Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-16 02:35 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/pigg-hundrafemtioaring/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Pigg hundrafemtioåring

Den är tillräckligt absurd för att vara tidlös, -boken som Charles Dodgson skrev åt sin lilla -kamrat Alice och publicerade första gången 1865. Särskilt i Åke Runnquists glatt vildsinta -översättning.

Lewis Carroll

”Alice i Underlandet”

Övers. Åke Runnquist. Ill. Tove Jansson. Bonniers.

Det är hela etthundrafemtio år sedan ”Alice in Wonderland” av Lewis Carroll, pseudonym för Charles Lutwidge Dodgson, publicerades i England första gången. På svenska kom den 1870, har nyöversatts flera gånger och kommit i en hel radda upplagor. Den brukar räknas till nonsenssagorna, men har tolkats på alla upptänkliga sätt.

Grundhistorien är så här: Alice har tråkigt på stranden, för systern läser bara. Men Alice piggnar till när hon ser en vit kanin som oroligt springer förbi och tar upp en klocka ur västfickan.

Det tycker Alice är förbryllande, eftersom hon ”aldrig förr hade sett en kanin som haft vare sig en västficka eller en klocka att ta upp ur den”. Och så följer hon efter kaninen, ner i kaninhålet, och hamnar i en helt annan värld där hon möter en galen hattmakare, en kålmask, en tämligen ilsken drottning, en falsk sköldpadda och många andra.

Det är fortfarande en rolig saga, fullproppad med knäppa detaljer som att Alice omväxlande växer och krymper, gör egna versioner av kända verser och försöker spela krocket med en flamingo som klubba och igelkottar som klot (det uppstår inget djurplågeri: igelkotten går sin väg medan Alice försöker få styr på flamingon).

Min egen upplaga är från 1966, översatt av Bonnierförläggaren Åke Runnquist och illustrerad av Tove Jansson. Den finns inte i tryck nu (men ska återutges nästa år).

Första upplagan hade illustrationer av John Tenniel, senare har bland andra Arthur Rackham illustrerat. Men Åke Runnquists glatt vildsinta översättningar av verserna lärde jag mig utantill: ”Ekorrn satt i granen/skulle skala kottar./Se där kommer barnen, då tar jag och måttar./Slängde så en tallegren/slängde både stock och sten,/träffa barnen mitt i svansen.” För 9–12 år.

8 x andra barnboksjubilarer.

Astrid Lindgren

”Pippi Långstrump”

Ill. Ingrid Vang Nyman

Rabén & Sjögren 1945

Är Pippi Långstrump, 70 år i år, verkligen mest känd genom böckerna? Utgivningsåret brukar uppmärksammas, men kanske är det mest tv-serierna som nått ut till den breda publiken. Berättelsen om den starka, ensamma flickan tycks fortfarande nå fram. Om det funnes en svensk litterär kanon skulle Pippi Långstrump stå allra först, och hon slog med lätthet ut alla medtävlare när DN hade omröstning om de senaste hundra­femtio årens kultur­händelser i vintras. För 6–9 år.

Tove Jansson

”Småtrollen och den stora översvämningen”

Söderströms 1945

Första boken om mumin­trollen är den svagaste; en ojämn blandning mellan muminbok och traditionell saga där mumin­trollet och hans mamma letar efter någonstans att bo inför vintern och pappan har gett sig av med ­hattifnattarna. Mumintrollen har smalare nosar än i de senare böckerna. Men proportionerna är intressanta: marabustorkens glas­ögon är lika stora som mumin­trollet självt. ”Vi är så små så vi märks nog inte”, säger mumin­trollet. För 6–9 år.

Inga Borg

”Plupp och renarna”

Nordisk Rotogravyr 1955

Svensk fjällvärld i vackra, lugna akvareller. Inga Borgs bildvärld är en helt egen, med mjuka linjer och tydliga färger. I fjällen bor det blåhåriga trollet Plupp (en tidig ­androgyn) som kan prata med ­djuren och i den första delen ­träffar en nyfödd renkalv som trasslat bort sig från flocken och mamma. Det är en faktabok som förmedlar kunskap om flora och fauna, i en tämligen stillastående ramberättelse. Fortsätter med bland andra ”Plupp och lämlarna” (1960) där man lär sig att lämlar säger ”eske teske tää”. För 3–6 år.

Inger och Lasse ­Sandberg

”Lilla Spöket Laban”

Gebers 1965

Klassisk berättelse med Lasse Sandbergs enkla, effektiva sextiotalsteckningar och Inger Sandbergs lika klara text om en av de första känsliga småkillarna (av många) i svensk barnlitteratur: pappa spöke har stora förhoppningar på att Laban ska gå i hans fotspår och ta över det hårda slitet som spöke på slottet Gomorronsol. Men Laban vill vara med mamma i köket och blir bara rädd när pappa tar ­honom med till slottet för lite praktisk yrkesorientering. För 3–6 år.

Lars Klinting

”Castor snickrar”

Alfabeta 1995

Första boken med den stillsamt komiska bävern som metodiskt ­arbetar. Castor plockar fram ­verktyg efter verktyg, väl återgivna, och sågar, spikar (aj!) och limmar. Lars Klinting var en lysande bilderbokskonstnär som sällsynt väl lyckades förena pedagogik och konst. Det blev en oemotståndlig serie om Castor och hans kompis Frippe som bland annat sydde, bakade och lagade cykelns punka (med bedårande bävrar i kläd­samma cykelhjälmar). Och jo, man lär sig på riktigt. För 3–6 år.

Pernilla Gesén

”Alva rymmer”

B Wahlströms 2005

Första boken i serien på tolv böcker om Alva, som flyttar till Stockholm med sin mamma ­sommaren mellan ettan och tvåan. Mamma och pappa skiljer sig, och Alva blir arg och rymmer hela ­vägen tillbaka till Västerås. ­Egensinnig, modig och lagom vardagsspännande serie som ­fortsätter med krångliga föräldrar som träffar nya partners och en skola där somliga vill bestämma allt. Årets Alvabok, den sista, heter ”Alvas -bästa sommarlov.” För 6–9-åringar.

Stina Wirsén

”Vem är arg?”

Bonnier Carlsen 2005

En fråga som inleds Vem? kan leda vart som helst, visar Stina ­Wirsén i sin pekboksserie som än så länge uppgår till sjutton böcker på tio år, i en glatt krängig ­blandning mellan konkreta ­vardagsskildringar och ­existentiella frågor. Här vimlar det framför allt av relationer och tydliga känslor, med enkla, uttrycksfulla figurer som blir ledsna, arga och glada, sams och osams, om vartannat. Man lär sig att livet sällan är lätt, men det mesta går över. För 0–3 år.

Rick Riordan

”Percy Jackson – född till hjälte”

Övers. Anders Bellis

Bonnier Carlsen 2005

Det är tio år sedan den första boken av totalt tio (hittills åtta på svenska) kom ut, om Percy Jackson som har dyslexi och adhd-diagnos och känner sig misslyckad. Tills det börjar hända väldigt konstiga saker, och han upptäcker att han är en halvgud: pappa är en grekisk gud. Det låter som en outhärdlig kopia av Harry Potterböckerna, men är roligt och med över­raskande mycket kunskap om det gamla Olympen. För 9–12 år.

För snart två veckor sedan skrev Andreas Palmaer en krönika (DN den 22/8) om hur föräldrar ofta köper sin barndoms favoritböcker till sina egna barn. Är dagens barn intresserade av böcker från föräldrarnas tid?

Tveksamt, tyckte Andreas Palmaer, som föreslår att vuxna i större utsträckning ska köpa nyutkomna barnböcker som har ett nutida tilltal.

Många föräldrar känner nog igen situationen. Man kommer ­entusiastiskt dragande med sin egen favorit, varpå barnen inte riktigt förstår poängen. Ett ­pedagogiskt missgrepp, och så är det ju ofta även när man tipsar någon vuxen. Åtminstone om man älskar dem av diffust känslomässiga skäl, vilket inte alltid har med litterär kvalitet att göra.

Men man måste inse att barn är lika olika som vuxna, och att en del ­litteratur ­tenderar att bli förskräckligt ­dammig efter ett par år. När det gäller barnböckerna handlar det ofta om språk och tempo.

Å andra sidan brukar ändå inte utgivningsåret vara avgörande. Det finns bra och dåliga böcker i både dåtidens och nutidens utgivning, och en hel del klassiker lever ­faktiskt upp till namnet.

Mumintrollet verkar leva i högönsklig välmåga trots sina sjuttio år, men det kanske är för att han är ett fantasitroll och inte avspeglar särskilt mycket samtid? Å andra sidan är Pippi lika gammal, och Astrid Lindgrens småländska bondemiljöer tycks inte avskräcka någon nutida storstadsläsare.

Förmodligen bryr sig inte barn ett skvatt om hur gamla böcker är, så länge som de är väl berättade historier. Själv är jag mest fascinerad av de böcker som har tio eller tjugo år på nacken: vad tiden får fort! Jag var rätt övertygad om att Alvaböckerna och böckerna om Percy Jackson är nya, men de fyller redan tio.

Å andra sidan fyller bävern Castor tjugo, och han är så klassisk att jag på något sätt tror att han har funnits jämt.

Ett sätt att minnas

Fast handen på hjärtat: Även om en del böcker tycks ha evigt liv försvinner de allra flesta blixtsnabbt ur bokhandeln och ur läsarnas medvetande, det brukar bara ta ett halvår så är de helt bortglömda och säljs på bokrea. Vem minns den bok som kom ut i fjol? Jubileer är i alla fall en bra påminnelse!

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt