Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-16 06:37 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/siri-von-essen-ger-strindberg-svar-pa-tal/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Siri von Essen ger Strindberg svar på tal

I flera uppsättningar på Strindbergs Intima teater har kvinnorna i klassiska pjäser återtagit berättelserna om sig själva. I ”En dåres försvarstal” svarar Siri von Essen med ett ursinnigt darrande finger i luften på författarens anklagelser.

”En dåres försvarstal”

Av August Strindberg

Regi: Johan Melin och Therese Bergmann. Manus: Anna Wallander, Therese Bergmann och Johan Melin. Scenografi och kostym: Sara Kander. Ljus: Gustave Lund. Koreografi: Ossi Niskala. Medverkande: Anna Wallander. Musik och ljud: Malin-My Wall, Tobbe Svedberg och Niko Röhlcke. Scen: Strindbergs Intima Teater. Speltid: ca 90 min.

Den stora behållningen med August Strindbergs roman ”En dåres försvarstal” är att den så exakt porträtterar en särskild typ av uppblåst manligt ego. Ett ego alltför igenkännbart ännu i våra dagar. Ingen nämnd, ingen glömd. Den blodiga uppgörelsen med äktenskapet med Siri von Essen är ett under av förälskelse, besatthet, misogyni, hämndlystnad och rent vansinne. Vansinnet återfinns också i undertiteln till denna sceniska pendang till Strindbergs roman, ”En vansinnig kvinnas bekännelse” där det blivit von Essens tur att ge sin version.

Utöver Strindberg som ständig sparringpartner har manusförfattarna, tillika regissörerna, tillsammans med skådespelaren Anna Wallander bland annat öst stoff ur feministiska klassiker som Judith Butler, Valerie Solanas och Mare Kandre. Inramningen är en rättegångsliknande situation dit von Essen kallats för att bemöta romanens anklagelser.

Wallanders Siri möter oss barfota, i svart kostym. En platinablond furie i solglasögon som inleder med att gasta ”Strindberg var en man av medellängd” samtidigt som hon måttar i knähöjd. I det barskrapade rummet är ljuset hennes främsta motspelare. Den skoningslösa strålkastaren som följer henne tätt, det färgade fladdrande klubbljuset i vilket hon ger liv åt Siris erotiska utsvävningar.

Det är knappast finstilt, snarare skamlöst och välgörande förbannat. Wallander bemöter högtalarröstens insinuanta anklagelser med apljudsimitationer och att göra en egen punktlista över Siris liv. Med darrande fingrar radar hon upp de avgörande händelserna. Barndomen, antydda övergrepp, tidigare äktenskap, längtan efter det egna konstnärskapet och så mötet med Strindberg.

Med rastlösa rörelser mellan scenografins tre stolar fångar hon den nerviga passionen, mer förknippad med möjligheten att vara ett självständigt subjekt och idén om kärlekens storhet än Strindberg själv. Hans förälskelse och omtalade orala besatthet av hennes handsydda skor möter hon snarare med mild ironisk förundran och med näven inkörd i munnen gör hon en komisk imitation av hans grötiga tillbedjan.

När tillbedjan ersätts av våldtäkt och hennes närstående dör medan Strindbergs förföljelsemani eskalerar tilltar också darret i Wallanders fingrar när hon fortsätter sin punktlista. Särskilt starkt fångar hon familjens ständiga flykt vidare. Scenens stolar blir barnen som hon klumpigt försöker samla ihop på vägen. Hur hon försöker bortförklara hans tilltagande vansinne och misogyni med repliker som: ”Pappa bara leker, han är konstnär vet du”. Eller hur hon tar hans agerande i försvar efter att han nästan dränkt henne i svartsjuka över relationen med Marie David.

Just de där växlingarna mellan självkänsla och tillintetgjordhet fångar Wallander med en nästan manisk energi. En kvinna av omständigheterna satt på gränsen till nervsammanbrott.

I slutscenens oändliga bekännelse redogörs för hela hennes vidunderliga komplexitet som skapar ett feministiskt återtagande av berättelsen om oss.

Här sällar sig Siri till de tidigare kvinnoporträtt som återupprättats på Strindbergs egen scen under Anna Petterssons ledning. Ett efter ett bänds fingrarna upp i geniets stora näve. Snart är det bara den öppna handen kvar.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt