Kartor är sällsamma ting. De kan ge oss en bild av vår plats i världen. Men de kan – från tid till annan – också få oss att ifrågasätta den.

Som tonåring hade Peter Frankopan en världskarta uppsatt i sitt pojkrum. Dess centrum var Europa, och nollmeridianen gick lodrätt ned genom Greenwich i sydöstra London, nära den plats där han själv låg och såg upp på den.

Men i stället för att lugnt konstatera att han befann sig i världens cent­rum slogs den unge Frankopan av hur lite han visste om resten av världen. I skolan hade de fått lära sig om det antika Grekland och om hur det hade följts av Romarriket – men sedan var det som att det blev tyst i nästan tusen år, innan vikingarna steg i land på de brittiska öarna. Därefter sänkte sig tystnaden på nytt i flera århundraden, innan Henrik VIII bröt med påven och Storbritannien på allvar tog plats på världsscenen.

Det här var tidigt 1980-tal, och Peter Frankopan tillbringade varje sommarlov i Sverige. Hans morföräldrar hade ett hus på den småländska landsbygden, där Viggenplanen från Kalmar ofta flög in på låg höjd. Ute vid kusten pågick ubåtsjakter, och bland de vuxna verkade många övertygade om att väst snart skulle gå under i ett kärnvapenkrig med Sovjetunionen. Men i morföräldrarnas bibliotek i huset på landet fanns engelska översättningar av Tjechov, Turgenjev och Pusjkin, som viskade om en annan tid.

– Det var som en annan värld, full av framtidstro, hopp om liberalism och om frihet från slaveri. De berättade om ett Ryssland som gick mot en stadigt ljusnande framtid, och som tonåring var det något som tycktes mig så väsensskilt från den verklighet vi levde i. Jag ville lära mig mer om det, säger Peter Frankopan.

Ett fönster hade öppnats mot öster. Ett fönster som sedan aldrig stängts.

I dag är Peter Frankopan professor i global historia vid universitetet i Oxford. Hans bok ”Sidenvägarna” (Albert Bonniers förlag), med den inte helt oambitiösa undertiteln ”en ny världshistoria”, har gått upp på bästsäljarlistor runt om i världen de senaste två åren, och nu kommer den ut på svenska lagom till Bokmässan i Göteborg.

– Ett av de största problemen i våra utbildningssystem är fortfarande de enorma gapen i vår historieundervisning. När du är ung utgår du från att de här gapen beror på att inget av betydelse händer där. Men det är inte sant. Det händer saker hela tiden – och framför allt på andra platser än dem vi normalt talar om, säger Peter Frankopan när vi möter honom i Oxford.

Ett exempel ur boken är de skandinaviska sjöfarare – ”de smartaste och mest maktlystna vikingarna”, som Frankopan uttrycker det – som på 800- och 900-talen reste sydöst genom Centralasien mot det islamiska kalifat i Bagdad som då var världens mäktigaste rike. Dessa vikingars inblandning i storskalig slavhandel är knappast en framstående del av en svensk nationalmyt – och inte heller att deras bosättningar delvis lade grunden till dagens Ryssland.

Avstampet för Frankopans nya världshistoria – som grundas på forskning från en rad olika fält – tas i det antika Persien, omkring 600 år före Kristus. Då lades grunden för det nätverk av handelsrutter mellan Kina i öst och Medelhavet i väst som i dag ofta kallas Sidenvägen eller Sidenvägarna, efter de dyrbara textilier som fraktades i karavanerna.

Persiens geografiska läge, en avancerad byråkrati och ett av världens första storskaliga passystem bidrog till massiva skatteintäkter, samtidigt som rikets härskare gjorde sig kända för öppenhet och religiös tolerans.

– I grunden är stora mänskliga samhällen beroende av fungerande rättssystem och likhet inför lagen. Persien var inte först att åstadkomma detta, men de gjorde det i stor skala och i regioner med sinsemellan olika traditioner. Investeringar i infrastruktur kopplade samman människor, och ju mer sammankopplade människor är, desto större utbyte sker, inte bara av varor och kapital, utan även av information, kunskap, moden och idéer. Det leder i sin tur till mer handel, högre skatteintäkter och växande välstånd, säger Peter Frankopan.

När Alexander den store invaderade Persien drog han nytta av detta närverk som etablerats – på samma sätt som nästan alla härskare som följde efter honom. Idéer, religioner och handelsvaror fortsatte att färdas med resande människor mellan öst och väst, möten skedde, och världen knöts samman.

Så även i de enorma islamiska kalifatens guldålder – som Frankopan framhåller präglades av öppenhet och tolerans för judar, kristna och andra minoriteter.

– De som går med i IS i dag skulle inte få bra betyg på en tenta om de tidiga kalifaten. Helt enkelt för att det de tror sig veta är så långt från sanningen, säger han.

När mongolerna senare stormade in över Centralasiens stäpper orsakade det givetvis krig och förödelse – men till och med detta närmast ökända imperium kom snart att präglas av tolerans och öppenhet för nya idéer.

– Om man vill provocera lite skulle man kunna säga att många av de imperier som varit bäst på att hantera minoriteter inte bara är de som vi lär våra barn minst om – utan också är de som har sämst rykte i vår syn på historien.

Europas uppsving från slutet av 1400-talet och framåt kopplar Frankopan däremot inte i första hand till idéer – inte ens till renässansen och upplysningen. I stället betonar han Columbus ofrivilliga möte med Amerika och Vasco da Gamas färd runt Afrikas sydspets, vilka förändrade handelsrutter i grunden och gav Europa ett geografiskt övertag, samtidigt som återkommande krig i denna del av världen stimulerade vapenteknologisk utveckling.

Men nu, menar Frankopan, är Sidenvägarnas tid tillbaka. Hans världshistoria sträcker sig nämligen fram till den pågående förskjutningen av ekonomisk, politisk och militär makt mot Asien. Inom två–tre år­tionden väntas Kinas och Indiens ekonomier vara större än USA:s – och tidigare i år inledde Kina en massiv satsning på ”en ny sidenväg” genom Centralasien, med investeringar motsvarande 900 miljarder dollar.

Det är kanske med andra ord inte så konstigt att hans bok toppar försäljningslistorna i såväl Kina som Indien. Men det finns också de som har invändningar: i en tid då kapital rör sig snabbt och obehindrat i digitala nätverk, finns det inte en risk att Centralasiens och Mellanösterns rikedomar bara rövas bort, utan att befolkningen får ta del av dem? Inte minst med tanke på den utbredda korruptionen i regionen.

– Visst, det är en rimlig invändning. Men om bara en del av dessa vägbyggen, nya järnvägar och ut­ökade elproduktion blir av har det en enorm potential att skapa förändring, svarar Peter Frankopan.

Kartan framträder på nytt. Och i Peter Frankopans syn på världen är det som om mitten nu har förflyttats några hundra mil österut.

– Det går inte att förutse framtiden. Men just i detta nu kan vår värld förändras i grunden av beslut tagna i Teheran, Moskva, Pyong­yang, Dehli, Islamabad eller Raqqa. Det är svårt att tänka sig detsamma om ett beslut taget i Stockholm, Berlin, Madrid eller London. I Washington kan det fortfarande ske. Men det är i den här delen av världen som alla stora utmaningar väntar – och allt jag egentligen har velat säga är att det alltid varit så, säger Peter Frankopan.