Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Roland Paulsen: Vad får det kosta att rädda ett människoliv?

FN:s senaste officiella siffra är att 400 000 personer dött i Syrienkriget. Den siffran kom 2016 och sedan dess har flera av krigets blodigaste strider ägt rum. Enligt Syrian network for human rights har mer än 200 000 civila dödats sedan 2011. 

Vad skulle det ha kostat att låta en av dessa människor bo i Sverige?

Det senaste svaret är 74 000 kronor per år. Om man får tro Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) vill säga. Och om man accepterar att skattepengar in och ut är ett bra mått på vad en människa kostar. Och om man således anser att en underbetald lokalvårdare innebär en större kostnad än en välbetald vapeningenjör (som tvärtom utgör ett ”positivt nettobidrag”). Det vill säga, om man anstränger sig för att inte reflektera över arbetets varierande värde utan köper en nationalekonomisk världsbild där den med högst taxerad inkomst är den som bidrar mest till samhällsekonomin.

ESO-rapporten, som kom förra månaden, har lett till frågor inte bara om metod utan även om varför denna typ av beräkningar alls ska göras. Ett tänkvärt och tyvärr föga uppmärksammat svar erbjuds av rapportförfattaren själv som i sin slutdiskussion kommer fram till att den beräknade kostnaden skulle vara högst överkomlig om världens flyktingar fördelades jämnt över EU. 

Den hållning som framförallt vunnit gehör i debatten är att detta endast är neutral forskning som utgår från marknadens neutrala prislappar i en fråga som visserligen blivit politiskt brännhet. Bara tanken på att man skulle avstå från denna typ av sifferexercis tycks antiintellektuell. Ska vi rädda människor hej vilt utan minsta tanke på vad kalaset kostar? Vilken naiv, ja nästan ond, godhet! Så framträdande har denna jag-ser-sanningen-i-vitögat-och-jag-säger-dig-dessa-människor-kostar-ta-mig-fan-linje varit att det knappt gått att föreställa sig att man skulle kunna hjälpa någon i nöd utan att översätta ens umbäranden till kronor och ören. 

Ändå händer det, inte bara individuellt, utan även kollektivt och i global skala att människor hjälper varandra just så.

Ett exempel som förtjänar begrundan är räddningsaktionen av det thailändska fotbollslaget. 13 liv. Drygt tusen frivilliga hjälparbetare som i mer än två veckor jobbat för att få ut pojkarna ur grottan. Högtryckspumpar som sugit 5 000 liter vatten i minuten. Mer än 100 borrhål i berget, upp till 400 meter djupa, som gjorts för att undersöka möjligheterna att slippa dyka med pojkarna. En mindre stad som vuxit fram kring grottan med dygnet-runt-öppna restauranger, butiker, caféer, vårdcentral, apotek, polisstation – en stad där allt varit gratis då donationerna rasat in från omvärlden. Till och med en liten miniubåt, specialdesignad av Elon Musks rymdföretag SpaceX, som konstruerats och flugits över.

Nettokostnaden per liv? 

Jag har letat och ingenstans funnit antydan till en sådan kalkyl. Vissa saker skulle vara svåra att beräkna – som att en räddningsdykare dött och att ytterligare fyra hjälparbetare skadats varav en allvarligt – men om man kan tänka sig att, som ekonomer brukar göra, lägga in en disclaimer om att uppskattningarna är ungefärliga, borde det inte vara svårt att räkna på detta. Inte heller att räkna på vad de räddade pojkarna bedöms kosta när de väl går ut i samhället givet att de, enligt vad flera psykologer kommenterat, sannolikt kommer lida psykiska men och därför ha en produktivitetsnivå under genomsnittet.

Man hade också kunnat räkna på den relativa kostnaden för att hjälpa pojkarna ”på plats” i stället för att släpa ut dem. Kanske skicka in energigel, syrgas och läkare tills monsunperioden gått över, typ? Med tanke på att kostnaden per räddad människa borde vara rätt hög skulle man också ha kunnat rikta en kritisk invändning mot Fifapresidenten Gianni Infantinos när han bjöd pojkarna till VM-finalen. En rätt märklig signalpolitik egentligen nu när grottvandrare runt om i världen kan få för sig att de kommer belönas med en VM-biljett om de råkar fastna.

Hur högt ett liv värderas varierar inte bara efter sådant som kapital, makt och medborgarskap. Vad räddningsinsatsen för de instängda pojkarna exemplifierar är också narrativets kraft. Uppbådas tillräckligt stor medkänsla tycks ett undantagstillstånd infinna sig där frågan om ett livs ”nettokostnad” ter sig grotesk på gränsen till overklig. 

En dag ska detta undantagstillstånd bli det normala.