Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Så kan skammen f­örändra normen

Den omdebatterade flygskammen kan hänga ihop med ett mer djupgående attitydskifte kring klimatfrågan. Men kan några enstaka flygvägrare förändra något?

Den semesterfirare som förevigar sin SUP-tur i Stilla havet, sin konstrunda i New York eller bara sin plats vid poolen i solen kan inte längre ta omgivningens odelade bekräftelse för given. Kanske kommer någon burdus följare på Instagram kommentera med hashtaggen #jagstannarpåmarken, eller haspla ur sig invektiv som ”flygnormativ”.

Strax före jul förra året spreds olika uppmaningar på nätet om ett slags folkvett kring flygresor i sociala medier: 

”Vill du göra en effektiv, gratis och superenkel grej för att motverka klimatförändringar?! Så här går det till: Dela INTE med dig av din flygsemester i sociala medier. Klart! Sociala nätverk påverkar vårt beteende. Ju fler flygresor vi ser i vårt flöde, desto mer benägna blir vi att göra likadant”, löd en av uppmaningarna.

Några veckor senare bröt flyg­debatten ut. ”Jag är trött på att visa mitt barn en döende värld”, var rubriken på den kulturkrönika i Expressen av Jens Liljestrand som tände gnistan. Vid det här laget har en lång rad kulturskribenter, samhällsdebattörer och forskare tagit upp olika miljö- och rättviseaspekter på svenskarnas rekordstora flygande (resorna till och från svenska flygplatser ökade med sex procent förra året och sedan 1990 har utsläppen från svenska invånares flygresor till utlandet ökat med 61 procent).

Röster från miljö- och klimatrörelsen har försökt väcka debatt kring flyget i minst tio år,  särskilt i samband med att klimatfrågan började tas på större allvar i mitten av 00-­talet.

– De nuvarande flygvägrarna har så klart föregåtts av tidigare debattörer. Men nu tas frågan till den personliga nivån och debattörerna pratar om flygskam, det är intressant. Jag tror att det beror på att många i dag känner klimatansvar på en personlig nivå och att vi kanske bevittnar en begynnande normförändring runt synen på flygresande, säger David Andersson, doktor i Energi & miljö på Chalmers. 

En bidragande orsak till att flygfrågan blivit så lättantändlig kan vara att flygskatten har debatterats flitigt det senaste året. Dessutom deklarerade åtta artister, forskare och idrottare redan i somras i en artikel på DN Debatt att de slutar flyga på grund av klimatkrisen. En av undertecknarna var Malena Ernman, som har blivit en tongivande röst i diskussionen:

– Självklart får det enorma konsekvenser för min karriär. Det är inget val man gör lättvindigt. I två års tid funderade jag och pratade personligen med ledande forskare och klimatexperter för att verkligen försäkra mig om att det inom Parisavtalets tidsramar inte fanns en lösning i sikte. Och det finns ingen sån sa alla, säger Malena Ernman. 

En hållning i flygdebatten har varit att det är fel att moralisera över individers handlingar. För att åstadkomma reella beteendeförändringar, menar dessa röster, krävs strukturella förändringar på politisk och ekonomisk nivå. Till exempel förklarade Grön Ungdoms språkrör Hanna Lidström att hon själv tänker fortsätta flyga med motiveringen: ”Det här handlar inte om Hanna Lidströms liv utan ett stort ekonomiskt system som mäktiga och rika män bestämmer över.”

Men Malena Ernman tycker inte att det ena utesluter det andra:

– Det vi gör spelar roll. Klimatforskaren Kevin Anderson brukar ta upp individers ställningstaganden som en första viktig del. Om till exempel Leonardo DiCaprio skulle sluta flyga och ta tunnelbanan till Oscarsutdelningen skulle det få stor effekt. Sedan räcker det självklart inte med konsumentmakt. Men det kan vara första steget mot att sätta saker i rörelse mot ett systemskifte, säger hon.  

”Klimatångest” var länge den diffusa diagnosen på svenskars oro för klimatet. Det är ett ord som antyder att den drabbade snarare borde söka hjälp hos en psykiater än att vända sig till en makthavare. Men de känslor som kommer till ytan i flygdebatten har snarare varit skuld, vrede och förtvivlan.

– Jag känner inte ångest, jag känner raseri, sorg, skam och en stark vilja till förändring. Och en förvåning över att fler inte känner så, utbrast Jens Liljestrand i en livfull debatt i ”SVT Opinion live” förra veckan med resetidningen Travel News nytillträdde chefredaktör Viggo Cavling (som menade att alla borde flyga mer för demokratins skull).

Är klimatskammen den nya klimatångesten? Kanske är någon med skam i kroppen mer benägen att förändra sitt beteende än den lätt ångestridne? 

Christine von Borgstede, docent i psykologi med inriktning mot miljö­psykologi, tycker inte att uppmaningar att sluta lägga ut flyg­bilder på Instagram ska betraktas som skambeläggande. Däremot tror hon att sociala normer som underkänner ett miljöskadligt beteende kan vara konstruktiva:

– Att sopsortera och köpa krav-märkt mat är lite gött och statusfyllt. Att sluta flyga upplevs däremot som en större uppoffring och där kan nog omgivningens reaktion ha betydelse. Om jag berättar att jag ska flyga till Thailand säger alla ”Ååå vad roligt!” i stället för ”Är du helt dum i huvudet eller? Du kommer släppa ut sex ton koldioxid, tack så mycket!”, säger Christine von Borgstede.

Hon tillägger att flygnormen skulle kunna förändras på samma sätt som det har skett en attitydförskjutning kring rökning:

– För 20 år sedan var det ingen som kommenterade om någon rökte, men nu har det skapats en väldigt stark social norm kring att tända en cigarett på allmän plats. Det är nästan som att stå och tjuvkika på porr, säger hon.

Inom socialpsykologin används begreppet kognitiv dissonans för att beteckna den obehagskänsla som uppstår hos en människa med flera motstridiga idéer, eller med en attityd som kolliderar med ett beteende. Någon som uppfattar sig själv som miljövän och samtidigt blickar ut över Atlanten från 10 000 meters höjd upplever sannolikt kognitiv dissonans.

– Det är något vi inte gillar att ha, så antingen börjar vi i den situationen göra annorlunda eller tänka annorlunda. Antingen slutar vi att flyga eller också intalar vi oss att flyget inte är så dåligt för miljön trots allt, eller ”jag flyger bara då och då”, säger Cecilia J Bergstad, docent i psykologi på Göteborgs universitet.

Ett uppmärksammat exempel på rationalisering kring det egna flygandet kom nyligen från Centerns partiledare Annie Lööf, som i en intervju i SvD berättade att hon flög privat tre till fyra gånger i fjol – ett flygande hon samtidigt beskrev som ”ganska minimalt med tanke på hur mycket jag jobbar”.

Ett steg längre gick Sara Skyttedal (KD), kommunalråd i Linköping, när hon på Twitter uppmanade folk att flyga mer: ”Det finns så många dumpuckon som bojkottar flyget att förutsättningarna för bolagen att investera i ny grön teknik försämras. Jag flyger därför några extra gånger.”

Det är inte riktigt de signaler som Andreas Nilsson, docent i psykologi vid Göteborgs universitet, efterlyser när han talar om vikten av tydliga politiska styrmedel:

– Att lägga alltför stort ansvar på individen kan vara problematiskt. Det utlöser lätt försvarsmekanismer där man förnekar problemet, hittar olika rationaliseringar om varför jag gör som jag gör, eller att man bara undviker att ta in information som är jobbig. Politiska styrmedel är extremt viktiga för att åstadkomma beteendeförändringar, säger han.

Den nya, ambivalenta inställningen till flyget kan också vara ett tecken på ett mer djupgående attitydskifte kring klimatkrisen. David Andersson pekar på en undersökning från Chalmers och Göteborgs universitet som visar att andelen svenskar som tror att livsstilsförändringar är nödvändiga för att lösa klimatfrågan har ökat markant. 2005 ansåg en majoritet att ny teknik var lösningen på klimatproblemen medan majoriteten fem år senare ansåg att beteendeförändringar var viktigast.

Med andra ord: Om den flygande svensken förut hade klimatångest, i väntan på att grönt flygbränsle snart skulle vara uppfunnet, tycks känslan nu ha förbytts till flygskam över en livsstil som han inte förmår förändra. 

Samtidigt är flyget alltjämt en stark symbol för frihet, globalisering, självförverkligande och möte med andra kulturer. Om flygvägrarnas #jagstannarpåmarken-kampanj har en chans att mäta sig med alla de positiva värden som förknippas med flygnormen återstår att se, ­menar Andreas Nilsson: 

– Att besöka andra länder, lära sig språk och öppna sig för andra kulturer är starkt prioriterat i vårt samhälle. Majoriteten av befolkningen skulle nog hålla med om att det är problematiskt att flyga, av miljöskäl, men håller också med om att det är positivt att möta ­andra kulturer. Det är en klassisk värdekonflikt.

4–5 procent. Det är vad flyget står för av alla klimatpåverkande utsläpp globalt sett. För Sveriges del utgör flygresor en tiondel av utsläppen.

82  procent. Så stor del av världens befolkning har aldrig flugit.

74 000  gånger mer kolidioxid. Det är vad flyget släpper ut jämfört med tåget.

70 procent. Ungefär så många av svenskarna är ganska eller mycket positiva till införandet av en flygskatt, enligt en Sifoundersökning beställd av Naturskyddsföreningen.

90 procent. Så mycket av det svenska flygresandets klimatpåverkan står utrikesflyget för.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.