Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Personligt om kvinnor i hijab

”Svenska hijabis”

Manus och regi: America Vera-Zavala

Kostym: Ensemblen. Koreograf: Paloma Madrid. Ljus: Mira Svanberg. Med: Benin Al-Najjar, Ruhani Islam, Maryam Dinar, Sarah Ameziane, Shama Vafaipour. Scen: Community Teater & Dans, turnépremiär på Elverket, Dramaten, Stockholm. Speltid: 1 timme 10 minuter.

Fem unga kvinnor står på Elverkets scen och berättar om sig själva. En av dem boxas, en är lärare, en annan älskar att baka… De är fem olika individer med olika intressen och livssituationer.

Men de har åtminstone en sak gemensam – deras val att bära slöja, hijab, placerar dem automatiskt på en plats där debatter, diskussioner, åsikter och ismer korsas. Utan att känna till hur just dessa kvinnors respektive val har gått till och vad de själva är intresserade av att diskutera vill en del utsätta dem för förtryck medan andra vill rädda dem från förtryck. Vissa vill bara ropa ”Glad påsk” eller ”Du ser ut som en terrorist” efter dem.

Det är alltså erfarenheter av att leva som hijabbärande muslimsk kvinna i Sverige i dag som den här uppsättningen bygger på. Dramatikern America Vera-Zavala (som här regidebuterar) är också debattör och tidigare politiker, och väljer alltid politiskt angelägna ämnen för sina verk.

Men ”Svenska hijabis” är egentligen inte ett inlägg i en existerande debatt, inte en inbjudan till för eller emot-tänkande, tvärtom. Det är helt enkelt ett dramatiserat möte med just dessa personer – med Benin Al-Najjar, Ruhani Islam, Maryam Dinar, Sarah Ameziane och Shama Vafaipour – som talar från scenen i egenskap av sig själva. De berättar, vi lyssnar.

Uppsättningen gör därför på sätt och vis motstånd mot en polariserad debatt, som oftare talar om än med dem som den handlar om. Här möter vi i stället verkliga män­niskor, fem kvinnors personliga historier. Det är också fem personer som sällan ses på nationalscenen – ytterligare en ambition med uppsättningen, den medvetandegörande, representerande effekten, möjligheten till identifikation för dem som inte är vana vid det i det här sammanhanget. Det märks på publiken.

Mycket av detta ligger i formen communityteater, en tradition som Vera-Zavalas grupp Community Teater & Dans (tidigare Botkyrka Community Teater & Dans) har verkat i sedan 2008. Det är ofta kollektivt och processbaserat skapad teater som utgår från en specifik grupp människors egna berättelser. Vera-Zavala har byggt en drygt timslång föreställning där Al-Najjars, Islams, Dinars, Amezianes och Vafaipours minnesbilder och erfarenheter korsklipps på ett lätt poetiskt sätt. I en sekvens citerar kvinnorna ur den postkoloniala författaren Frantz Fanons text ”’Problemet’ med de koloniserade”, vilket känns onödigt inklistrat och bryter av de personliga rösternas och ordens magi.

Koreografen Paloma Madrid ger kvinnorna ett fysiskt rum, ramar in deras historier genom att låta dem röra sig med färgglada sjalar i olika färger, som kan bilda mönster och situationer, förstärkta av ljussättaren Mira Svanberg. När Vera-Zavala litar på huvudmaterialet och när allt i framställningen samverkar som bäst är det som om just det icke-professionella i de medverkande kvinnornas skådespeleri skapar en förhöjd närvaro och kontakt.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.