Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Praktkräk presenterat med radikal inlevelseförmåga

Med ”Bara en kram” avslutar Henrik Bromander sin romantrilogi om maskulinitet. Med empati och respekt placerar han praktkräket och narcissisten Jens Svanström i centrum.

Henrik Bromander

”Bara en kram”

Atlas, 414 sidor

Jag älskar Henrik Bromander. Främst tack vare ”Smålands mörker” (2012), denna 600-sidiga serieroman om en homosexuell fascist från Nässjö som mycket väl kan vara det bästa som gjorts av en svensk serieskapare. Här förenade Bromander sin unika klarsynthet och sociologiska skärpa med ett kongenialt bruk av seriemediet: till exempel fanns huvudpersonen ­Eriks fanzines med i boken.

”Bara en kram”, Bromanders senaste prosabok, avslutar den roman­trilogi om maskulinitet som inleddes med ”Riv alla tempel”, om kroppsbyggaren Johan, och fortsatte med skildringen av den höger­extrema internetkrigaren Joel i ”Vän av ordning”. Nu har turen kommit till deras skenbara motsats, feministen och nöjesjournalisten Jens Svanström. Med betoning på skenbara, givetvis, för Bromander vore inte den författare han är om han inte ständigt sökte människans allra fulaste och mest motsägelsefulla sidor.

Jens är i trettioårsåldern, bor i ­Göteborg och driver vid romanens början en indieklubb som gjort ­honom till en semiprofil i stadens uteliv. Samtidigt försörjer han sig på att skriva feministiska krönikor och göra diverse förnedrande på stan-reportage åt gratistidningen Replik. I takt med att tidsandan förändras – ”Bara en kram” börjar 2011, ett par år innan Fi fick 25 procent på Södermalm – får hans debattinlägg om jämställdhet mer och mer spridning, och när ­Replik köps upp av en legendarisk publicist och görs om till ett slags Nöjesguiden-replik blir Jens chefredaktör.

Det är inte det att Jens låtsas vara feminist: i någon mening tror han på det han säger. Ändå begår han det ena övergreppet efter det andra med en våldsamhet som eskalerar i takt med att hans självbild blir alltmer grandios. Han manipulerar till sig nakenbilder av en praktikant och våldför sig på en sovande kollega. Så här beskriver han det första samlaget med sin flickvän, en tio år yngre folkhögskoletjej som älskar Frankrike och te och som precis flyttat från sina frireligiösa föräldrar: ”Tråkigast av allt var Majas ­respons. Tyst och stel, ingen reaktion trots att jag frenetiskt bearbetade hennes knapp. […] Svag trea. Besviken.”

Tidigt börjar jag fundera på om ”Bara en kram” är en nyckelroman. Det är den förmodligen inte, men att tanken slår mig säger något både om Bromanders fingertoppskänsla och om mängden Jens i svenska indie­kretsar. Recenserandet, narcissismen, det självklara sättet att förvänta sig belöning för att man gör något ”som tjejer gillar” – jag känner igen det så väl. Och hur trött jag än är på konstnärliga gestaltningar av den skenheliga kulturmannen (finns det något tryggare ämne år 2017?) kvarstår frågan: Hur tänker han egentligen?

Bromander försöker besvara denna fråga utan att vare sig raljera eller förlåta. Här finns en radikal empati och inlevelseförmåga, en respekt för de tusentals triviala omständigheter som leder in en människa på den ena vägen och inte den andra. Att texten är skriven i dagboksform, till skillnad från de andra två i trilogin, är i sammanhanget ett enkelt men lysande grepp som låter­ läsaren komma ännu närmare Jens, in till hans blinda fläckar och minder­värdeskomplex.

Rent konstnärligt är ”Bara en kram” inte lika helgjuten som ”Smålands mörker”. Bromander skriver vad man brukar kalla för effektiv prosa: korthuggen, målmedveten, gestaltande – och det är verkligen inte det sämsta, men inte det bästa heller. Jag är inte heller övertygad om romanens tekniska inramning, som består i att jag, ­läsaren, hittar Jens dator på marken och börjar läsa hans dagbok samt den roman om en serievåldtäktsman han skriver på. Greppet funge­rade bättre i ”Smålands mörker”, kanske eftersom fanzinen själva når verkshöjd medan Jens roman mest är förväntat usel.

Intressant nog är bokens mest betydelsemättade avsnitt, övergreppsscenerna, annars de mest tveksamma. Det är något med dem som gör att jag inte riktigt tror på dem. Vad? Kanske handlar det om att Jens i dagboken poserar så mycket inför sig själv att det känns osannolikt att han inte skulle utelämna dem (även om de ofta slätas över: ”Kändes som om hon bara låtsades sova”). Eller så beror det på den språklöshet som finns inbyggd i våldtäkten som sådan: den som kan artikulera en sådan ondska, beskriva vad en våldtäkt är och vad den gör, begår den ju inte, kommer jag på mig själv med att tänka.

Fast tänk om han gör det? Tänk om det är precis därför han våldtar, för att han vet vilken smärta det orsakar? Av alla ohyggliga tankar som Bromander prövar är det kanske den värsta: att Jens inte är det minsta förvirrad, utan tvärtom agerar helt i enlighet med sitt förnuft.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.