Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-17 02:03 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/skamtar-ni-med-mig/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Skämtar ni med mig

I tisdags publicerade SvD en artikel med rubriken ”Pojkar spelar bort sina liv” , som handlade om att nära 40 000 svenskar kan vara beroende av att spela datorspel enligt Fair Play, en svensk organisation som arbetar för spel utan våld och utan spelberoende. Siffran är baserad på en amerikansk undersökning som applicerats på svenska förhållanden, eller i alla fall på svensk datortäthet.

Owe Sandberg, psykolog och referensperson för Fair Play, säger att man omöjligt kan se hur många som är drabbade, ”troligen är mörkertalet stort” . Han berättar även om hur ungdomar inte klarar av skolan, om 25-åringar som inte dejtar tjejer och om missbrukande killar som ”inte går till skolan. De vänder på dygnet, sköter inte sin hygien och rummet ser ut som en knarkarkvart.”

För att vi ska kunna göra ett snabbt hemma-test och se i fall just vi är drabbade finns där fyra punkter att felsöka på:

1. Spelar under långa perioder, 3–4 timmar åt gången.

2. Blir rastlös och irriterad om han eller hon inte kan spela.

3. Offrar det sociala livet för spelet.

4. Försöker spela mindre men lyckas inte.

Okey. Jag skulle nog klassas som beroende. Även om mitt hem inte ser ut som en knarkarkvart, även om jag duschar varje dag, lägger ut alldeles för mycket pengar på ansikts­krämer eller inte vänder på dygnet så är jag beroende. Jaha, skål då!

Som dömd till missbrukare känner jag att det är ett par grejer jag vill klara upp innan jag utan protest signar upp mig på ett behandlingshem.

Nummer 1: skämtar ni med mig

För detta känns precis som ett stort skämt med ”larmrapporten” som punchline. Har vi inte kommit längre än så här

Är det inte konstaterat sedan 90-talet att den springande punkten i detta är värderingen. Värderingen av nya medier. Vem är det som bestämmer att om man spelar 3–4 timmar åt gången så är man beroende, men skulle man spendera samma tid framför tv eller med näsan i boken är man fullt frisk. Vem är det som bestämmer att man ger upp socialt liv för spelet när spelet i sig i de flesta fall är ett sätt att interagera med andra människor, varför värderas den nya kommunikationen lägre än ”klassisk” samvaro

Jag säger inte att det inte finns beroende bland folk som spelar. I alla grupper finns det folk som inte kan sköta sina hobbyer med moderation. Men att påstå att över 40 000 är drabbade och att ”mörkertalet är stort” är störtlöjligt, speciellt om man som kriterier för beroende räknar upp de fyra punkterna ovan. Jag menar, vilken unge blir inte skitlack för att morsan kommer in och säger: – Lägg av med det du håller på med och gå ut och lek/gör läxorna/gå till scouterna. Det är det som är det fina med att vara pubbeunge, att man legitimt kan komma undan med dåligt uppförande (det och acne förstås).

Många är artiklarna vi läst om datorspelens skadeverkningar men sällan har man som insatt i ämnet kunnat nicka instämmande eller ens igenkännande. Precis som alla nya medier alltid har varit är datorspel något nytt, läskigt och därmed farligt för ungars hälsa, mental som fysisk, enligt dem som har åldern och yrket att klassas som trovärdiga att uttala sig i frågan i de forum som dessvärre bildar folkopinion.

Det är lätt att hitta liknande moraliserande i det förflutna. Ni kanske minns Nils

Nils Bejerot, som 1954 skrev boken ”Barn, Serier, Samhälle”

. Han som ansåg att serier var orsaken till den nedbusade ungdomen

Forskare hävdade att filmen var början till slutet. Elvis skakade på sina höfter och apokalypsen var nära.

Det är antagligen rena turen att jag, som spelar tv-spel, läser serier, tittar på våldsamma filmer, lyssnar på populärmusik som The Beatles, visat mina anklar för främmande karlar, druckit alkohol, röstat trots att jag är ett hysteriskt fruntimmer och inte gått i kyrkan varje söndag ändå har ett fast jobb,( rena kläder och ett hem att lägga min hatt i.

Susanne Möller spel@dn.se

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt