Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-24 09:46 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/samhallskritik-som-inte-traffar-solar-plexus/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Samhällskritik som inte träffar solar plexus

Elfriede Jelineks pjäs om Nora tar sin början där ”Ett dockhem” slutar. Problemet är att Folkteaterns uppsättning väcker leenden och medlidsamma suckar snarar än ett politiskt engagemang, menar Mikael Löfgren.

I mitten av 1970-talet gjorde Lennart Hjulström en epokgörande uppsättning av Folke Fridells ”Död mans hand” på Folkteatern i Göteborg. Romanens kärva realism bröts mot en scenisk poesi som blev politisk. Dialogen ackompanjerades av Lars-Eric Brossners spel på en röd flygel som tycktes sväva fritt i rummet.

Det är Melanie Mederlinds iscensättning av Elfriede Jelineks ”Vad som hände efter att Nora lämnat sin man” från slutet av 70-talet som får mig att minnas ”Död mans hand”. Det finns nämligen beröringspunkter: Också Jelineks pjäs tilldrar sig till stora delar i en textilfabrik, också den reser frågan om den kapitalistiska arbetsordningen, också här ackompanjeras dialogen av pianospel (Niklas Román).

Men skillnaderna är förstås större. Mest påfallande är att hos Jelinek står kvinnorna och feminismen, snarare än männen och socialismen, i fokus.

Pjäsen börjar där Ibsens ”Ett dockhem” slutar. Nora är uppfylld av sin önskan att förverkliga sig själv, att bli en människa och inte bara maka och mor. Hon tar jobb i en textilfabrik, där hon snart blir föremål för manliga chefers begär, men också för sina kvinnliga arbetskamraters förundran och misstänksamhet: Varför har hon övergivit hem och barn för att frivilligt börja jobba här?

Mederlind tar sig an Jelinek med en självsvåldighet som jag tror den senare skulle uppskatta. Ingen som såg Mederlinds stenhårda uppsättning av ”Heliga Johanna från slakthusen” häromåret på samma scen borde bli förvånad. Och faktum är att hennes Jelinek låter rätt mycket som Brecht.

Exempelvis får Julie Moe Sandø i huvudrollen tala norska. Det är ett intressant men inte riskfritt val, som stärker kopplingen till Ibsen, men skapar samtidigt distans till övriga figurer i pjäsen – och till publiken. Gör det rollen tydligare? Det är frågan.

Som i en grekisk tragedi får kören – som verkligen är en kör, den utmärkta vokalensemblen Svea – representera kollektivets uppfattning, som är mer eller mindre klassmedveten och militant. Ibland brister de ut i någon av Verdis grandiosa operakörer, vilket förstärker iscensättningens storvulna, apokalyptiska drag.

Flykten till arbetet leder inte till frihet. Inte heller flykten därifrån. Exploateringen pågår överallt, hela tiden. Också i språket. Varje utsaga är impregnerad av konkurrensmentalitet och hävdelsebegär.

Noras individualistiska medelklassfeminism är inskriven i ett system som den reflekterar som guldfisken ljuset i sin glasskål. Julie Moe Sandø visar detta på ett förnämligt vis. Varje schablon hon uttalar åtföljs av en illustrerande kroppsrörelse. Som om hon och vi alla vore koreograferade in i minsta gest av kapitalet.

Uppsättningens problem är att dess allvar och fundamentala systemkritik snarare väcker roade leenden och medlidsamma suckar än träffar i solar plexus. Vi ser vad den vill men erfar det inte.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt