Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Praktverket ”Dödahavsrullarna” talar till vår apokalyptiska tid

Den nya översättningen av ”Dödahavsrullarna” är ett humanistiskt storverk. Och det är inriktat på qumransektens egen litteratur. Ola Wikander läser ett dokument som skänker ovärderliga inblickar i en antik rörelses världsbild och särpräglade skönhet.

Wĕ ên lĕhašnôth (”utan att något kan ändras”). Så skriver den så kallade Serekh hayya h adh (”Gemenskapsregeln”) på hebreiska om människans öde. Oföränderligheten, determinismen, var inbyggd i textens tankesystem. Man kan roa sig med att tänka att det var just detta obevekliga öde som gjorde att ”Dödahavsrullarna”, texterna från Qumran, bevarades i två millennier i en samling grottor, upptäcktes 1947 och framåt – och nu föreligger i en vacker och under många år framvuxen översättning till svenska.

Det var för många år sedan den grupp började arbeta som efter hand blev känd som ett svenskt ”qumranseminarium”. Många lärda akademiker har deltagit och lämnat bidrag till denna volym, som nu till sist är färdig. Den är utan tvekan ett storverk.

De hebreiska och arameiska (och i några fall grekiska) texterna från grottorna i Khirbet Qumran i den judeiska öknen går tillbaka på en judisk sektrörelse från det Andra Templets tid, alltså från århundradena kring vår tideräknings början. Ofta identifieras den med den antika judiska grupp som kallas esséer, som beskrivs av bland andra den romersk-judiske författaren Josephus. Qumranrörelsens medlemmar, som härledde sin auktoritet från en anonym grundar- ­eller inspiratörsgestalt de kallade ”Den rättfärdige läraren”, separerade sig helt från det judiska majoritetssamhället, förkastade den rådande kungamakten och såg sig själv som de få ”Ljusets barn” i ett enormt hav av mörker. Så gott som alla utanför rörelsen, judar eller ej, avvisade man som förrädare och uslingar. Och genom qumrantexterna kan vi stiga in i denna extremistiska, kanske apokalyptiska tankevärld, där sektens medlemmar levde och dog, och vi kan få en bild också av den större tidigjudiska värld i vilken de levde.

När man i dag talar om ”Dödahavsrullarna” tänker man ofta på de manuskript till bibelböcker som upphittats i Qumran – den stora, nästan kompletta rullen till Jesajas bok, till exempel. Dessa har betytt en revolution för bibelvetenskapen, och i dag är det omöjligt att studera de gammaltestamentliga böckernas texthistoria utan att ta hänsyn till manuskripten från Qumran – som är ungefär tusen år äldre än den äldsta komplett bevarade hebreiska texten till Hebreiska Bibeln (den så kallade ”Codex Leningradensis” från början av 1000-talet i vår tideräkning). Men det är inte manuskripten till bibeltexter som nu utkommit i svensk översättning – utan det andra. Qumranbiblioteket är nämligen mycket, mycket större. Där finns stora mängder av utombibliskt material, inte minst qumransektens egen, rikthaltiga litteratur, som är centrum i denna översättning.

Här hittar vi rörelsens ”ordensregler”, deras poesi, deras kalendariska spekulationer, kommentarer till bibeltexter och mycket annat. Det är ett helt bibliotek, en hel tankemiljö att stiga in i, en som för en modern ”snittsvensk” nog måste framstå som mycket främmande, men också äger en särpräglad skönhet.

För en samtida läsare kan delar av qumranlitteraturen nog framstå som något träig – långa listor på rörelsens ingående förhållningsregler och renhetslagar samt – i den så kallade ”Krigsrullen” – extremt noggranna beskrivningar av de truppuppställningar som skall användas vid det stora, eskatologiska och nästan fantasyartade slag mellan ”Ljusets och Mörkrets barn” som rörelsen såg fram emot. Vad, kan man kanske tänka, skall vi i dag ha för nytta av att veta i vilken ordning apokalypstrumpeterna skall blåsas i, hur många personer som skall stå i varje slaglinje, hur prästernas heliga tal till de kämpande skall låta? Men här gäller det att inte blanda ihop form och innehåll; textens yttre gestaltning kan kanske framstå som stel och mekanisk, men genom den får vi en direkt inblick i en antik, apokalyptisk rörelses världsbild, i den stora världskamp som de förberedde sig för. Och genom att läsa om den kan vi spegla dagens millenniaristiska tänkande.

Man skall heller inte överskatta enformigheten. På flera ställen både i regeltexterna och i krigsbeskrivningen övergår författarna plötsligt i poesi, med majestätiska böner och åkallanden av den israelitiske Guden, som tydligt efterbildar stilmönster vi känner från biblisk dikt. Vid läsningen av ”Krigsrullen” kan man nästa känna en medveten spänning mellan det uppräknande, listbaserade framställandet av krigsordningen och den poetiska kraften i de liturgiserande bönepartierna. Om man unnar sig lite spekulativ fantasi kan man tänka sig hur qumransekteristerna satt och lyssnade på det eskatologiska krigets teknikaliteter, föreställde sig själva i alla dessa slaglinjer och därmed använde den något stela framställningen som ett sätt att föreställa sig en verklig sakral heroism – för att sedan låta dessa känslor få fritt spelrum när de majestätiska poetiska passagerna så tog vid.

En sådan tanke verkar nästan föresväva översättarna själva; i deras inledning till ett urval av de så kallade ”Sabbats­offersångerna” skriver man: ”Textens uppbyggnad med långa, tunga, mångordiga konstruktioner gör den svår att översätta och kan för en modern läsare nästan verka tröttande. Och ändå, när den böljar fram i sina sjufaldiga vågor, kan människor säkert ha ryckts med av den näst intill hypnotiska kraft som åtföljer ordmassorna.” Och just så är det – det är i upprepningen och formelaktigheten som poesin, sakraliseringen ligger. Jag kan inte låta bli att påminnas om ett citat jag älskar av Akademiledamoten, semitisten och iranisten H.S. Nyberg: ”Den hebreiska poesien är ett hav i mäktig rörelse med oavlåtlig böljegång, än maklig sjöhävning, än långa rullande vågor som gå över i varandra, än hetsig krabbsjö.”

Själva regeltexterna har också sin säregna charm. När de beskriver hur qumranrörelsen helt skall avskilja sig från omvärlden, i vilken ordning medlemmarna skall tala, hur de har rätt att äta – och inte minst hur eden skall sväras vid inträdet i rörelsen – associerar man lätt till den senare västerländska esoterismens ordensväsen.

Om man skall kritisera denna ytterligt vackra och genomarbetade utgåva för någonting, kan det vara att inledningarna och förklaringarna är mycket strama och kortfattade – kanske alltför lapidariska för den någorlunda allmänna publik för vilken volymen är tänkt. Man får ingen stor syntes över qumranrörelsens ideologi och tankesätt, ingen religionshistorisk översikt, historisk bakgrund eller andra typer av metakommentarer. Tanken är att läsaren för denna typ av information skall vända sig till den för ett antal år sedan utkomna ”Dödahavsrullarna: Innehåll, bakgrund och betydelse” (ederad av Cecilia Wassén), som innehåller många upplysande artiklar om sådant. Men det tror jag tyvärr inte att alla kommer att göra, och därför kan en viss uppförsbacke uppkomma när en ”qumran-nykomling” skall närma sig denna på många sätt fantastiska litteratur.

Ett exempel på inledningarnas kortfattade stil är när det i samband med texten ”Kung Jonatans välsignelse” förklaras att denne Jonatan antagligen är identisk med hasmonéerkonungen Alexander Jannaios/Jannaeus. Men ingenstans i presentationen förklaras varför man brukar göra denna identifikation (ett delskäl är att hans fullständiga namn, bevarat på samtida mynt, faktiskt var just Alexander Jonatan).

Men detta är småsaker. Boken är ett praktverk, som kommer att stå sig under lång tid. Den ger en ypperlig väg in i en för många i dag helt otillgänglig litterär och religiös värld, och den gör det med bravur.

Volymen är alltså ett lagarbete, tillkommet under många års tid. De olika översättningarna och inledningarna är anonyma (fast ”översättarkollektivet” är uppräknat i början av boken och består av en mycket illuster forskarskara). Återgivningarna håller mycket hög klass, både innehållsmässigt och litterärt, och varenda textrekonstruktion är noggrant markerad. Läsaren får en mycket vederhäftig representation av textmaterialet. Somligt är bara återgivet i urval, och så måste det också vara – en del textbitar är så fragmentariska att det inte ger någon mening att översätta dem för en allmän publik. Men det anmärkningsvärda är snarast hur mycket som faktiskt ”sitter samman”, och vilken direkt bild det ger av rörelsens tankevärld.

Nu kan alltså varje svenskläsande person utan större problem invärva sig i den mäktiga och märkliga värld som var qumransektens – och kanske se att en del av deras tankesätt har paralleller än i dag. Eskatologin, längtan efter en perfekt värld, viljan till isolering, tanken på en enorm slutstrid mot all världens ondska och förfall – det är sådant som återkommit gång efter annan. Och genom texterna från Qumran kan vi få dessa tankar illustrerade, brutna genom ett alldeles speciellt prisma, från ett område och en tid som genom judendomen, kristendomen och islam kom att prägla hela världens religionshistoria.

Det är kanske ett av de mest intressanta sätten att läsa qumranlitteraturen – som en alldeles särskild, sekterisk version av en religiös kultur som blev ett världsarv. Och om det nu var den litteraturens oföränderliga öde att bevaras ända till i dag – i så fall är det ju närmast en plikt att studera den!

”Dödahavsrullarna”

Redaktör : Mikael Winninge

Övers : Kamilla Skarström Hinojosa, Bo Isaksson, Stig Norin, Håkan Ulfgard, Cecilia Wassén och Mikael Winninge

Bibelakademiförlaget, 442 sidor

Ola Wikander är författare, översättare från antika språk, teologie doktor och lärare i Gamla testamentets exegetik vid Lund universitet.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.