Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Rörlig kulturkritik. Stora frågor på mjukt och ödmjukt sätt

”You said you’d give to me – Soon as you were free”

Koreografi och performer: Juli Reinartz

Kamera: Liz Rosenfeld. Ljus: Josefin Hinders. Scen: MDT. Speltid: 1 tim 20 min

Publiken leds in i salongen bakvägen, via MDT:s kontor och en smal korridor där man hör lugna dansbeats innan man ser Juli Reinartz dansa enkelt, mjukt flödande i solot ”You said you’d give to me – Soon as you were free”.

Och hon fortsätter att dansa på en i övrigt tom scen, sånär på en studsmatta i höger framkant och en stor spegel i det bakre, diagonala hörnet. Själv är Reinartz, som senaste gästade MDT 2014, klädd som för ett dansant aerobics-pass, vilket också är vad första halvtimmen mest för tankarna till. Sedan ger hon sig upp på studsmattan och hoppar obekymrat upp och ned till den blandade, remixade, i stort sett röstbefriade elektroniska musiken med ekon av Beyoncé och annan mainstreampop.

Men det gömmer sig mer under den oansenliga, blankpolerade yta där Reinartz imiterar och kopierar konventionella rörelser från vilken dansklubb som helst. Verkets konceptuella och intellektuella ambitioner kräver dock att man läser det knapphändigt formulerade programbladet. Så ska föreställningen ses som en ”film utan kamera”, men det krävs en filmare och kamera bakom publiken för att man ens ska ana den dimensionen.

Mer lättfattligt är då att verket inte är ett solo utan en ”hemlig duett” mellan performer och publik, särskilt efter att Reinartz plötsligt bryter teaterillusionen och slutar att dansa för att i stället, underfundigt och vänligt tala med publiken. Med hjälp av skenbart anspråkslösa, småfilosofiska frågor vill Reinartz få publiken att betrakta kroppen i ett betydligt större sammanhang. Mest uppenbart, ironiskt och roligt blir det när hon senare i en lång sekvens bokstavligen dansar enbart med magens olika muskler medan hon själv intensivt skärskådar publiken.

Sammantaget väcker föreställningen reflektioner över hur människan ständigt och stereotypt exploateras i det kommersiella samhälle där hon gärna förvandlas till ett föremål bland andra. Strängt taget intet nytt, men Reinartz varsamt vänliga närvaro och ödmjukhet gör kulturkritiken till något mer än en ansamling av sedvanliga truismer, även om föreställningen blir lite seg och väl repetitiv i längden. Men Reinartz överraskar i avslutningen när hon tudelar sin kropp genom att ställa sig vid sidan av spegeln. Inför publiken formar spegeln märkliga, bisarra visuella illusioner av möjliga kroppar med enbart tre ben, eller två huvuden eller två kroppar som kryper in och nästan tycks försvinna in i sig själva.

Så är vi helt fria att skapa våra egna spegelbilder? Våra egna potentiella identiteter? Knappast. Men, så vill jag tolka Juli Reinartz, vi måste åtminstone försöka.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.