Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Salig på sin trosa. Nina Lekanders nya roman är ljuvligt skojig läsning

”Jag ville till slut bara få ligga med någon som var pigg och slät.”

Se där en formulering ur Åsa Beckmans krönikor om äldre män och yngre kvinnor som bränt sig fast som en tvivel­aktig klassiker. En man känner en ”våg av glädje” när folk misstar hans flickvän för en dotter. Eller ta 73-taggaren som ”köpt villan, båten och huset på Solkusten” och nu vill ha en ung kvinna ”utan saker”. Någon har fått avsmak för ”torra sköten”, andra skriver att det är ”som en drog” att ha sex med en ung kropp (DN 14/9). 

För visst verkar det handla om så mycket annat än själva kärleken? Den finns säkert där, bakom frågorna om status, om att vara den som ger till någon som inte har, om kroppsdelarnas fasthet och grad av fuktighet. Om att undfly döden. Kvinnornas ungdom en kategori som ställer sig framför den hela människan – som en valuta i ett värdeutbyte. ”Pigg och slät” låter ju inte helt olikt något man köper per kilo.

Och det som slår läsaren i mötet med Nina Lekanders nyutkomna och självbiografiska bok ”Trosbekännelser” är just frånvaron av dessa utbyten. Här finns inget att bevisa, inget att bygga – bara två ”äldre” människor som möts och börjar hångla på en begravning. Det är ömsesidigt, jämlikt, avklätt. 

Nog krävs ett ganska dysfunktionellt samhälle för att en 54-årig kvinna ska betraktas som ”äldre”, men ungefär där befinner vi oss väl nu. Och mannen i fråga har övertygat Nina Lekander om att hon ”i stället för att ha en frigid gammal sälformad, platthängbröstad skruttkropp är en perfekt sex­maskin”.

Ett oväder har slagit ner i Nina Lekander, och det är faktiskt alldeles ljuvligt skojig läsning. Hon står och hoppar vid sitt skrivbord och upplyser alla hon möter om kärlekens mirakel – från Plura till dåvarande jämställdhetsministern Nyamko Sabuni. Hon stöter på Jonas Gardell som säger att hon låter som ”ett tokigt tjackpundarluder”. Gänget på Expressen som först skrockat åt den kära kollegan ber henne snart ”sitta still och hålla käften”. Och vem kan klandra dem, hennes himlastormar är dödligt påfrestande redan i bokform.

”Den förälskade är i viss mening antisocial, och för många i sin omgivning är hon outhärdlig. Samtidigt känner hon sig själv jublande i sin ofullkomlighet, sin acceptans av att hon inte är ensam, att hon inte är stängd, att hon lider av djupa brister som ur ett annat perspektiv är lika stora möjligheter”, citerar Lekander Carl-Michael Edenborgs träffande ord om förälskelsens jagupplösning i ”Det parapornografiska manifestet”.

Och ”Trosbekännelser” är precis en så frejdigt porrig skrift som man kan förvänta sig, med smaken av anus i munnen, berlinska sexklubbar, stilfulla kukar, piss och skit på lakanen – den älskades smuts är inte smuts.

Jag kommer på mig själv med att undra om man verkligen kan skriva så här om lyckan utan att det slutar vara litteratur? Visst finns här en del surhet och krångel och neuroser, men åtminstone inledningsvis är det som att Lekander har bosatt sig på solens yta. Hon undrar själv faktiskt, vad ska hända med texten i denna skuggfria tillvaro? 

Men Lekander är en utpräglad stilist med en punkig slängighet som främsta signum, och det kan inte ens lyckan ta ifrån henne. Språkligt är det lika friskt, överlastat och egensinnigt som alltid. Det är i stället i själva resonemangen som en viss klichétyngd trötthet dyker upp, som när Lekander gnäller på ”vegan­tjafs” eller ställer våldtäkt i krig mot ”snällsvenska kampanjer om missförstånd och husfridsknull”. Kanske vill Lekander strö lite salt över en feministisk rörelse hon inte längre känner igen sig i, men särskilt politiskt sofistikerat är det inte.

Jag låter det passera. För det här är till sin kärna en flammande skrift om att bli överrumplad av livet och dess skvättande skönhet, innan skuggorna börjar hopa sig. Är det rentav en tragedi? 

För oavsett hur det ser ut rent biografiskt verkar det som att Nina Lekander själv har bestämt sig för att signalera att ”Trosbekännelser” blir hennes sista bok, komplett med svårt sjukhusbesök, testamente och dödsruna i tredje person. En önskan om att avsluta så värdigt som möjligt. Och ett extatiskt farväl – kan man önska sig något annat? Det skulle väl vara mer liv.