Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-15 22:11 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/saga-i-sallsam-fargprakt/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Saga i sällsam färgprakt

Med ”A flowering tree” på Göteborgs­operan ägnas tonsättaren John Adams äntligen en värdig iscensättning i Sverige. ­Kvällens huvud­roll har kören som i detta verk fått något att bita i, skriver Martin Nyström.

Bara ett par veckor efter den bejublade skandinaviska premiären på George Benjamins mästerliga ”Written on skin” från 2012 på Kungliga operan är det dags på Göteborgsoperan för skandinavisk premiär på John Adams opera ”A flowering tree” från 2006. Ett överraskande och smått unikt utlopp för nutida opera på de svenska operascenerna – som senare i vår följs upp av Malmöoperans likaså skandinaviska premiär på Luca Francesconis ohyggligt cyniska och våldsamma ”Kvartett” från 2011.

Att de senaste decenniernas mest omtalade operatonsättare John Adams nu äntligen ägnas en värdig iscensättning (den hafsigt producerade ”El Nino” i Malmö 2004 räknar jag inte) är inte en dag för tidigt. Med ”Nixon in China” (1987), ”The death of Klinghofer” (1991) och ”Doctor Atomic” (2005) har Adams utmanat den konservativa operavärlden med verk som tar upp kontroversiella frågor i samtiden. I den nu aktuella ”A flowering tree” är ämnet dock hämtat från en tvåtusenårig sydindisk folksaga om en fattig flicka (Kumudha) som försörjer sin mor genom att förvandla sig till ett träd och sälja dess blommor. En akt av kärlek och magi som väcker åtrån hos en ung prins och en lika häftig avundsjuka hos dennes syster. Något som får sagan att utvecklas mot en serie av hårda prövningar, som i Mozarts ”Trollflöjten”.

John Adams har kallats för minimalist men har sedan länge utvidgat sitt tonspråk mot senromantik och barock där bland andra Bruckner och Händel har varit stora inspiratörer. Något som tydligt präglat hans mera oratorieliknande verk samt denna ”A flowering tree”.

När kvällens dirigent Joana Caneiro slår i gång föreställningen på Göte­borgsoperan får hon också fint fram hur denna musik utvidgas och reser sig mot allt vidare dimensioner ur det som från början låter som en lek med olika repetitiva idéer i olika hastigheter. Och hur den steg för steg blottar en allt sällsammare färgprakt (bland annat genom den ständigt närvarande klangen av en celesta). Något som särskilt kommer fram i gestaltandet av den serie av förvandlingar som utgör sagans mest dramatiska ögonblick: då flickan blir ett träd, då människan ”vecklar ut sig”, som det sägs i texten. Scener som sopranen Julia Sporsén i rollen som Kumudha gör med en ljuvlig inlevelse och en brännande exakthet.

I Nicola Raabs (regi), Goerge Souglides (scenografi) och Renato Zanellas (koreografi) vackert stiliserade men också kraftfulla produktion, som de tidigare arbetat fram för operan i Chicago, gör även Eric Fennel och Omar Ebrahim utsökta prestationer som Prinsen och Berättaren. Liksom de tio dansare som gör de övriga rollerna.

Men kvällens huvudroll har Göte­borgsoperans eminenta kör som i detta verk fått en musik att bita i som uttrycksmässigt spänner över hela registret. Och vars latinamerikanskt influerade rytmik tillhör det mest komplexa och samtidigt svängiga jag tror mig ha hört från en operascen. Något som starkt bidrar till att denna sagoaktiga ”A flowering tree” inte direkt är en lek för barn.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt