Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Så blev faktaresistens ett nytt sätt att kalla en motståndare korkad

Just nu krävs bokstavligen ingenting för att väcka ilska i sociala medier. Eftertanke är inte tidens ­melodi. Jack Werner skriver om hur människors förtjusning över att ha rätt och förkärlek för enkla symboler ligger bakom vår tids digitala förvirring.

En bild ur vardagen publiceras i en Facebookgrupp. Den är tagen inuti en halvtom buss, och fångar sex säten, upplysta av solen genom fläckiga fönster. Bildens kommentarsfält fylls snabbt med arga och oroliga kommentarer. ”Skrämmande på väldigt många sätt”, skriver en kvinna vid namn Inger om de tomma bussätena. ”De ska vara förbjudna på allmänna platser!”, hojtar Maria. ”Utstyrseln måste förbjudas. Förrädiska, naiva politiker. Begriper dom inte att vårt vackra Sverige dras in i mörkret”, skriver en som heter Carl. Är det tomma bussäten människorna i gruppen blir rädda för, vill förbjuda och skyller på politikerna?

Nej. Facebookgruppen heter ”Stoppa Maktmissbruket”, och riktar sig allt som oftast mot det maktmissbruk man anser att det är att en icke-sverigedemokratisk regering valts av folket. I gruppen färgar medlemmarnas politiska missnöje av sig på allt. Alltså väntar de sig inte en bild av tomma säten på en buss. De förväntar sig att bilden ska föreställa kvinnor med burka på denna plats som medlemmarna anser tillhör dem själva, en illustration av den samhällsutveckling de är så oroade för.

Nyheter24 skrev om bilden och dess kommentarer. Rubriken: ”Här är beviset på att rasister är fullständigt dumma i huvudet.” Om Nyheter24 hade funnits 1988 hade de säkerligen kunnat sätta en liknande rubrik då, när medborgarna i skånska Sjöbo genomförde en omröstning om huruvida de skulle ta emot flyktingar eller inte. Folklivsforskaren Jochum Stattin skriver om folkomröstningen i ”Från gastkramning till gatuvåld”, och konstaterar att de kände sig hotade av den ökade inflyttningen trots att de ju egentligen inte hade mycket vad gällde deras egen trygghet att frukta. ”Men här var det inte bara Sjöboborna som hittade sina syndabockar utan det var faktiskt inte minst de själva som av medierna och männi­skor i övriga landet blev utsedda till syndabockar på grund av just sin främlingsfientlighet”, skriver Stattin.”Sjöboborna är på så sätt utsedda att bära skammen för sina låga känslor och primitiva attityder. De är i detta fall motsatsen till oss vanliga hyggliga svenskar.”

På slagfältet i en debatt kan man ofta tycka sig hitta ett samhälles självbild. Där känslomässiga utspel och argument om verklighetens beskaffenhet och den föredragna vägen framåt krockar med varandra bildas gnistor som, innan de falnar och försvinner, markerar vårt här och nu. Vi minns vad den ena var arg på, vad den andra försvarade, varför den tredje var så obekväm och vinden den fjärde tycktes vända kappan efter. Tillsammans bildar de en karta över vad vi har tyckt. Lägg till det den mänskliga svagheten för symbolik och anekdoter: vår vilja att sammanfatta ett helt folk, en hel tid, ett land i en slagfärdig bild, och plötsligt kan sådant som vreden mot de tomma bussätena i ”Stoppa maktmissbruket” bli så mycket mer. Det visar ett vi och de, där vi som tycker oss vara intelligenta och svala får en skrattspegel i den andres blinda vrede. Medlemmarna i ”Stoppa maktmissbruket” reduceras till kartongfigurer vi kastar pil på, arketyper som följer sin regi. Och visst, att försvara dem är ett föga attraktivt alternativ.

I stället gör jag tvärtom, och påstår att vi alla befinner oss på deras nivå. Mot bakgrund av det senaste årets skrämda debatt om vår plötsliga faktaresistens, det till synes nyupp­komna post-sanning-tillståndet vi befinner oss i och de alternativa fakta våra makthavare börjat framföra menar jag att ingenting har förändrats i oss, i den mänskliga hjärnan. Jag menar att alternativa – bekväma – fakta föredragits av makthavare så länge de haft möjligheten att välja, att vi levt i post-sanningen sedan någon uppfann lögnen, och att begreppet faktaresistens inte bidragit med mer till den allmänna diskussionen om oss människor och våra lögner än ännu en ny användbar synonym för den som vill kalla en motståndare korkad. Vi älskar att ha rätt, och att se våra motståndare ha fel. Vi strävar efter symboler och berättelser där detta förhållande uttrycks och skildras, och lika lite som vi skärskådar en pusselbit som utan motstånd faller på plats ifrågasätter vi dessa anekdoter. Vi gör det oavsett om vi är akademiledamöter eller a-lagare, och vi kan alla – utan att diskrimineras av annat än våra telefoners batterier – publicera oss när vi vill, hur vi vill och nästan var vi vill om saken.

Förvirringen drygas ytterligare på av de många lager av förvillelse som präglar våra identiteter på sociala medier. Vad vet väl vi om vilka de i ”Stoppa maktmissbruket” är, huruvida deras konton verkligen tillhör autentiska personer av kött och blod eller om deras kommentarer är allvarligt menade? Dessutom har vi ännu inte har bestämt oss för om de sociala medierna är offentliga eller slutna rum. När vi skriver en kommentar på Facebook, publicerar en tweet eller skickar en snap gör vi det ofta på samma sätt som om vi hade suttit vid ett köksbord, en bardisk eller vid en kaffe­maskin. Vi har omsatt det informella och förgängliga från det dagliga samtalet i det skrivna ordet, med den implicita tyngd vi fortfarande av gammal vana tillskänker det, och resultatet har blivit en röra av missförstånd och illa skorrande tonträffar. Ett exempel jag ofta återkommer till är förskolepedagogerna i Norrköping som skapade en sluten Facebookgrupp där de tänkte göra vad kollegor gjort i alla tider – snacka skit. Men skitsnack sker på ett sluttande plan, och rätt som det var kallade pedagogerna sina elever för ”horungar” och en namngiven person för ”lökfitta”. ”Det här står i skarp kontrast mot kommunens värdegrunder”, kommenterade Norrköpings kommuns utbildningsdirektör saken i en intervju med Aftonbladet.

För naturligtvis hamnade deras kommentarer i Aftonbladet. De var ju publicerade och skärmdumpade, vilket inte tillåter några bortförklaringar i efterhand. De gjorde det fundamentala misstag att de trodde det fanns en sådan sak som en sluten Facebookgrupp. Men är ni fler än en person, och minst en av er har den tekniska kompetens som krävs för att kopiera och spara de ord du publicerat, så är er grupp inte sluten. Denna insikt har inte landat ens hos de med stora vana vid det offentliga rummet. I kommentarsfältet till den Facebookstatus där före detta finansministern Anders Borg bad om ursäkt för sin ”blackout” på en fest i somras skrev Moderaternas rättspolitiska talesperson Tomas Tobé en kommentar: ”Alla kan göra fel. Ta hand om dig!” Kort därefter kände samme Tomas sig uppenbarligen tvungen att publicera en egen Facebookstatus, där han ­kallade Borgs uppmärksammade festbeteende ”oaccep­tabelt”. ”Några har tolkat kommentaren, som var och är på ett personligt plan, som att jag tar lätt på att någon kallar någon för ’hora’ eller på ev. ofredanden. Det gör jag verkligen inte. Alla människor är lika inför lagen och måste ta ansvar för sina handlingar”, skrev Tobé då. Det var samma Tomas på samma forum, inom loppet av samma dygn, och ändå var de två budskapen så slående annorlunda. Tydligare än så kan väl knappast vår förvirring för vad som är vad visas.

Lögnen kommer på köpet med människan, inte med våra fora. På ett sätt är det ännu bara en berättelse om det förlorade paradiset. Utopier överlever aldrig inflyttning. Till och med internet, som så många för några decennier sedan trodde skulle rädda oss från diktatorer och hat, blev fult och förfelat så snart vi människor flyttade in. Fördelen – för en sådan finns – är att vi i dag har bredare överblick över våra föreställningar än någonsin. Folkloristiskt insamlingsarbete har fram till 1990-talet inneburit en resa ut i landet, ett ­uppsökande av informanter, en konstruerad intervjusituation och en tillit till minnet och associationsförmågan hos den man pratat med. I dag är våra idéer om världen vi befolkar bara en sökning på Facebook bort. Eventuella ­efterlevande kommer, om tekniken och databaserna finns kvar, kunna rekonstruera hur det var att leva i 2000-­talets Sverige bättre än någon annan i hela mänsklighetens ­historia. Med lögner, missförstånd, rykten, propaganda och allt.

Och därmed återkommer vi till bilden i ”Stoppa maktmissbruket”, den träffande illustrationen av det Freud kanske hade pekat ut som vår tids Detet. Vad kommer den att visa för kommande generationer? En bild av rädslan, av oförmågan att skilja på sanning och föreställning, av fördomar och hat? En uppdelning av människan i hånskrattande elit och sinnessvaga bakåtsträvare? Både och? Vi vet inte, men vi har fått syn på den symbolik vi i vår egen tid strävar efter och varför den är så lockande.

Jack Werner är frilansjournalist och krönikör i DN. Han tilldelades 2014, tillsammans med Åsa Larsson och Linnea Jonjons, Stora journalistpriset för arbetet med Metros Viralgranskaren.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.