Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-14 23:36 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/sang-for-livet-och-dolly/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Sång för livet och Dolly

Fem svenska sångerskor med Dolly Parton som idol. Men det är inte den amerikanska countrystjärnan som står i fokus i ”Jag är min egen Dolly Parton”, utan moderskap.

DOKUMENTÄR

”Jag är min egen Dolly Parton”

Regi: Jessica Nettebladt

I rollerna: Nina Persson, Cecilia Nordlund, Lotta Wenglén, Helena Josefsson, Gudrun Hauksdottir. Längd: 1 tim 37 min (barntillåten).

4¤ Det är förmodligen inte helt lätt för en feministisk kvinna som gillar jämtställdhet att älska Dolly Parton, den diminutiva countrystjärnan med platinahåret, jättebrösten, toksminket och Barbiemidjan. Jag vet att det inte är helt lätt efter att ha sett ”Jag är min egen Dolly Parton” som kretsar kring fem svenska sångerskor som åtminstone delvis brottas med den kärleken. Men jag förstår också efter att ha sett filmen hur mycket Dolly Parton har att ge. Herregud, hur mycket genuin kvinno­erfarenhet har inte den sångerskan gestaltat – trots sitt karikatyrlika utseende? Gör man bara ett litet Spotify-stickprov hittar man i hennes långa karriär sånger om allt från sviken kärlek, att leva med såren av föräldrars skilsmässor, den eviga kampen för att räknas och mycket mer.

”Jag är min egen Dolly Parton” började egentligen som ett slags konsertfilm där en kvintett, med Nina Persson från The Cardigans och A Camp som mest kända namn, gjorde en hyllningskonsert till sin idol. Det blev i sin tur en långfilmsdokumentär med de fem kvinnorna och deras liv i fokus. Det börjar ganska trevande. Alla är färgstarka karaktärer som sticker ut men som är ganska svåra att få grepp om. Man undrar lite hur de egentligen hamnat i samma rum, även om Dolly Parton synbarligen är den gemensamma länken.

Men regissören Jessica Nette­bladt gör genidraget att ganska snart förpassa stjärnan till kulisserna och låta de fem glänsa i stället. Och då blir det genast betydligt mer intressant. Den röda tråden är moderskapet. Det handlar om längtan efter men också rädslan för att få barn. Nina Persson pratar öppenhjärtigt om sin ofrivilliga barnlöshet och cancer. Flera av de andra brottas med minnen av komplicerade uppväxtår med brutala skilsmässor och svekfulla föräldrar. ”Att bli förälder är ett automatiskt misslyckande”, konstaterar en av dem sorgset. En annan gråter fortfarande i vuxen ålder efter pappan som lämnade familjen och startade en ny utan att se sig om.

Fint nog finns även den problematiken inbyggd i själva gruppen. Den äldsta medlemmen, Gudrun som har rötterna på Island, har en uppgörelse i bild med sin egen dotter som anklagar henne för att ha varit frånvarande alldeles för mycket. ”Men jag är ju precis likadan mormor som jag var mamma”, vädjar hon. ”Nej, det är du inte”, säger dottern bestämt. Men när Gudrun besöker sin egen gamla mor på Island, som hon inte träffat på trettio år, står det sociala arvet i eldskrift.

Alltsammans låter mycket spretigare än det är, eller rättare sagt blir. Temperaturen ökar hela tiden, musiken är närvarande som vilopauser och till slut känner man sig nästan som en vän till alla fem. Fotot är inte det vackraste, men Nettelbladt har hittat tillräckligt varierade och visuellt spännande miljöer för att kompensera det, samt klippare som hittat den perfekta jämvikten mellan humoristiska ögonblick och en enastående känsla för att kombinera rytm med känsloinnehåll.

HELENA LINDBLAD

helena.lindblad@dn.se

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt