Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-20 18:20 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/rod-jul-en-julnovell-av-klas-ostergren/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Röd Jul. En julnovell av Klas Östergren

Efter en lång kväll på krogen häftade jag i skuld till en granhandlare. Det här var när man kunde gå ut på kvällen utan pengar, alltid fanns det någon som var vid kassa. Nu blev det Argus, en man som alltså sålde granar på Strandvägen och som fått sitt namn för att han ofta var arg, men också för att han hade en vaken blick. Han var insatt i det mesta men gav ofta prov på vilken farlig sammansättning kunskap och dumhet kan utgöra. Han studerade och funderade men drog alltid fel slutsatser, allting sprack och han blev ilsken som en bandhund.

Den här kvällen var han förbannad på de kunder som uteblivit. Han hade försökt sälja danska granar, det hade gått dåligt. Konkurrenterna sålde snarlika träd men kallade sina för "skärgårdsgranar" och rönte stora framgångar. Medborgarna på Östermalm tyckte väl att det lät trevligt. Argus var osmidig och vidhöll envist att hans granar var danska, varför partiet förblev nästan intakt, efter flera veckor i den råa kylan på Strandvägskajen. "De tror att skärgårdsgranarna är färskare", sa han. "De där danska . . .", han försökte låta som en högfärdig kund, " ’de är säkert fällda i november.’ ’Nä, borgarbracka! De är faktiskt fällda i oktober’ "

Det är klart att affärerna gick illa med den tonen. Emellertid, han kunde låna mig en summa som räckte hela kvällen och i gengäld lovade jag att jobba en dag med hans granar, på villkor att han höll sig undan.

Dagen efter inställde jag mig, motvilligt, iförd långkalsonger, två par byxor, lottapäls och krimmertova. Argus hade en termos med kaffegök. Hans granar såg ut som vilka granar som helst och jag stuvade om partiet så att det skulle se nytt ut och började ropa: "Skärgårdsgranar" åt folk.

Det här var dagen före julafton och många som passerade såg olyckligare ut än vanligt. Dock, redan vid lunch var halva partiet borta och skulden återgäldad med råge. Den som någon gång ägnat sig åt försäljning i parti och minut vet vad som inträffar när affärerna blomstrar. Man får någon sorts frossa. Ingen borde kritisera affärsvärlden utan att först vistas i den själv. Den som gjort det och känt ruset när iskalla sedlar prasslar och byter ägare, den personen har också förvärvat insikter som kan bli direkt subversiva. Ty det handlar om mer än bara girighet, själva säljandet på en marknad appellerar till människans djupaste drifter, transaktionen i sig kan ta våra smutsigaste liksom ädlaste sidor i anspråk. Den som kategoriskt förnekar detta låter sig bara förfasas över det vulgära och förbannar en orättfärdig vinst. Med rätta, kanske, men det blir lika verkningsfullt som att klaga på vädret utan att göra någonting åt det. De flesta av bohemerna på krogen, på den tiden, kritiserade kommersialismen utan att ha en aning om vilken laddning som uppstår när en påpälsad man tar fram en barrig pinne och en kvinna öppnar sin börs för honom.

En av kunderna skulle få viss betydelse för mig. Det var en kvinna. Man såg på långt håll att hon stod mitt uppe i någonting, att detta var så betydelsefullt att hon kunde gå hem med vilken gran som helst. Just därför ville man ge henne en fin, som skulle stå i veckor. Inte någon hörngran eller skymningsgran utan en riktig dansgran som tålde att betraktas från alla håll. Precis som hon.

"Hur stor får den vara

• Trots att hon hade en mockapäls på sig så verkade hon på något vis oklädd. "Vilken

• "Granen", sa jag. "Stor", sa hon. Jag letade fram paradgranen, ett träd med en stam på säkert tolv centimeters diameter. "Den här går inte in i en vanlig julgransfot." "Nähe", sa hon. Utan att knussla betalade hon vad trädet kostade. "Jag vill ha den hemburen."

Vid det här laget var Argus både nöjd och full, han bara nickade när vi försvann. "Jag bor på Riddargatan." Vi gick över Strandvägen och när hon upptäckte att granen släpade lite i marken, trädet var stort och tungt, tog hon själv tag i toppen. Hon bar inga handskar och jag sa: "Akta så att du inte sticker dig." "Jag har varit med om värre", fick jag höra. "Det tror jag säkert." "Hur så

• "Jag har sålt granar hela livet."

Det var onödigt, jag kunde ha hittat på något annat. Lögnen i sig var obetydlig, men själva ljugandet blir lätt en umgängesform. Har man börjat fara med osanning inför en främmande person, är det lätt hänt att man fortsätter, av idel välmening, för att inte såra människan med en plötslig och opassande sanning.

Så jag kom, oavsiktligt, att företräda en anrik och traditionstyngd näring, i kundens ögon var jag nog helst uppvuxen i skrået, van sedan barnsben att knata med barrträn över stubbiga hyggen. Att medge att jag nu bar en gran fyra trappor upp i ett hus på Riddargatan endast för att reglera en krognota, det bjöd emot.

Det stod ett ovanligt men välbekant namn på hennes dörr. Andfådd och svettig släpade jag in granen genom en magnifik hall med gyllene speglar, in i en salong med säkert fem meter i tak. Utmed väggarna stod långa gustavianska soffor, stolar och ett par skåp. I taket hängde en väldig ljuskrona. I rummet intill fanns ett ansenligt bibliotek.

Till min roll, såsom jag uppfattade den, hörde en viss rättframhet. "Då ska vi bara få den att stå." Kanske hade Argus termos haft en befriande effekt. Frun i huset verkade inte bry sig om en sådan tarvlighet och upprepade frimodigt: "Just det, få den att stå." Hon tog av sig pälsen, lade den i en av sofforna och såg ut som om hon försökte komma ihåg en sak. Hon hade en stickad ylledräkt på sig och ett pärlhalsband, stramt men vackert. Kvinnor i mina kretsar hade aldrig pärlhalsband, absolut inte på den tiden. Jag hade bara umgåtts med en kvinna som haft pärlor på sig. Det var i Paris och vi hade festat i ett par dygn tillsammans. Jag hade sett henne naken, iförd endast detta collier, och när vi skulle skiljas åt bad jag om att få träffa henne igen. "Vet inte", hade hon svarat. "Jag måste i alla fall hem och byta pärlor."

Men den här kvinnan verkade inte lika slängd i käften. Hon föreföll, som sagt, att befinna sig mitt uppe i någonting som var oändligt mycket viktigare än bestyren kring en julgran. "Du kanske kan hjälpa mig

Vill du det, hjälpa mig

• Det lät så tafatt och ynkligt. Som om frågan gällde något mycket större. "Du får betalt."

Jag tog av mig lottapälsen och mössan i hallen medan hon letade upp den största julgransfot jag sett. Den var av mässing och skruvarna hade kärvat. Vi gick ut i köket för att smörja skruvarna och där ute sa hon: "Förlåt, jag glömde . . . Du vill förstås ha lite sprit

• "Tackar", sa jag. "Slå upp en kopp." Hon stelnade till. "En kopp

• Eftersom hennes uppsyn var fullständigt ärlig, sa jag: "Det var ett skämt. Ett glas går bra."

Jag fettade in skruvarna, hon slog upp en sup, en riktig budkarlssup. Jag beslöt att anlägga en mer fåordig attityd, eftersom hon tog allting så bokstavligt, så jag nickade som tack för supen, grymtade lite och svepte den. I själva knycken mötte jag hennes blick. Jag vet fortfarande inte vad hon såg. Någon sorts råbarkad sjåare kanske. När jag ställde ner snapsglaset på diskbänken med en smäll sa hon: "Jag heter Bonnie."

Kort senare stod julgranen, spikrakt, mitt på golvet i salongen. Det hade inneburit en del ansträngningar, för Bonnie var ganska opraktisk, eller frånvarande, som om hon hela tiden ägnade sig åt annat än det hon borde.

"Tror du att du kan hjälpa mig med belysningen också

• Hon hade plockat fram en belysning som var närmast antik, med torra, ömtåliga sladdar och en typ av lampor som var utgångna ur sortimentet för länge sedan. Anläggningen var livsfarlig, men den fungerade. Det fanns en utfällbar trästege i huset, den nådde ända upp i tak och hon sa: "Jag vågar inte klättra så högt." Det vågade inte jag heller egentligen.

Jag klättrade upp och ner för den där vingliga stegen i gott och väl en timme tills alla lampor satt på sina grenar. "Och nu är det bara att stoppa in den." Bonnie gick med stickproppen till vägguttaget och nätanslöt den gamla julgransbelysningen. Ett litet leende for över hennes ansikte när den lyste. "Kan du hjälpa mig att klä den också

"

Vid det här laget var jag genomblöt av svett. En tröja hade jag fått av mig, men det var värre med benkläderna. Långkalsonger plus två par byxor och en hel del gymnastik - det började bli varmt.

"Ursäkta", sa jag, "men då måste jag ta av mig byxorna". Bonnie såg på mig, lika uttryckslöst som tidigare. Hon hade uppfattat vad jag sagt och med blankt ansikte försökte hon nu utröna vad det innebar. Granförsäljare av den yngre generationen kanske tog av sig byxorna precis när de fick lust. Hon såg ut som om hon var beredd att acceptera det. "Men . . .", tillade jag för säkerhets skull, "jag har fyra par på mig." Nu skrattade hon lite. "Jaså, som han på Hylands Hörna." "Just det", sa jag. "Pierre Oskarsson", sa hon.

Det fick vara. Jag gick ut i hallen och började knäppa upp det yttersta lagret av byxor och när jag fått ner dem till knäna öppnades dörren till farstun. Jag hejdade mig, höjde blicken och fick se en man stiga in. Det var en svart människa. Hans hudfärg var vit, men hela han var svart, paletån, kostymen var svart, håret var svart och ögonen utstrålade ett kompakt mörker.

Våra blickar möttes och jag nickade och log, för att hjälpa honom att avläsa situationen rätt - man dödar inte en granförsäljare även om han står med byxorna nere - men den verkade inte bekomma honom alls. Han passerade mig i hallen, och medan jag övervägde att behålla alla byxor på gled han in i lägenheten. Jag hörde Bonnie säga: "Hej . . . Kommer du redan

Jag trodde . . . Jag tänkte att . . . Har du sett vilken fin gran

Vill du inte se

Jag har köpt en sak till dig . . ."

Än i dag kan jag höra hennes röst uttala de där fraserna, alldagliga saker egentligen, ord som kunde gälla var som helst; men hennes sätt att uttala dem, hennes vädjande tonfall, hennes förtvivlade försök att komma åt en annan människa, tränga förbi ett svart pansar med denna nästan självutplånande anspråkslöshet - det gav mig hjärtklappning. Jag förstod inte allting just då, men den aning jag fick räckte för att hålla mig kvar.

Bonnie stod i salongen med toppstjärnan i handen. Hon gav mig en blick, vilsen, generad. Hon hade fått lite färg på kinderna. Hon räckte fram stjärnan. Jag tog emot den och gick tillbaka till den vingliga stegen, klättrade upp och började försiktigt vira fast ståltråden runt granens topp.

"Vad gör du

• Jag såg bortåt korridoren där sovrummen låg och fick en glimt av den svarte mannen, nu med en resväska i handen. "Vart ska du

• Mannen teg. "Vart ska du

• Svarade han något, så hörde jag det inte. "Kan du inte vänta

Åtminstone tills . . . Mellandagarna, kan du inte vänta tills det här är över"

Jag blev kvar där uppe på stegen, fixerad, utan förmåga att ta mig ner. Vem mannen var förblev oklart, men jag förstod att det var han som uppehållit hennes tankar, att det var för hans skull som hon verkat så frånvarande, mitt uppe i något annat än det förhandenvarande.

Hennes obesvarade frågor ekade genom salarna, hennes försök att komma till tals med mannen var så tafatt och ömsint att jag fylldes av ett starkt, entydigt medlidande. Inte ens: "Har du träffat någon annan

• föranledde någon kommentar.

Mannen var inne i lägenheten högst femton minuter. Sedan slog ytterdörren igen. Det blev tyst. Jag hade just apterat en glittrande ängel högt upp i trädet och klättrade ner från stegen och gick ut i hallen. Bonnie satt där på en stol med ansiktet vänt mot dörren. Hon såg så liten och bräcklig ut. Parketten knarrade högt av mina steg och jag fick lust att gå fram och lägga en hand på hennes axel, men jag stannade på ett par meters håll.

"Är du gift

• sa hon utan att vända sig om. "Nej", sa jag. "Har du någon flickvän

• "Ja", sa jag. Det var inte sant, men jag fick för mig att jag behövde en. "Vi är förlovade", ljög jag. "Du har ingen ring", sa hon. Jag kom inte på något bra svar. "Var försiktig om henne." "Ja, jag ska försöka."

Hon reste sig upp från stolen och tog ett par steg så att hon kunde se in i salongen där granen stod. Hon såg förhållandevis samlad ut. "Du måste väl gå . . .", sa hon. "Du med." "Nej, det är ingen brådska." "Du ska väl sälja granar

"

Det var något i hela hennes gestalt som gjorde att jag kände mig tvungen att erkänna: "Jag är egentligen ingen granförsäljare." "Inte

• "Nej, det var bara en tillfällighet." "Säljer man granar, så är man väl granförsäljare

• "Förvisso." Det låg något i det. "Men jag skulle bara gottgöra en skuld." "Jaha", sa hon, "det låter ju . . . hederligt." Jag tror jag skrattade lite. "Då behöver du inte skynda tillbaka

• "Nej, inte alls." "Din fästmö då

• Jag låtsades titta på klockan: "Hon jobbar sent." "En sådan här kväll

• "Hon är rörmokare." Det var dumt, men kanske sa jag det för att jag innerst inne ville bli avslöjad. "Ovanligt yrke för en kvinna." "Ja, hon är faktiskt den enda." "Hmm . . ." Bonnie tänkte på något, såg på mig och sa: "Blir du inte svartsjuk

• "På henne

• Hon nickade. "Nej", sa jag, "hon luktar så illa." "Avlopp

• "Ja", sa jag, "någonting ditåt."

Inte vet jag om den här dialogen hade någon som helst betydelse, men Bonnie verkade lättad. Sannolikt hade det mer att göra med det andra som inträffat. Hon hade varit nere i en svacka, men efter att ha blivit ställd inför fullbordat faktum blev hon nu mer och mer närvarande, vilket, i vissa fall, också betyder mer och mer tvetydig. Hon rotade i en sladdrig wellpappkartong med julpynt och sa: "Bollar och bollar och en stake."

Det plötsligt uppflammande medlidande som jag alldeles nyss känt inför henne avtog lika hastigt som det kommit. Hon klarade sig utan det. Kanske var mannen som gett sig av en skitstövel som hon inte behövde.

Jag stod kvar i hallen och pustade i värmen och överlade med mig själv om jag skulle gå. Hon kunde pynta den där granen själv. Det var lite olika bollar i luften, men den viktigaste låg hos henne. "Jaha", sa hon, "och vad gör du egentligen då

• "Skriver pjäser", sa jag. Det kom snabbt. Nu var jag pjäsförfattare också. "Någon man sett

• "Knappast", sa jag. "Säg någon då . . ." Jag hittade på ett par titlar som tack och lov inte sa henne någonting. "Jag gillar ’My fairlady’ ", sa hon. "Jan Kulle är underbar." Jag andades djupt och sa: "Heter han så

• "Ett namn . . .", sa hon, "ska det vara så viktigt

• "Ibland." "Han . . . vet du vad han hette innan vi gifte oss

• Hon pekade ut mot ytterdörren, som ett förtydligande. "Johansson! Men han tog mitt. ’My fair lady’, fast tvärtom." "Jag förstår", sa jag. "Gör du

• "Jag tror det

• "Jaså

• "En man av folket", sa jag, "som gifter sig med en överklasskvinna."

Hon nickade, erkännande. "Än sedan då

Allt är ju så . . . jämlikt i det här landet." "Är det

• "Jag tycker det i alla fall. Du kanske är kommunist

• "Vill du det

• "Vad vill du själv

• Jag kunde inte säga det. "Nu tänker jag röka en cigarrett. Vi skiter i den där granen." Hon uttalade det fula ordet med ett fint sj-ljud. "Jag menar . . . det kan väl inte ha någon betydelse om jag . . . härifrån . . .", hon slog ut med båda armarna liksom för att inkludera all denna massiva borgerlighet, ". . . gifter mig med en Johansson. Och struntar i allt skitsnack." "Nej", sa jag, "det är väl vackert." "Det är ju de . . ." Hon såg på mig, pekade på mig, "det är ju ni som alltid tjatar om att det är sådan skillnad. Jag tycker inte att det är någon skillnad på folk och folk. Det finns skitstövlar överallt."

Hon stod nu och viftade med en otänd cigarrett. Jag tog en bordständare i gulmetall, den kunde mycket väl ha varit i guld, och gav henne eld. Jag tog en cigarrett själv och sa: "Det är ingen skillnad heller, så länge det är fred." "Men jag vill inte ha något krig" "Nej", sa jag, "vem vill det, så här års

"

Hon drog några bloss och blåste ut röken aggressivt. Jag betraktade henne så mycket jag vågade och insåg att jag just nu önskade att hon hade rätt. Jag hade just nu ingen som helst lust att agitera.

"Jag är törstig. Vill du ha något

• Utan att invänta något svar gick hon ut i köket och kom tillbaka med en bricka med en flaska champagne och två höga glas. "Vi tar den här i biblioteket."

Det var ett imponerande bibliotek med volymer från frihetstiden. "Kan du öppna en sådan där

• "Ja, händelsevis."

Vi skålade, drack och rökte och satt tysta en stund. "Mycket böcker", sa jag till slut. "Ja, verkligen." Det lät som om hon aldrig tänkt på saken. "Du har lätt för att finna dig i... i situationer", sa hon. "Jag är van", sa jag. "Jaså

Är sådana här uppträden vanliga i dina . . . dina kretsar

• "Tämligen. Fast de brukar bli våldsammare." Hon nickade, som för att ta in och begrunda saken. "Jag avskyr bråk", slog hon fast. "Jag tror du räddade mig. Du är en bra människa." "Du med." "Du får vara precis vad som helst. Kommunist eller sådan där FML-are." "FNL", sa jag, vänligt, försiktigt. "Du", hon växlade blixtsnabbt, "märk inte ord."

Jag blev tyst, drack ur mitt glas och tog mig friheten att slå upp ett nytt. "Tänker du på din fästmö

• "Nej, inte alls. Absolut inte." "Hm . . ." "Det är i själva verket ganska . . ." "Fritt

• sa hon. "Ett fritt förhållande

• "Ja, just det." "Det skulle jag aldrig tåla", sa hon. "Aldrig" "Inte jag heller", sa jag. "Men . . ." Jag avbröt henne, höjde mitt glas och skålade. Det gick bara inte att ta tillbaka det där påståendet, säga som det var. Det hade gått för långt. Hon kunde få anledning att ifrågasätta allting, hela min person. Det ville jag inte. Vi hade fått förtroende för varandra och det var just nu det enda som betydde något. Det var ett snett och vridet förtroende, men champagnen gjorde nytta och hon skrattade, jag skrattade och ibland skrattade vi åt samma sak. Till slut infann sig en stund då de skillnader vi såg bara var en tillgång.

Det blev ett efteråt och hon tyckte att jag borde gå hem till min fästmö. Jag förbannade mig själv för att jag inrättat den där fästmön över huvud taget, men i det här läget var jag tvungen att hålla med. Klockan var över midnatt, det var julaftons morgon.

När jag stod fullt påklädd i hallen tittade hon på mig som för första gången. Jag såg antagligen dum ut i lottapäls, krimmermössa och alla de byxor som jag fått på mig igen. "Vänta ett tag" Hon gick ut i köket och var strax tillbaka med en stor burk rysk kaviar. "Bolsjevikhagel. Jag tror du behöver det."

Jag gick hela vägen hem till en annan stadsdel och kramade hårt om kaviarburken. Det var iskallt. Snön föll så sakta att den såg ut att stå stilla.

Kaviaren räckte i flera dagar. Jag firade ensam jul, utan gran, och försökte arbeta, låtsades som om det var helt vanliga dagar. Men insatserna blev mest förströdda, det nödvändiga engagemanget uteblev. Jag radade mest upp en massa repliker och det tog ett tag innan jag förstod att det artade sig till en början på en teaterpjäs. Motivet var oklart, men kanske kände jag mig tvungen att skriva en pjäs för att jag ville träffa Bonnie på nytt och kunna se henne i ögonen och säga: "Jag är dramatiker" utan att skämmas.

För jag ville se henne igen. När kaviarburken var tom och det sista kornet utskrapat hade det blivit en helt vanlig mellandag. Jag kunde inte avhålla mig från att besöka henne, bara för att höra hur hon mådde. Så jag rakade mig ordentligt, tog på mig skjorta, slips och kavaj och tyckte själv att jag såg oantastligt proper ut.

Det här var innan portkodernas tid och Stockholm var en tråkig men öppen stad. Jag kom in i hennes port, tog hissen upp till fjärde våningen och såg det märkvärdiga namnet på dörren. Det dröjde halvannan minut tills hon öppnade.

Bonnie såg på mig, fick en rynka mellan ögonbrynen, drog huvudet bakåt en aning, som för att skapa en förvånad distans. Det såg ett ögonblick ut som om hon inte kände igen mig.

"Förlåt om jag stör

• Rynkan i ansiktet försvann. Men hon log inte. Hon såg fullkomligt uttryckslöst på mig och väntade någon sorts förklaring. "Jag ville bara höra hur du mår

• "Tack bra." "Jag blev lite . . . orolig." Ett kort, iskallt, nästan hånfullt leende for över hennes läppar. "Jaså. Var det något mer

• Jag blev nästan mållös. Inte var det mycket jag väntat mig, men det var mer än detta. "Och granen står

"

Hon harklade sig, lite besvärat. "Jo tack." "Johansson kanske är tillbaka

• Jag sa det lågt, så att det skulle stanna mellan oss.

Jag minns inte vad hon svarade. Antagligen växlade vi inte fler ord än så. I trapphuset på vägen ner var jag lite förvirrad och det dröjde ett tag tills jag insåg vilken underbar uppvisning hon åstadkommit, hur hon fått fram så mycket, med takt och precision, utan att behöva säga någonting oförskämt, utan att säga någonting alls.

Vi sågs aldrig mer, men jag kunde inte glömma bort henne. Kanske borde jag ha känt mig förorättad, som om hela mitt förstånd blivit ifrågasatt och minnet underkänt. Men jag lät henne inte ta det ifrån mig.

När jag var hemma igen fortsatte jag att arbeta på det som mer och mer liknade en teaterpjäs, titeln klarnade snart. Den skulle heta "Könskrig och klassfred". Men den blev, som så mycket annat på den tiden, aldrig fullbordad. En del saker mognar långsamt och som det ser ut i dag borde man kanske ta upp det där arbetet igen, med mera sorg än vrede. Men också med en annan lust.

KLAS ÖSTERGREN

Bilder: Maria Lindberg

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt