Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-21 09:05 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/sa-gick-det-till-nar-landet-lagom-blev-landet-mattlost/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Så gick det till när Landet Lagom blev Landet Måttlöst

Utförsäljningar, nedskärningar och storsatsningar. Från att ha varit ett land som försiktigt tagit ett steg i taget har Sverige blivit en extrem nation. Två veckor före valet berättar författaren och ekonomen Carl Hamilton historien om en svensk revolution.

I sin bok ”Dårskapens vägar” ger historikern Barbara Tuchman det ena exemplet efter det andra på hur makthavare trots varningssignaler och bakslag, envist fortsätter att driva en politik som saknar alla förutsättningar att lyckas. Så här börjar hon: ”I alla tider och överallt finner man exempel på att de styrande handlar i strid med sina egna intressen.” Normalt brukar makthavare klandras för att se till sitt eget bästa och svika andras intressen. Men Tuchman menar att de styrande ibland uppträder som dårar.

De senaste 25 åren har givit ovanligt många exempel på Tuchmans tes. Ledande svenska politiker har visat en påfallande böjelse för stora riskabla projekt som har eroderat grunden för deras egen förmåga att styra landet. Svenska regeringar har gillat att göra saker för första gången och öppet trotsa tidigare erfarenhet i övertygelsen att lärande är överskattat och ett tecken på svaghet. En av det politiska ledarskapets viktigaste kvaliteter – försiktighet – har kraftigt nedväderats. 

På det ena området efter det andra har politikerna satsat på det extrema: från den ekonomiska politiken, till välfärden, försvaret och regleringen av invandringen. Samtliga områden har präglats av radikala omläggningar som slutat i misslyckanden och gjort att de styrande tappat kontrollen över händelseutvecklingen. 

För det moderna Sverige är situationen ovan. När amerikanen Marquis Childs i en annan era, på 30-talet, skulle beskriva det nya framväxande Folkhemssverige, valde han som titel på sin studie ”Sweden: the middle way”. Benämningen fick fäste och har sedan länge ingått i vår självbild och präglat varumärket Sverige. Vi svenskar har gillat att betrakta vårt land som den kloka medelvägen, mellan öst och väst, mellan kommunism och kapitalism; ett neutralt, progressivt land där det varken finns för mycket eller för litet av någonting, ett land där det tas upplysta, rationella beslut. Eller med det ord som har fått sammanfatta nationens karaktär: lagom. 

Självbilden är falsk. Det är inte längre en balanserande kompromiss som karaktäriserar Sverige. Konsensus är förvisso fortfarande ett dominerande inslag i den samhälleliga beslutsprocessen. Men medan de styrandes strävan efter konsensus tidigare, under demokratins första skede, ledde till kompromisser i mitten, så har konsensus under de senaste 25 åren givit upphov till något nytt: nationell samling kring extrema lösningar. 

Landet Lagom har blivit måttlöst. 

En tydlig startpunkt är den korta borgerliga regeringsperioden i början på 90-talet. Inte bara för att den nya regeringens program ”Ny start för Sverige”, i flera avseenden blev en blåkopia för både den högerledda och de därpå följande socialdemokratiska regeringarna. Framför allt kom regeringen Carl Bildts sätt att förändra att bli mönsterbildande. Verkligheten skulle inte reformeras stegvis, utan kreativt destrueras i en enda kraftfull revolutionär omvandlingsrörelse. 

En av regeringen Bildts främsta ambitioner var att pressa tillbaka inflationen. Enligt läroboken leder högre inflation än i andra länder förr eller senare till en nedskrivning av valutan, en devalvering. För att visa att inflationsmotståndet var på allvar, deklarerade regeringen att ingen mer devalvering skulle tillåtas. Den fasta kronkursen skulle försvaras till det yttersta. Bakom de kategoriska utfästelserna dolde sig icke förvånande ett djupare motiv: Bildtregeringen avsåg att byta ekonomiskpolitisk regim.

Efter 60 års pragmatiskt administrerande från både vänster- och högerregeringar, skulle stabiliseringspolitiken göras om i grunden. Att anpassa finanspolitik, penningpolitik och valutapolitik efter det aktuella läget i ekonomin för att värna företagande och sysselsättning, skulle inte längre ingå i en regerings uppgifter. I stället skulle regeringen binda sig själv till händer och fötter av en uppsättning regler. Enligt de nationalekonomiska teorier som regeringen åberopade skulle den nya regimen ge både högre tillväxt och en stabilare utveckling. Den unge statsministern kunde stolt deklarera att han hade ”lyft politiken från det rutinartade förvaltandets till den skapande statskonstens nivå”.

Problemet vid själva genomförandet, 1991–92, var att ungefär samtidigt som Bildt högtidligt deklarerade ett heligt krig mot inflationen, så försvann inflationen ur svensk ekonomi. Orsaken var lika enkel som dyster: efter flera år av vildsint spekulation hade fastighetsmarknaden kollapsat. Värdet av svenskarnas samlade förmögenhet i hus och börspapper rasade. Kraschen slog rakt in i finans- och bankväsendet. Ekonomin drog ihop sig, inflationen försvann.

En traditionell svensk regering hade nu kunnat koncentrera sig på det väsentliga: att se till att finanskrisen inte övergick i en regelrätt depression som drabbade företagande och sysselsättning. Om räntorna sänktes resolut skulle krisen få ett annorlunda och mildare förlopp. Men regeringen kunde inte välja den vägen. Ekonomin krävde sänkta räntor, men kronförsvaret krävde höga.

De fjorton månader som därefter följde var fyllda av bakslag och varningssignaler, vilket inte fick någon som helst inverkan på regeringens beslutsamhet att fortsätta på den inslagna vägen. Dilemmat fanns även i andra länder. Men när det blev allvar gjorde andra regeringar trots allt en mer traditionell bedömning. Kostnaderna för att försvara sin valuta stod inte i någon rimlig proportion till vad man hoppades uppnå. Finland, och därefter Italien, Storbritannien och Spanien devalverade. 

Sverige höjde räntan till 500 procent. 

I mitten av november stod Carl Bildt ensam kvar på den europeiska scenen, öga mot öga med den marknad han så ofta hyllat. Men nu var det inte marknaden som ideologisk företeelse, utan den verkliga marknaden som älskar en spelare med dåligt omdöme och gott om pengar. Till slut var riksbankschefen tvungen att upplysa sin stridslystne statsminister om att spelet var över. 

Verkligheten hade brutalt korrigerat en politik som var extrem i sitt utförande både i jämförelse med andra länder, och i termer av vad den kostade folkhushållet. Massarbetslöshet, företagskonkurser och förstörda offentliga finanser. 

Sverige vaknade upp till en hemmatillverkad depression.

Hur kunde valutapolitiken föras med en sådan enögdhet, så länge? En av den nya regimens viktigaste käpphästar var att varningssignaler inte skulle få spela någon roll. Företagarna ropade på hjälp, fackföreningar protesterade. Så mycket bättre. Det visade bara, enligt anhängarna, att politiken låg rätt: särintressena skulle skrika när det gamla systemet gick i graven. Politiken skulle utvärderas i idévärlden.

Med revolutionär logik motiverades de penningpolitiska beslut som förstörde landets ekonomi som ”nödvändiga”. Helt följdriktigt kallade Bildt sitt stora äventyr för ”den enda vägens politik”. Under en av valrörelsens debatter förklarade den blivande statsministern att om socialdemokraterna mot all förmodan skulle vinna valet, skulle de ändå föra exakt samma politik som han själv, därtill tvingade av nödvändigheten. Bildt ansåg inte bara att hans politik var bra och nyttig, politiken stod i samklang med utvecklingen. Det var verkligen den enda vägen. 

Och han fick rätt. Socialdemokraterna följde svensk konsensustradition och stöttade kronförsvaret genom att enas med den borgerliga regeringen om hårda åtstramningsprogram som förvärrade krisen.

Bildtregeringen var naturligtvis speciell med sin osannolika blandning av romantiskt övermod och bråddjupa misslyckanden. Men sättet genom vilket konsensus etablerades kring stora riskfyllda projekt kom att bli mönsterbildande för den fortsatta marschen in i det extrema. 

Denna nya konsensus formas av mediesamhällets logik. Att enas över blockgränserna handlar mindre om att utreda ett samhällsproblem, och mer om att i sann Hollywoodanda etablera en dramaturgi: hot, hjältar och skurkar. Bildts finansminister deklarerade att det inte räckte att vara mot inflationen – det var många – det gällde att ”hata” inflationen som skulle ”utplånas”.

De få inhemska ekonomer och ledarskribenter som varnade, eller öppet föreslog en annan – mer försiktig – politik, utmålades som svikare, som genom sin kritik avslöjade att de i hemlighet älskade inflationen och allt det onda som förknippades därmed. Politiken syftar i mindre utsträckning till avvägningar och kompromisser, och hårdnar till värdegrund. Tvivlare måste behandlas strängt. I takt med att svårigheterna hopar sig drabbas de styrande av en allt starkare rättfärdighetshybris. De för en nödvändig och rättvis kamp, och måste därför stå över det praktiska livets begränsningar.

Men till skillnad mot i Hollywood, segrar de goda inte alltid. Processens sista fas är demaskering

Den extrema politiken tål inte mötet med verkligheten.

Den svenska skolans sammanbrott som gemensam nationell lärdomsinstitution, har deprimerande nog diskuterats i över två decennier. När en av de reformer som orsakade sammanbrottet – kommunaliseringen av grundskola och gymnasium – genomfördes, hade den inte utretts på normalt sätt och mötte också motstånd från professionen – lärarna. En legendarisk svensk skolforskare, Torsten Husén, slog fast att: ”Kommunaliseringen av skolan som i hast genomfördes utan grundlig föregående utredning eller remissinstans – något helt otänkbart under den erlanderska eran … har följder som man inte förutsåg. Stor variation i resursanvändning – och kunskapsfall”. Tidigare skolreformer hade, påpekade Husén, genomförts långsamt och stegvis. Försöksverksamhet med den nya grundskolan som infördes på 60-talet, pågick under ett helt decennium. Skolforskaren Niklas Stenlås sammanfattade sättet omdaningen genomfördes på som ”kuppartat.”

Just orden ”kupp” och ”revolution” förekommer ofta i olika forskares och journalisters beskrivningar av hur skiftet till det extrema genomfördes, liksom i anhängarnas egna programförklaringar. Bildtregeringens satsning på privatisering av välfärdsproduktion proklamerades som ”Valfrihetsrevolutionen”.

Statsvetaren Torsten Svensson kallade i en då omtalad studie, 80-talets avreglering av den svenska kreditmarknaden för ”Novemberrevolutionen”: avgörande beslut med komplexa följdverkningar genomfördes utan större utredning av starkt övertygade beslutsfattare.

Lärarna, som bar upp skolans verksamhet, protesterade på gator och torg och varnade för effekterna av kommunaliseringen. Men den ansvarige ministern, Göran Persson, var kallsinnig: 

”Jag förstod deras motstånd, men det gamla systemet var dödsdömt.” 

Tre professorer, Jonas Vlachos, Sverker Sörlin och Jan-Eric Gustafsson, kunde ett kvartsekel senare rätt ange magnituden på den svenska skolans omvandling: ”De avreglerings- och valfrihetsreformer som genomfördes efter 1991… drevs längre än i något annat land.”

I sant revolutionär anda lämnades själva det praktiska genomförandet därhän när skolan omstöptes. Men frågorna var många. Skulle verkligen vem som helst, lycksökare, dömda ekobrottslingar och till och med pedofiler, kunna starta en skola med valfri inriktning finansierad av det allmänna? Och om undervisningen drevs med vinstmotiv, måste inte betygsättning och examination ske av någon annan, oberoende institution, för att inte skada tilltron till utbildningssystemet? Frågorna avfärdades. Verkligheten vägde lätt.

Det är inget fel med en liberal utopi. Så länge man förstår att det är en utopi. Frågan gäller inte heller om samhällsinstitutioner skall reformeras eller ej. Inte heller behöver det vara fel med civila aktörer eller decentralisering inom ramen för nationella system med gemenskapsmål. Institutioner som byggts upp under ett halvsekel måste naturligtvis kontinuerligt anpassas till nya villkor. Den verkliga konflikten står mellan stegvist lärande och utopisk omdaning. 

För liberalismen innebar marschen in i det extrema en särskild tragedi. Från att vara ett öppet tankesystem från vilket det gick att ifrågasätta utopiska och totalitära ideologier, blev liberalismen en utopi sluten i sig själv. De styrande var övertygade om att de lösningar de förfäktade inte bara var att föredra ideologiskt. Politiken kunde bevisas rent vetenskapligt med stöd i nationalekonomiska modeller. De var de tänkta ekonomierna som var det verkliga. Och om verkligheten inte uppförde sig som modellerna? Så mycket bättre. Då gällde det att omdana verkligheten, ofta hårdhänt i rättfärdighetshybris, så att den blev så lik modellen som möjligt. Liberalismens öppna tankevärld hade förvandlats till den vetenskapliga liberalismen

De styrande hade lovat att valfrihetsrevolutionen skulle ge ”en skola i världsklass”. 25 år senare satt de tre professorerna Vlachos, Sörlin och Gustafsson, med facit i hand och kunde avge ett slutomdöme om revolutionens verkningar: ”resultatnedgången för de svenska eleverna kvarstår som dramatisk och unik i internationell jämförelse.”

Därtill hade likvärdigheten för barn med olika social bakgrund – juvelen i kronan – allvarligt skadats av beslutsfattarnas egna åtgärder.

Varför uppträdde de styrande i Landet Lagom så?

De styrande var övertygade om att de i likhet med den tyske filosofen Hegel, som i Jena såg kejsar Napoleon rida förbi uppsutten på en springare, hade mött tidens ande. I den hegelianska idétraditionen hade politikerna nu blivit en del av historiens eget narrativ. Det var de sammanhållna berättelsernas tid. Historien hängde ihop, den var på väg någonstans. Viktigast av allt för den enskilde politikern: att inte missa tåget. 

”… om inte vi socialdemokrater står upp för att Sverige har blivit – och att vi har velat det – världens mest individualistiska land, kommer de nya Moderaterna att stjäla den berättelsen också ifrån oss”, förklarade Mona Sahlins rådgivare Stefan Stern en bit in på 2000-talet. 

När de bägge forskarna Arne Kaijser och Per Högselius skulle beskriva ”den institutionella revolutionen” inom den svenska elbranschen, konstaterade de torrt: ”Trots att Sverige från 1982 åter hade en socialdemokratisk regering letade sig de nyliberala huvudprinciperna utan större svårighet rakt in i det svenska folkhemmet”. 

Hösten 1989 gick Sovjetimperiet under. En av konsekvenserna var att det direkta militära hotet mot en lång rad angränsande länder, däribland Sverige, försvann. Det svenska säkerhetspolitiska etablissemanget enades om att situationen innebar att man kunde ta en ”operativ time-out”; en tid för eftertanke och omgruppering. Slutsatsen blev att det svenska försvaret borde göras om i grunden. Tiden var mogen för en ”revolution i militära angelägenheter”. Folkförsvaret var överspelat och skulle ersättas av ett högteknologiskt nätverksförsvar. Enligt en ständigt refererad amerikansk filosof, var Historien på väg att bromsa in vid sin slutdestination: evig kapitalism, evig liberalism, evig fred. 

Överbefälhavare Håkan Syrén slog i en programskrift 2004 fast: ”Warzawa-pakten är sedan länge borta. Borta är också den offensivt präglade sovjetiska militärmakt som tidigare härskade både söder och öster om oss i Östersjön. … Ryssland demokratiseras och vävs alltmer in i det europeiska samarbetet.” Men om idéerna bakom det nya nätverksförsvaret var inspirerande, visade sig planerna svårare att genomföra i praktiken. Vad som återstod var det enkla: att ta bort det gamla. I bred enighet samlades säkerhetspolitiker och militärledning kring uppgiften och genomförde därefter avvecklingen av det svenska försvaret med en närmast skrämmande beslutsamhet.

”Från 2005 fanns inte längre någon nationell försvarsförmåga kvar”, sammanfattade freds- och konfliktforskaren Wilhelm Agrell resultatet av den militära revolutionen. ”Ingen förbandsstruktur, ingen krigsplanläggning, ingen övningsverksamhet”. 

2008 gick ryska förband in i Georgien. En kalldusch för de försvarspolitiker och militärer som genomfört avväpningen av Sverige. 

Man var ju överens om att evig fred hade inträtt. 

Samma extrema positioner har präglat invandrings- och flyktingpolitiken. På några decennier blev Sverige världens mest öppna flyktingmottagare bland välfärdsländer. Under 10 år i början av 2000-talet tog Sverige emot drygt sex gånger fler flyktingar per capita än genomsnittet för västeuropeiska EU-länder. Som jämförelse kan nämnas att när det syriska inbördeskriget 2015 ledde till ytterligare massflykt, uppmanade USA:s president Obama, Frankrikes president Hollande, liksom Storbritanniens premiärminister Cameron till internationell solidaritet. De deklarerade därefter att de hade som målsättning att vardera ta emot mellan 5 000 och 15 000 syriska flyktingar per år under de närmaste åren. Det var lika många asylsökande som vid denna tidpunkt kom till Sverige – i veckan.

Den svenska hållningen var extrem. Och behandlades också som sådan överallt i världen utom i Sverige där de styrande förklarade att politiken var den enda möjliga, och nödvändig. Konsensus rådde mellan regering och opposition, liksom bland ansvariga ämbetsmän. President Obamas pragmatiska avvägning mellan vad som var önskvärt och möjligt, skulle bland de styrande i Sverige ha stämplats som uttryck för en felaktig inställning. 

Under dessa år följde ledande politiker och ämbetsmän oförtrutet linjen att bunta ihop demokratins vänner med dess fiender. Taktiken att utmåla alla som var kritiska till flyktingpolitiken som rasister eller främlingsfientliga, fick helt förväntat rakt motsatt konsekvens. Just de destruktiva krafter som de styrande ständigt varnade för och ville hejda, stärktes. 

I november 2015 blev det statsminister Stefan Löfvens tur att göra samma förnedrande botvandring som före honom Carl Bildt. Kronförsvaret skulle återupprätta Sverige som tillväxt- och företagarnation. Det slutade med negativ tillväxt och rekord i företagskonkurser. Vi blev utlovade en skola i världsklass och fick kraftigt fallande kunskapsresultat och förstörd likvärdighet. Ett högteknologiskt nätverksförsvar slutade i inget försvar alls, blott generalerna fanns kvar. Och världens mest generösa flyktingpolitik slutade med att landets gränser stängdes i panik.

Politiken var extrem. Varningssignalerna var många. Enigheten bred. 

Återstår demaskering. 

I vintras skrev den politiker som inledde det nya sättet att göra politik – Carl Bildt – en tidningsartikel där han uttryckte sin förvåning inför den kris som den västerländska demokratin står inför. Talande nog kallade han de senaste 25 åren: ”det liberala systemskiftets framgångsrika kvartssekel”. En oinvigd frågar sig kanske, hur kan ett systemskifte som är så framgångsrikt, leda till en så djup kris? Men i idévärlden är systemskiftet alltid en framgång. Det är verkligheten som brister. 

Uppgivet deklarerade Bildt: ”Historien framstår inte längre som linjär.”  

Mötet mellan den traditionella svenska konsensuskulturen och den nyhegelianska tidsandan, har visat sig utgöra en explosiv kombination. Tidigare formades svensk konsensus kring praktiska lösningar av politiker som hade olika ideologiska utgångspunkt. Under de gångna 25 åren har de styrande på område efter område börjat med visioner om en ny och radikalt annorlunda ordning, och slutat med att tappa kontrollen över händelseutvecklingen och skadat sina egna intressen.

Landet Lagom har blivit extremt. En överdrift botas med en annan. 

Sverige är långt ifrån ”the middle way”. Tanken på en enda väg, är dårskapens väg. Svängningarna har varit så våldsamma att den tidigare väl fungerande parlamentarismen är nästa område på väg att gå i baklås och landet blir allt svårare att styra.

Till slut återstår för politiker som drabbats av rättfärdighetshybris bara att bekämpa följderna av sin egen politik. 

Då är det vanligtvis för sent. Det ser vi i årets valrörelse.

Carl Hamilton.

Carl Hamilton är författare, ekonom och samhällsdebattör.

Han har skrivit flera böcker, bland annat ”Absolut Vodka. Historien om Flaskan” (1994) och debattboken ”Det infantila samhället. Barndomens slut” (2004).

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt