Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-21 17:13 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/roster-fran-oster-som-vackt-debatt/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Röster från öster som väckt debatt

Nästa vecka tar Svetlana Aleksijevitj emot årets Nobelpris i litteratur. Liksom sina ryskspråkiga föregångare kritiserar hon makten – och har hånats på hemmaplan. Boklördag rekapitulerar historien.

Ivan Bunin såg sig tvungen att fly från revolutionens Ryssland och levde resten av sina dagar i exil. Hans Nobelpris 1933 sågs i Moskva som en förolämpning – att svenskarna förbigick den regimtrogne Maxim Gorkij var oförlåtligt.

I ett tal på Komsomolkongressen 1958, inför tiotusentals jublande partiaktivister och Nikita Chrusjtjov själv, attackerades den då nyligen utnämnde Nobelpristagaren Boris Pasternak:

”Den här mannen spottade i folkets ansikte. Det går inte att jämföra Pasternak med en gris, för en gris äter aldrig där han skiter.”

Om Alexander Solzjenitsyn skrev Pravda 1974 att han ”håller på att kvävas av hat mot det land han föddes i, hat mot socialismen och det sovjetiska folket”.

Joseph Brodsky kallades pornografisk, antisovjetisk, spärrades in på mentalsjukhus och dömdes för ”social parasitism” till 18 månaders tvångsarbete i Arktis.

Av de fem ryskspråkiga författare som fått Nobelpriset före Svetlana Aleksijevitj har fyra detta gemensamt med årets pristagare: de har kritiserats hårt på hemmaplan, anklagats för att hata sitt eget folk – när det i själva verket är regimen de stått upp emot.

Undantaget är Michail Sjolochov – vars ”Stilla flyter Don” belönades inte bara med Nobelpriset, utan även det i dag mindre prestigefyllda Stalinpriset.

Men frånsett partimedlemmen Sjolochov har de varit dissidenter, oliktänkande, kritiserat systemet, precis som Aleksijevitj kritiserar såväl Alexander Lukasjenkos styre av hemlandet Belarus som Vladimir Putins Ryssland.

Tre av dem – Bunin, Pasternak och Solzjenitsyn – kunde inte ens hämta sitt pris i Stockholm (även om Solzjenitsyn gjorde det några år senare). Brodsky kom till Stadshuset från exilen i New York och återvände aldrig till sitt Leningrad.

Dagens ryska och belarusiska regimer är inte totalitära som den sovjetiska på 1930-, 50- eller 70-talet. De behöver inte ta till nackskott och deportationer för att säkra sitt maktinnehav – det räcker med ett fast grepp över tv-mediet.

Därför är anklagelserna som drabbar Aleksijevitj i dag – om ”russofobi” och nedsvärtande av den ärofyllda historien – en västanfläkt jämfört med vad exempelvis Pasternak fick stå ut med under sina sista år. De backas inte upp av konkreta hot om våld. Till och med Lukasjenkos kommentar nyligen om ”pristagare som kastar smuts på sitt hemland” kan hon ta med en nypa salt. Hennes år i exil var frivilliga, och hon tänker av allt att döma bo kvar i sin tvårummare i Minsk.

Konservativa kretsar i Ryssland ser Nobelpriset som en del i en konspiration, en belöning från väst till den som underminerar Putins styre.

”Väst vill flörta med Belarus och skapa sig en ny satellit, kanske förbereder man ännu en attack mot den ryska historien”, skriver exempelvis författaren Vladimir Krupin i en artikel med rubriken ”Solzjenitsyn i kjol”:

”Aleksijevitj utvecklar Solzjenitsyns linje, som var att förtala Sovjetunionen och Ryssland, hävda att allt i vårt land var dåligt och inget bra.”

Samtidigt vänder sig folk som är mer vänligt sinnade till pristagaren mot försöken att se henne som del i en tradition av litterära uppror mot makten.

– Dissdent? Hon är väl inte någon dissident, och det var varken Sol­zjenitsyn eller Pasternak heller, säger Dmitrij Bykov, en känd poet och medieprofil i Moskva, när jag ringer upp honom.

– Alla författare står för något unikt, och det är också det de belönas för. Jag är så trött på er västjournalister som vill se dissidenter överallt, säger Bykov, som i flera artiklar har välkomnat Svenska Akademiens beslut att tilldela Aleksijevitj priset.

Slavisten och översättaren Lars Kleberg påpekar att Nobelprisens politiska aspekt alltid har varit känslig. Många såg det som en markering att Bunin fick priset men inte Gorkij, och att medlöparen Sjolo­chov utsågs kan ha varit en kompensation för den väststödde Pasternak.

– Hela spelet började ju med Leo Tolstoj. Han hade kunnat få priset, men man vågade inte reta tsarmakten, säger Kleberg.

Tolstoj dog 1910, nio år efter det att priset delades ut för första gången, och är enligt vissa den störste författare alla kategorier som Akademien lyckats förbigå. Men Nobelhistorien rymmer flera andra ”missade ryska chanser” – Anton Tjechov och Anna Achmatova är två av dem.

Den skara på sex ryskspråkiga författare som belönats går ändå inte av för hackor.

– Om man undantar Sjolochov är det ju en fantastisk hyllning till det ryska språket och den ryska litteraturen. Det är utmärkta författare kort och gott. Svetlana Aleksijevitj skäms inte för sig i den raden, säger Lars Erik Blomqvist, en av våra främsta översättare från ryska.

Även om Aleksijevitj med sina dokumentära intervjuromaner skiljer sig från samtliga föregångare är det också mycket som förenar henne med vissa av dem. Det handlar om strävan att bevara ett kollektivt minne, i hennes fall av andra världskriget, Tjernobylkatastrofen, Afghanistan.

– Solzjenitsyns ”Gulagarkipelagen” har ju uppenbara beröringspunkter med hennes verk, säger Lars Kleberg. Men när Aleksijevitj låter människors röster tala styr Solzjenitsyn med en järnhård författarhand.

Även Ivan Bunin, den förste ryskspråkiga litteraturpristagaren, ägnar mycket kraft åt att återskapa det förflutna, i hans fall ofta med en nostalgisk vinkel. Hans delvis självbiografiska ”Arsenjevs liv” är en sorts rysk ”En förlorad värld” – om än med betydligt solkigare miljöer än Evelyn Waughs engelska herresäten.

— Bunin var länge misskänd och förtalad, men han har fått ett välförtjänt uppsving i Ryssland på senare år, säger Lars Erik Blomqvist.

– Det handlar om en oerhört sammanfattande, förtätad prosa. Han är den av de ryskspråkiga pristagarna som kommer att leva längst som litteratur, och jag är övertygad om att Svetlana Aleksijevitj har lärt sig mycket av honom.

Kajsa Öberg Lindsten, som har översatt flera av Aleksijevitjs främs­ta verk till svenska, menar att det finns beröringspunkter mellan hennes verk och föregångarnas även om skillnaderna kan verka stora på ytan.

– Bunin är länken till det klassiska, Solzjenitsyn är vittneslitteraturen, Pasternak de starka känslorna. Och Brodsky vet jag att hon tycker mycket om, särskilt hans essäer.

– Precis som poesin lyser igenom i hans essäer kan man skönja en poet bakom Svetlanas kapitelrubriker – ta till exempel ”Med apokalypsen som tröst”, säger Öberg Lindsten.

Rättelse

Ivan Bunin 1870–1953

Fick priset 1933.

Adelsman från ett lantgods utanför Voronezj söder om Moskva. Var vän med Tjechov och Gorkij, skrev i den klassiska traditionen. Lämnade Ryssland under inbördeskriget och levde resten av sitt liv i exil, främst i Paris.

Boris Pasternak 1890–1960

Fick priset 1958.

Hemma mest känd som en stor poet, utomlands som författaren till romanen ”Doktor Zjivago”. ­Nobelpriset utlöste en förtals­kampanj i Moskva. Tackade nej eftersom han inte skulle få resa tillbaka till hemlandet om han accepterade priset. Dog kort därefter i cancer.

Michail Sjolochov 1905-1984

Fick priset 1965.

Känd för verk om kosackernas liv, särskilt romanen ”Stilla flyter Don”. Denna bok gav honom Stalinpriset och hyllades som ett exempel på socialrealism. Han var under hela karriären trogen Sovjetstaten, partiet och dess ledare från Lenin till Chrusjtjov.

Alexander Solzjenitsyn 1918-2008

Fick priset 1970.

Publicerade bara ett verk i Sovjetunionen, men med desto större effekt: ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” om Gulaglägren. Fick inte hämta sitt pris i Stockholm och tvingades senare i exil i USA. Återkom på ålderns höst till Ryssland, nu som konservativ nationalist.

Joseph Brodsky 1940-1996

Fick priset 1987.

Rysk och senare amerikansk poet och essäist. Var protegé till Anna Achmatova, den stora ryska poet som aldrig fick Nobelpriset. Skrev sin viktigaste poesi hemma i Leningrad, mer essäistik från exilen i USA.

I artikeln påstås att Ivan Bunin, den förste ryskspråkige Nobelpristagaren i litteratur, inte kunde hämta ut sitt pris. Det är fel. Bunin mottog priset i december 1933 i Stockholm.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt