”Ragnar” Koreografi: Lotta Gahrton Scen: Zebra dans, stockholm Välkomna till fiesta julfest ramadan hanukka....eller vad som helst, ropar Ragnar ut i trapphuset från sin lägenhet på Kämpinge­backen 3 (i Tensta). Men ingen dyker upp. Koreografen Lotta Gahrton är ute på ganska tunn is i sin nya dansföreställning ”Ragnar” för förskolan och lågstadiet. Idén är lika angelägen som föga originell. Farbror Ragnar är en sorgligt ensam människa som bara vill sjunga, spela, dansa och ha kul. Ändå grips man av Ragnar, tack vare dansaren Mikael Strid, som antingen sitter djupt suckande i fåtöljen eller rör sig lyckligt på sprittande ben. Strid har en sällsam mjukhet, och då menar jag bara i andra hand fysiskt. Rörelsemässigt inspireras Ragnar av de lekande Tenstabarnen från halva världen som han avundsjukt och beundrande tittar på genom fönstret (i form av en videoskärm). Slutet är förutsägbart lyckligt, eller åtminstone drömskt lyckligt (jo, någon dyker till slut upp på Ragnars fest). Men det är dessförinnan som ”Ragnar” övertygar mest. Tonträffen är fin, leende och stillsamt gripande när Mikael Strid pendlar mellan lycka och leda, mellan rörelser och lojhet. Mikael Strids runde farbror Ragnar blir minnesvärd, rent av ett ideal. Det är klyschigt, barnsligt inte desto mindre sant. Glöm aldrig det dansande barnet inom dig. örjan abrahamsson