Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-18 14:56 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/rasren-i-valfarden-folkhemmets-fortrangda-arv/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Rasren i välfärden. Folkhemmets förträngda arv

År 1946 slog Sverige världsrekord. I inget annat land steriliserades så många "undermåliga människor": "rasblandade", ensamstående mödrar med många barn, avvikare, "tattare". Men i skolböckerna finns inga spår av denna verksamhet.

Av Maciej Zaremba

År 1953 hette statsministern Tage Erlander och socialminister var Gunnar Sträng. Det året beslutade Medicinalstyrelsen att sextonårige Nils skulle steriliseras mot sin vilja. Som skäl framfördes att Nils var en "sexuellt brådmogen blandtyp". Med det senare avsågs att pojken inte var rasren svensk.

Hur rasrena svenskar skulle skiljas från andra framgick bland annat av de planscher som sedan 1922 levererats från Statens institut för rasbiologi i Uppsala.

Institutet (som först 1958 uppgick i Uppsala universitet) har inget uppslagsord i Nationalencyklopedin. Bara om man vet att dess förste chef hette Herman Lundborg eller slår upp under "eugenik" kan man hitta ett omnämnande i en mening. Något egendomligt, kan man tycka, eftersom institutet, rikt omtalat i den internationella litteraturen, var det första i världen i sitt slag, tillika förebild för Kaiser Wilhelm Institut für Rassenhygiene i Berlin. (En kritisk granskning av den svenska rasbiologins historia höll på att komma med i NE genom professor Gunnar Brobergs artikel om biologi, men refuserades av förlaget.)

Ett omnämnande

under "eugenik" är likväl ett framsteg, eftersom institutet i Bonniers stora lexikon från 1966 nämns endast i notisen under Herman Lundborg, medan i Focus från 1974 är alla spår efter svensk rasbiologi borta. Där finns varken Herman Lundborg eller ens Nils von Hofsten, på fyrtiotalet rektor för Uppsala universitet men framför allt styrelseordförande i Statens institut för rasbiologi 1945-53, han som 1946 förkunnade att man i Sverige steriliserade flera "undermåliga människor" än i något annat land i världen. Egendomligt nog omtalas denna prestation inte heller i "Socialdemokratins samhälle 1889-1989" (resultatet av ett forskningsprojekt lett av bland andra Sven Lindqvist och Rudolf Meidner). Jag noterar också att både NE:s och Bonniers redaktörer valt att i notiserna om Nils von Hofsten inte nämna hans rasbiologiska gärning.

Sedan slutet av 80-talet började emellertid en rad fristående forskare och journalister granska den nordiska rashy-gienens historia. Trots det kan man inte ens i de senast utgivna skolböckerna få veta hur och på vilka grunder som Nils och 60 000 andra svenskar berövats fortplantningsförmågan. Denna verksamhet, som upphörde 1976 lika obemärkt som den började 1935, omnämns inte med ett ord. Hur skall man förstå denna samlade tystnad

En plausibel förklaring

träder fram ur senaste årens forskning: i första hand Stockholmshistorikern Maija Runcis kommande avhandling (våren -98); vidare en jämförande studie under redaktion av Gunnar Broberg och Nils Roll-Hansen, "Eugenics and the Welfare State: Sterilization Policy in Denmark, Sweden, Norway, and Finland" , de något äldre "Oönskade i folkhemmet" av Gunnar Broberg och Mattias Tydén, Bosse Lindqvists "Förädlade svenskar" samt Mattias Tydéns uppsats "Rasbiologi och andra rasismer" i Folkets historia nr 3-4/96.

När svensk rashygien kommer under debatt handlar det mer om idéerna än den omfattande praktiken. Oftast brukar det heta att Sverige bara följde med 30-talets tidsanda. Brobergs och Roll-Hansens bok kullkastar denna myt. Statlig utsovring av "undermåliga människor" diskuterades förvisso på många håll men förverkligades endast i ett fåtal europeiska stater och bland dem hörde Sverige till pionjärerna. De övriga var Danmark, Nazi-Tyskland, Norge, Finland, Estland och en ensam schweizisk kanton. Det mest uppseendeväckande är emellertid det ideologiska mönstret. I Tyskland är det nazisterna, i Norden är det välfärdspartierna som visar störst iver att rensa befolkningen från "rasmässigt" eller "arvsmässigt undermåliga element". Samtliga initiativ i den riktningen, från 20- och långt in på 40-talet, kommer i Norden från socialdemokratin. När liknande förslag framförs i Storbritannien är det däremot Labour som ser till att de hamnar i papperskorgen.

Man kan också

uttrycka det brutalare: I Sverige var det endast under socialdemokratiskt styre och i Tyskland endast under nazismen som en medborgare kunde berövas fortplantningsförmågan på grund av sin härstamning eller sitt handikapp. Bilden blir inte behagligare men mera tankeväckande efter tillägget att de svenska steriliseringslagarna antogs av eniga riksdagar, i demokratisk ordning, och nära nog med statskyrkans välsignelse. Snarlika omständigheter gällde i övriga Norden.

Det finns många skäl att granska denna undangömda dimension av välfärdsstatens historia. När allt fler drömmer sig tillbaka till folkhemmets värdegemenskap kan det vara bra att veta vilka överraskningar som gemenskapen kan ha i beredskap. Men den intressantaste frågan gäller det egendomliga sambandet. Vad fanns det för förbindelser mellan den nordiska socialdemokratins och nationalsocialismens tankegods

Statliga ingrepp i

syfte att förbättra befolkningens kvalitet är ursprungligen en amerikansk uppfinning. Med en blandning av öppet rasistiska, ekonomiska och medicinska argument infördes i flera delstater (först, symboliskt nog, i Indiana 1907) en lagstiftning som medgav tvångssterilisering av förståndshandikappade, vissa kriminella samt personer som av andra skäl ansågs olämpliga att fortplanta sig. Inte oväntat visade sig en oproportionell andel av "de olämpliga" tillhöra etniska minoriteter. Vid flera tillfällen upphävdes också delstatslagarna av högsta domstolen såsom oförenliga med allas likhet inför lagen.

Av skäl som tycks kräva vidare forskning, men som Broberg med flera försiktigt förknippar med kombinationen av protestantism och agrar samhällsstruktur, omfamnades vid sekelskiftet den biologiska människosynen särskilt entusiastiskt i norra Europa. Till synes utan motstånd överfördes tidens senaste rön från växtodling och djuravel på mänskliga samhällen. "Degenerationsfaran" blev i Norden till en av tidens dominerande hotbilder. Det mesta ansågs ärftligt: kriminalitet, våldtäktsbenägenhet, förståndshandikapp förstås, men även bristande sparsamhet, fallenhet för skörlevnad, masturbation eller vagabondism.

Sverige blev först

i världen med att skänka denna pseudovetenskap ett officiellt erkännande. År 1921 inrättade riksdagen (på socialdemokratiskt initiativ men i stor enighet, både Hjalmar Branting och högerns Arvid Lindman stod under motionen) världens första statliga rasbiologiska institut. Arthur Engberg, sedermera socialdemokratisk kyrko- och utbildningsminister, får illustrera böjningsmönstret: "Vi hava ju lyckan att äga en ras, som ännu är ganska oförstörd, en ras som är bärare av mycket höga och mycket goda egenskaper."

Grunden var förvisso väl förberedd. Redan 1910 utgjorde svenska forskare den största utländska gruppen i det tyska Internationale Gesellschaft für Rassenhygiene. Två år tidigare föreslog den svenske liberalen och godtemplaren Edvard Wavrinsky (som strax därefter konverterade till socialdemokratin) ett förbud för "ärftligt belastade" att ingå äktenskap. Men då var opinionen ännu inte mogen. Det är värt att notera lagutskottets refus: otillåtet ingrepp i den personliga sfären.

Alva och Gunnar

Myrdal, som emellanåt framställs som den folkhemska rashygienens egentliga tillskyndare, läste ännu på högskolan när socialdemokratin 1922 föreslog sterilisering av förståndshandikappade under hänvisning till "de rashygieniska vådorna av att sinnesslöa fortplantar sig". Motionen var undertecknad av socialdemokraterna Alfred Petrén och Ernst Wigforss i sällskap med en grupp liberaler och bondepartister.

Det hävdas ibland att det var först med Förintelsens facit i hand som världen blev varse det moraliska sambandet mellan tvångssterilisering av sjuka och folkmord på hela folkgrupper. Men åtminstone en bland svenska riksdagsmän förstod det redan 1922. Socialdemokraten Carl Lindhagen förmådde sig inte till att ensam rösta emot förslaget. Men han lade en protest till protokollet. Ni vill lösa ett socialt missförhållande med våld, sade han. Ni kommer inte att stanna här, ni kommer att gå vidare och sterilisera även andra sjuklingar. Och sedan

Vad skall hindra er från att till slut döda dem

(Första kammaren den 1 juni 1922.)

Lindhagens profetia

blev kommenterad av läkaren och partikamraten Alfred Petrén, samme man som åren före motionerat om det rasbiologiska institutet. Petrén höll med om att lagförslaget introducerade någonting radikalt nytt i politiken. Därför var det viktigt att skynda långsamt, så att opinionen hann vänja sig. Några principiella stötestenar såg han inte. I stället vädjade han till Lindhagens ekonomiska sinne: det är dyrt för samhället att försörja de "sinnesslöas" avkomma. Det får tjäna som en antydan om riksdagens sinnelag att ingen sade ifrån när Petrén utvecklade sin tankegång. Han hade nämligen övervägt möjligheten att avliva förståndshandikappade barn, men funnit ett praktiskt hinder. Dessa "hjälplösa individer" hade dock föräldrar som tyckte om dem. Om vad som kunde gälla för föräldralösa upplyste inte Petrén.

Fem år senare hade riksdagen att ta ställning till ett färdigt förslag. Men det återvisades - det var för liberalt, medgav bara frivillig sterilisering av rättskapabla personer och på medicinska grunder blott. Socialstyrelsen med flera ville gå längre och sterilisera sociala avvikare: "det finnes fall där individens vandel så uppenbart gör honom oduglig och ovärdig att fylla faderskapets eller moderskapets plikter, att samhället inte kan i passivitet tolerera, att han prokreerar sig". De få principiella motståndarna till denna idé bestod nästan uteslutande av jurister. Sterilisering på andra grunder än medicinska utgjorde en svår kroppsskada och var därför straffbar såsom grov misshandel, antydde till exempel Gustaf Lindstedt och Johan Thyrén. Och emedan svensk grundlag inte medgav att staten misshandlade sina medborgare, kunde förslaget inte genomföras. Invändningen avfärdades av bland andra socialdemokraten och hovrättspresidenten Karl Schlyter såsom uttryck för konservatism och bristande lyhördhet för opinionens krav.

1932 blir emellertid

Schlyter justitieminister, Gustav Möller socialminister och då blir det fart. Ny motion av Alfred Petrén leder till snabbutredning; ur direktivet: "Omvårdnaden av de svaga och hjälplösa i samhället hade alltmera utvecklats och fördjupats. Från denna omvårdnad vore steget inte långt till åtgärder i syfte att förebygga födelsen av individer, vilka, enligt vad med säkerhet kunde förutses, måste bliva till en börda för sig själv och andra." Hitler har just tagit makten i Tyskland och genom dekret (26 maj 1933) beordrat tvångssterilisering av utvecklingsstörda. Men det hindrar inte Karl Schlyter att anmoda sin utredare (Ragnar Bergendal hette han) att i Hamburg inhämta det senaste från steriliseringsfronten. Den svenska lagen tas med acklamation och träder i kraft 1935. Några tunga juristinvändningar hörs inte längre. Lagen kommer att skärpas väsentligt 1941.

Ungefär på

samma sätt går det till i Danmark och Norge. När den unge K K Steincke (sedermera dansk minister för hälsa och välfärd) 1920 gav ut "Fremtidens Forsørgelsesvæsen", den danska välfärdsstatens första programskrift, handlade en stor del av boken om rasförbättring, som Steincke såg som en oskiljaktig del av socialpolitiken. Visst skulle man hjälpa de svaga, men det vore dåraktigt och oekonomiskt att låta deras undermåliga arvsmassa gå vidare. Men det var viktigt, inskärpteSteincke, att föra rasförbättringsdiskursen diskret, kyligt och i vetenskapliga termer. Fritt debatterad i offentligheten riskerade frågan att brutalisera opinionen. Som medlem av den första socialdemokratiska regeringen drev han redan 1926 fram ett lagförslag om sterilisering av förståndshandikappade och kastrering av våldtäktsmän. Emellertid förlorade socialdemokratin makten till högern och frågan blev liggande (fram till 1929).Steincke klagade högljutt från oppositionsbänken över bondepartiets ointresse, som han, om någon, ansåg borde förstått vikten av rationell människoavel. "Om något danskt parti kunde uppfattas som tillskyndare av rashygien, så var det socialdemokratin", skriver Bent Sigurd Hansen.

Också i Norge

introducerades rashygienen i politiken av en prominent vänsterman. År 1911 skrev Johan Scharffenberg i Social-demokraten att socialister måste inse att det inte bara gällde att förbättra människans villkor utan också "att rensa hennes själva arvsmassa genom en rationell människoavel". För Scharffenberg var det emellertid mindre en fråga om rasens renhet än om befolkningens allmänna kvalitet. Således tog han upprepade gånger avstånd från Norges andre store steriliseringspropagandist, Jon Mjøen, och dennes speciella vurm för den nordiska rasen. Denna motsättning blir, som vi skall se, typisk för den nordiska befolkningspolitiken. De konsekventa rasisterna (Mjøen bekände sig småningom till nazismen) drömde om ett Norden befolkat av linhåriga Carl Larsson-figurer. Scharffenberg och socialdemokratin brydde sig i stället om ekonomin, men var i gengäld beredda att bruka mera tvång. Enligt det norska förslaget 1932 skulle man inte ens behöva tillfråga föräldern eller förmyndaren till det tilltänkta offret. Scharffenberg har för övrigt studerat den nazistiska steriliseringslagen och funnit den otillräcklig då den endast medgav sterilisering om åkomman var ärftlig. Själv ville han gå längre och tillåta ingreppet också på sociala grunder. Alkoholism var inte nödvändigtvis ärftlig, argumenterade han, och en "sinnesslö" kunde få friska barn. Med de skulle likväl ligga samhället till last.

Den danska lagen

trädde i kraft 1929, den norska 1934, den svenska 1935. I motsats till Sverige fanns det i Danmark och Norge en smula principiellt motstånd. Det kom undantagslöst från högern: sex röster från Det Unge Danmark respektive en från representanten för Samfundspartiet som i folketinget talade om kränkning av individens rättigheter och "ett av de farligaste lagförslag någonsin". Han blev tillrättavisad av socialdemokraten Carl Bonnevie: "individens rättigheter måste vägas mot samhällets intressen". Mellan 1934 och 1976 steriliserades över 40 000 norrmän, 6 000 danskar och 60 000 svenskar. De allra flesta, över 90 procent, var kvinnor.

Det är bara i detaljer som de nordiska steriliseringslagarna skilde sig från de nazityska 1933. Det hette visserligen i Sverige att sterilisering av rättskapabla var frivillig och att den berörde själv måste ansöka om ingreppet. ("Sinnesslöa" behövde man inte fråga.

Gunnar Broberg, Maija Runcis med flera har emellertid visat att denna frivillighet var helt illusorisk. Antingen förklarades vederbörande "sinnesslö" - vilket var lätt gjort - eller utsattes offret för oemotståndliga påtryckningar. Skriv på eller tar vi barnen, skriv på annars blir det inget bidrag, lägenhet, permission, utskrivning från institution, osv. Längst i legaliserad utpressning gick man i Sverige där Medicinalstyrelsen vägrade tillstånd till abort av skadade foster om inte kvinnan gick med på att "frivilligt" låta sterilisera sig. I Danmark, där de flesta ingreppen företogs på intagna, kunde det bli kravaller i arbetarkvarteren när polisen skulle hämta ostyriga ungdomar till anstalt.

I "Socialdemokratins

samhälle" (sid 179) heter det att "befolkningspolitiska argument" (vanlig eufemism för rashygienen) ibland tillgreps av socialdemokratin som en taktisk väg att få med också de borgerliga partierna på angelägna sociala reformer. Gunnar Brobergs och Nils Roll-Hansens antologi belägger vad man redan anar av riksdagsprotokollen: att denna historieskrivning är osann. Rashygien och utrensning av "mindervärdiga" var i första hand ett socialdemokratiskt projekt. Inte heller rörde det sig om någon tillfällig förvillelse eller en eftergift åt tidens anda. I Sverige ingick steriliseringskirurgin i själva fundamentet för folkhemsbygget. Om detta handlar nästa artikel.

Fotnot. Nils hette i verkligheten något annat.

Den andra artikeln om svensk steriliseringspolitik publiceras på lördag.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt