Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Samisk befrielse. En virvlande språkdräkt till stumma erfarenheter

Jag läser i Norrbottenskuriren om en pappas fruktlösa kamp för sina barns rätt till hemspråket finska. Likaså tar jag del av de hot som riktas mot Dalateatern där skådespelaren som gör rollen Carlsson i ”Hemsöborna” är mörkhyad. Genom vår välutbildade och välmående befolkning stiger det ännu, 2012, otäckt ruttna dunster av okunskap och fördomar.

Därför blir mötet med ”När vinterns stjärnor lyser här” av Mona Mörtlund & Ninna Tersman, som nu fått urpremiär på lilla Giron sámi teáhter i Kiruna, extra angeläget. Pjäsen, som handlar om förlusten av identitet och självkänsla då vi fråntas vårt mest personliga uttryck och modermål, formulerar en smärta som handlar om betydligt mer än om de senaste hundra årens enskilda exempel på myndighetsfullkomlighet och pedagogiskt förtryck. Alla de språk som virvlar runt varandra i uppsättningen: svenskt och internationellt teckenspråk, finska, meänkieli (minoritetsspråket som talas i delar av nordligaste Sverige), nord- och sydsamiska har under så lång tid konsekvent tvingats underställa sig vad som kallades ”det riktiga språket”. Svenskan som vid sidan av teckenspråket, av förklarliga skäl också här dominerar berättelsen. Vi lever ju i vad som sedan länge formats efter vad komiskt klatschigt sverigedräktsklädda Mikael Odhag och Anna Åsdell vasst leende formulerar: ”Ett land, ett folk, ett språk!”

”När vinterns stjärnor lyser” är ett inlägg i en vid diskussion och en kraftfull påminnelse om individens rätt till unicitet. Att samer, i vår historias auktoritära skola och av rasbiologisterna kallade ”lappar” och ”kortskallar”, stumnat kring personliga öden har genererat ett främlingskap också inom den egna familjen. Skamstämpeln tystar. Scenerna mellan Toivo Lukkaris ”mormor” och Mervi Jaakos dotterdotter getaltar dock en förlösning, en envis flicka kan peta hål på det mesta.

Nu är ”När vinterns stjärnor lyser här” knappast någon teatral folklivsforskning. Snarare gör Josette Bushell-Mingo tillsammans med koreografen Ola Stinnerbom och ensemblen en frusen isdans genom känslor, erfarenheter och tid. Det handlar om förtryck men också om styrka och befrielse. Man går i och ur olika rollkaraktärer, ändrar uttryck och ålder meddels små medel. Och rakt igenom den kalla plågan lyser Dawn Jani Birleys furiösa hetta. Mitt i detta märkliga landskap av vintervita träd och traumatiserade själar driver hennes starkt gestaltande teckenspråk och hennes, som den strålar genom föreställningen, sceniska livspassion.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.