Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-09 19:52

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/prince-ar-kung/

Kultur

Prince är kung

Prince kom, sågs och segrade med ett fyrverkeri av covers och egna hitar. Les Espoirs de Corinthie, Motörhead, Local Natives och Van Dyke Parks hjälpte till att göra söndagen till en av Roskildefestivalens bästa dagar någonsin, skriver Nils Hansson.

Festivalsommar

Roskildefestivalen, dag 4

Les Espoirs de Corinthie, Motörhead, Van Dyke Parks, Prince, Local Natives, The National, Pavement

Det är ett maratonlopp, få festi­valer är längre eller mer innehållsrika. Men var annars kan man uppleva följande? Man går och ser Les Espoirs de Corinthie från Guinea – ett musikland som borde få åtminstone hälften av den uppmärksamhet grannlandet Mali åtnjuter. Det är en bunt unga människor som har tagit upp nationens traditionella instrument – balafon, kora, kalebass, en sorts tumpiano som trotsar all beskrivning – och som hanterar dem med en sorts hiphopattityd.

Sen går det en dryg timme och Motörhead börjar spela under sin sedvanliga, korthuggna programförklaring: ”We are Motörhead and we play rock ’n’ roll.” Solen skiner, alla är lyckliga, någon häller mugg efter mugg med vatten över mig ­vilket skapar vissa problem med mina tuschbaserade anteckningar. Och där står tre av medlemmarna från ovannämnda västafrikanska band. Som är ungefär lika dåliga på engelska som jag är på franska, men ändå. Jag berömmer dem för deras konsert, får reda på vilka ­instrument vem spelade, och så försöker jag beskriva följande uppfattning om hur världen hänger­ ihop just här och nu: Vi har en engelsk hårdrocksångare som bor i Kalifornien som sjunger ”Going to Brazil” på en festival i Danmark för tre snubbar från ­Guinea. Världen blir sällan vackrare eller mer sammanlänkad än så.

För övrigt måste följande sägas om just dessa två band. Inget hade kunnat förbereda mig på vilken ­energi Les Espoirs de Corinthie lyckas ladda sin musik med. Med bara akustiska instrument, och med en ensam vit man längst ute i hörnet med en banal gitarr. Och jag tror att de lyckades nå fler taktslag per minut än självaste Motörhead.

Vilka i sin tur var fullkomligt fenomenala. Som åldrande rockskribent har jag naturligtvis sett dem fler gånger än jag riktigt kan hålla räkningen på, och intrycket har alltid varit detsamma. De levererar, men inte på topp. Mer som ännu en dag på jobbet. Lika stabilt­ som sur­mulet, varje gång.

På Roskildefestivalen 2010 är Motörhead äntligen fullt ut så storartade som de kan och borde vara. Lemmy är därtill överraskande artig, ber om ursäkt för de fåtaliga minuternas försening, på grund av någon­ trafikstockning. Kanske har det att göra med att de har placerats på festivalens största scen, en arbetsseger för en av rockvärldens mesta arbetshästar. Och den här gången hör de verkligen hemma där.

Och så Van Dyke Parks däremellan­. Med en ofattbart stor orkester, ­inklusive dirigent, och en anakronistisk, blandad musikmix där det ter sig fullkomligt naturligt att presentera en låt som komponerad i Karibien i mitten av 1800-talet. Samt en tango, för att han hade lovat någon det. Mer en mysfarbror än en sångare, i gengäld har han med sig Gaby Moreno som sjunger de flesta låtarna och borde vara en stjärna i egen rätt.

Samtidigt är han kanske festivalens mest dagspolitiska artist. Spelar flera låtar om migrationsproblematiken i södra USA, tar en egen om oljeutsläpp som han råkade skriva för åtta år sen med anledning av en helt annan katastrof utanför Galicien.

Prince, då? Jo, han kom, sågs och segrade. Med ett aningen underligt upplägg, baserat på sina utfästelser om att den här gången i första hand spela hitar – vilket inte bara be­tyder egna sådana, utan också covers av Bill Withers, Sly & the Family Stone, var det inte en liten snutt av Michael Jackson där också?

Fast han gör ”Let’s go crazy”. En långsam ”Little red Corvette”. ­”Nothing compares 2 U”. ”Purple rain”. ”Kiss”. Spelar gudomlig gitarr­ och sjunger som om det fortfarande vore 1989. Ser lika ung ut som han gjorde då, dessutom.

Som åldrande rockskribent har jag naturligtvis sett även Prince några gånger, och intrycket har också i de fallen brukat vara detsamma gång från gång. Nämligen att hela upplägget alltid har blivit ännu lite större än sist. Maffigare. Mer påkostat. Snyggare. Den trenden bryter han inte.

Sedan vore det förstås tjänstefel att inte nämna Local Natives, med sitt lyckliga stämsångsgroove som gifter samman den amerikanska­ västkustens skäggmelodiker Fleet Foxes med östkustens dårfinkar ­Animal Collective. Eller The National­, som fick mig att grundligt omvärdera hur jag en gång kunde avfärda dem som tunna och en­dimensionella. Samt Pavement, som återförenade på gamla dar nu kom ut som ett ­genuint feelgoodband.

I allt en av de bästa Roskilde­dagarna någonsin.

nils hansson

nils.hansson@dn.se