Varför är det mörkt om natten? Det låter som en konstig fråga, och själv hade jag aldrig funderat på den förrän jag som ung gymnasist fick Fred Hoyles bok ”Nytt ljus över universum” (1955) i min hand. Där fick jag läsa att den redan 1823 ställdes av den tyske astronomen Heinrich Wilhelm Olbers. Frågan är verkligen befogad om vi utgår att universum är likformigt uppfyllt av stjärnor och galaxer. Då skulle himlen lysa med 6000 miljoner gånger större intensitet än den hos fullt solljus. Det är något som inte stämmer och i början på 1920-talet kom man underfund med vad. Universum växer. Hela kosmos expanderar likformigt.
Om mörkret på natten och annat mörker handlar också fysikprofessorn Ulf Danielssons nya bok ”Mörkret vid tidens ände” (Fri tanke, 2015). Tankarna löper iväg mot de allra yttersta av frågor och mot slutet av boken tar Danielsson ut svängarna rejält. Han beskriver ett världsallt som är större än både Vintergatan och de synbara galaxerna, ”hela vägen bort till det otänkbart otänkbara i de allra mest otillgängliga och obegripliga av utmarker”. På flera ställen tangerar han tros- och livsåskådningsfrågor.
Det är intressant att jämföra Danielssons nya bok med Hoyles. 60 år skiljer dessa böcker åt. Båda förenar pedagogisk förmåga med tungt vägande sakkunskap. De utmärks av en dialog mellan text och bilder, men Danielssons är nog ändå överlägen med Louise Kelpes många klargörande illustrationer (och Sara Larssons insatser som redaktör). Danielsson för en kontinuerlig dialog med läsaren och lyckas oftast också mycket väl med sina liknelser och metaforer från vardagslivet. Hur kommer det sig till exempel att det finns galaxer som avlägsnar sig från oss med en hastighet större än ljusets? Hur går det ihop med den speciella relativitetsteorin, som säger att ingenting kan färdas snabbare än ljuset? Danielsson jämför den expanderande rumtiden med rullbanden på en flygplats: Det finns en begränsning av hur snabbt du orkar gå eller springa, men med hjälp av rullbandet kan du få betydligt högre fart. På samma sätt kan den expanderande rumtiden ge fart åt galaxerna som annars inte skulle komma upp i farter över ljusets.
Den märkbara skillnaden mellan Hoyles bok och Danielssons har med vår ökande kunskap att göra. I Hoyles bok behandlar motsättningen mellan den stationära och den ”explosiva” teorin, men där står ingenting om mörk materia, antropiska principer, svarta hål, multiversum eller strängteori. Det vittnar om det som måste betecknas som en omvälvning i hela vår världsbild. Samtidigt framhåller Danielsson att medvetenheten om vår okunskap vuxit i samma takt.
Danielssons bok är inte endast god – för att inte säga nödvändig – populärvetenskap. Den tar oss också till den absoluta fronten i forskningen om universums uppbyggnad. Vårt kända universum har en radie på cirka 45 miljarder ljusår och de yttersta regionerna vittnar om tillståndet nära big bang för nästan 14 miljarder år sedan. Danielsson liknar allt detta vid en kopp kaffe med både grädde och socker. Den ”vanliga” materien, det vill säga det som bygger upp organiskt liv, planeter och galaxer motsvarar sockret, men en mycket större del är grädden, den mörka materien (cirka 24 procent av universum). Den största delen är själva kaffet, den mörka energin (cirka 70 procent). Den mörka materien och den mörka energin är bokens huvudtema. Om dessa vet vi knappast någonting. Men Danielsson ger oss grundläggande orientering och olika tolkningsmöjligheter.
Vår okunskap är stor bland annat när det gäller den mörka energin, men det finns ändå rimliga gissningar. Kanske är det bäst att studera vad den gör snarare än vad den är. 2011 fick Saul Perlmutter, Brian Schmidt och Adam Riess Nobelpriset i fysik för svaret, nämligen universums accelererande expansion. Fram till för cirka 5 miljarder år sedan gick det långsamt, sedan dess accelererar expansionen. Universum växer och den mörka energin förklarar att expansionen tilltar. Och den tilltar just så mycket som krävs för att galaxer, planeter, liv och människor ska kunna uppstå. Ett märkligt välanpassat värde! Om värdet varit ett annat hade inte vi funnits. Detta är innebörden av den antropiska principen. Den formulerades 1973 och har tolkats på många olika sätt. För många innebär den ett argument för Guds existens, men Danielsson räknar inte med någon slags medveten avsikt som ordnat allt på bästa sätt. Slumpen är den kosmiska grundprincipen och universum måste då vara tillräckligt stort för att denna slump ska generera något som liv och medvetande.
Det finns många teorier om hur ett multiversum skulle kunna se ut. Max Tegmark – svenskättad kollega till Ulf Danielsson vid Massachusetts Institute of Tecknhology (MIT) – tänker sig ett multiversum bestående av fyra olika nivåer. ”Vårt” universum befinner sig på nivå ett. På nivå två befinner sig andra universa där naturlagarna kan se helt annorlunda ut. Kvantmekanikens märkliga värld hör hemma på nivå tre. Tegmark räknar också med en nivå fyra. Det är matematikens värld. Matematiska strukturer är det grundläggande i tillvaron. Danielsson är tveksam till denna tanke och uppfattar matematiken som en mänsklig konstruktion som vi använder för att tolka världen. Därför stämmer den så bra i verkligheten!
I ett radiosamtal med Max Tegmark har Danielsson föreslagit ytterligare en nivå i multiversum, nämligen nivå fem. Nivå fem innehåller ”världar som går utöver matematiken, världar som för oss blir helt strukturlösa och därigenom tänkbart otänkbara”. Nivå fem påminner om Platons idévärld fast mycket mer omfattande. Fysiken förvandlas till metafysik.
Jag nämnde tidigare att Danielsson på olika ställen tangerar tros- och livsåskådningsfrågor. En av dessa handlar om hur man ska relatera naturvetenskap och religion till varandra. Mot slutet av boken jämförs till exempel multiversumteorin med evolutionsteorin. ”Problemet med hur livet på jorden uppkommit liknar i viss mån gåtan om ett finjusterat universum. I båda fallen kan det vara frestande att tillgripa förklaringar som går ut på att det ligger något slags plan eller avsikt bakom allt. Före Darwin tog man för givet att de levande organismerna var en gudomlig konstruktion, lika självklart som en klocka man hittar på stranden förutsätter en urmakare”.
Det Danielsson har i tankarna är det så kallade planeringsargumentet för Guds existens. Ögat, den levande cellen, solsystemet etcetera liknar mänskliga konstruktioner (till exempel klockor, tvättmaskiner, datorer) och måste vara konstruerade av någon, det vill säga Gud. Därmed blir gudstron en vetenskaplig hypotes, det vill säga ett antagande som man kan anföra vetenskapliga skäl för eller emot. Richard Dawkins tolkar uttryckligen gudstron på detta sätt och den vetenskapliga teismen har otvivelaktigt varit en mycket inflytelserik tanke bland annat i kristen teologi. Ett inflytelserikt exempel är William Paley som Dawkins polemiserar mot i ”Den blinde urmakaren”(1987) och vars klockanalogi Danielsson hänvisar till i citatet.
Men denna tolkning är långtifrån oproblematisk. Gud reduceras till en kausalfaktor och förvandlas till det som kallas ”luckornas Gud”. När vetenskapen tar ett steg fram – som den gjorde med Darwin och kanske håller på att göra med multiversumteorin – så måste gudstron retirera.
Nu är den vetenskapliga teismen inte den enda tolkningen av gudstron. En annan möjlighet har föreslagits av teologen Anders Jeffner: gudstron är ett transcenderande grundmönster, det vill säga ett sätt att gestalta våra erfarenheter och kunskaper på ett sätt som pekar bortom dessa erfarenheter och kunskaper. Gud är inte en del av en vetenskaplig teori, utan en del av en mer övergripande gestaltning av det vi vet och erfar. Ateisten och teisten skulle kunna ha kunskap om samma vetenskapliga lagar och teorier, men ändå vara oeniga om gestaltningen. Frågan blir då om multiversumteorin tillsammans med till exempel den beskrivning som evolutionsteorin ger av livets och människans uppkomst kan gestaltas på ett sätt som pekar bortom denna värld och med dess fyra – eller kanske till och med fem – olika nivåer?
Jag misstänker att Danielsson i likhet med en del andra skulle svara nej på denna fråga. Ett sådant svar bygger på tanken att avsikt och slump är varandras motsatser. Eller som astronomen Bernard Carr uttryckt det: ”If you don’t want God, you’d better have a multiuniverse!” Men varför skulle vi inte kunna ha både Gud och multiversum, det vill säga både avsikt och slump?
Låt mig göra en analogi mellan multiversum och tärningskasten på ett kasino. Tärningskasten kan beskrivas som oförutsägbara skeenden. Men de är insatta i ett större sammanhang. Slumpen utnyttjas för ett visst ändamål, nämligen spelets. På samma sätt är de olika universa som uppkommer och förintas i ett multiversum slumpmässiga förlopp. Vi kan förklara deras utveckling utan att tillgripa någon ändamålsförklaring. Men det hindrar inte att dessa skeenden kan ges en metafysisk tolkning, som går utöver den empiriska vetenskapen. En sådan tolkning kan beskrivas med orden att Guds avsikt med multiversum är både oändlig mångfald, liv och medvetande. En sådan metafysik kan inte beläggas vetenskapligt, men den strider inte mot en vetenskaplig beskrivning av livets utveckling enligt evolutionsteorin och inte heller mot multiversumteorin – om man nu inte från början i dessa teorier bygger in en metafysik som utesluter en religiös tolkning av världen, människan och livet.
Carl Reinhold Bråkenhielm är seniorprofessor i teologi vid Uppsala universitet.