Gardiner/Monteverdi Choir

(Soli Deo Gloria 2010).

”The gospel ­according to the other Mary”

Modern, gripande ”passion” av John Adams av Gustavo Dudamel.

(DGG 2013)

De här tre ­inspelningarna hittar du på DN:s ­Spotifykonto. Listan heter Påskens passioner.

Youtube/dvd

”Matthäus passion”

The Jonathan Miller BBC ­Production.

Dvd

”Matthäus passion”

Ballet av John ­Neumeier, 2010.

… och så live

”Matteuspassionen” av Bach

Engebrektskyrkan, Stockholm.

I kväll och i morgon 18.00

”Matthäus-Passion” av ­Sven-David Sandström

Uppsala Domkyrka, i kväll 19.00.

”Johannespassionen” av Bach

Brännkyrka kyrka, i morgon 18.00

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt