Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-22 01:20 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/sallsam-energi-fattigdomen-tranger-sig-in-pa-bara-skinnet/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Sällsam energi. Fattigdomen tränger sig in på bara skinnet

”Sorgsna sånger från Europas hjärta” Efter Fjodor Dostojevskijs roman ”Brott och straff” Text, regi, scenbild: Kristian Smeds. Kostym: Juratée Paulekaite. På scenen: Aldona Bendoriute. Produktion: Smeds ensemble i samarbete med Litauens nationalteater med flera. Scen: Hansasalen, Dramaten, Stockholm.

Bergmanfestivalens minsta föreställning, den litauiska ”Sorgsna sånger från Europas hjärta” bygger på Dostojevskijs roman ”Brott och straff”, om studenten Raskolnikov som i fattigdom och vrede tar sig rätten att yxmörda en gammal pantlånerska.

Men huvudperson här, i den finländske regissören Kristian Smeds (simultantolkade) monologversion, är Sonja, den unga prostituerade som studenten älskar.

Och vi är någonstans i Europa i en nutid som inte är mindre eländig, kanske mer, än Sankt Petersburgs 1860-tal, för de värst drabbade.

Kristian Smeds låter oss känna in på skinnet denna fattigdom, genom att skapa en föreställning på samma snåla villkor, som måste tvinga fram största möjliga verkan med minsta möjliga resurser. Den tränger sig på! Skådespelerskan Aldona Bendoriute har en sällsam energi i sin tunna gestalt, hon är på en gång nära, aktiv mot publiken och samtidigt koncentrerat och hårt avskild. Det känns som en genomtänkt gestaltning av den prostituerades försvarshållning.

”Sorgsna sånger…” brukar spelas i övergivna lokaler. Nu är den i en repetitionssal i Dramatenhuset, med publiken på klaffstolar runt det tomma scengolvet. Sonja delar ut hemmets fattiga föremål, en kanna vatten, ett emaljhandfat, stearinljus. Garnnystan representerar de många småsyskon hon tar hand om, vi får kasta runt dem mellan oss. Hon tilltalar publiken, sitter i knän, rör vid folk, bjuder på sprit… Vi ska inte få vara i fred, vi ska bli besvärade, misären tar inga hänsyn, den kladdar på oss.

Ändå är det monologens tysta, expressiva bilder som är mest drabbande. Sonja är suputen Marmeladovs dotter. När hon talar till honom är det till en halvtom flaska och ett glas på en stol. Senare drar hon in honom på scengolvet: en tom svart rock. När hon knäpper upp den blottas bara krossat flaskglas i bröstkorgen, och en sten.

I nutid är hon traffickingoffer och jobbar inuti en sorglustig, nedklottrad wellpappslåda. Publiken får stoppa mynt i en springa och så går luckor upp, än här än där och Sonja bjuder på små glimtar av sin kropp. Alldeles i början har vi sett henne plocka sedlar ur fickorna och ursinnigt tvätta dem i det lilla handfatet, det är härifrån de kommit.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt