Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-17 04:50 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/skarp-blick-de-ensamma-mammorna-skrivs-in-i-centrum/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Skarp blick. De ensamma ­mammorna skrivs in i centrum

Ann-Marie Ljungberg

”Fallinjen. En essä om ­prekär­feminismen”

Bokförlaget Korpen

Det går snabbt att läsa Ann-Marie Ljungbergs ”Fallinjen. En essä om prekärfeminismen”. Inte för att boken är kort eller lättläst (den är en tung, rosa ruta i jackfickan), utan för att den är ange­lägen, sårad, sårig. Jag återkommer till mina anteckningar och läser: ”Nästa gång du träffar en kvinna som har jobbat på en kvinnojour… Fråga henne om 1998 års vårdnadsreform”. Jag har strukit under detta två gånger. Jo. Det stämmer.

”I fallinjen” handlar om feminism, om olika feminismer, men framför allt om ensamma mammor. Ljungberg tar avstamp i Victoria Farelds bok ”Att vara utom sig inom sig” för att diskutera sin tid i en förening för just ensamma mammor, hur både hon själv och hennes politiska åsikter påverkades av att vara utsatt och ensam i en grupp av utsatta och ensamma kvinnor.

Ljungberg går genom Fareld i dialog med filosofen Charles Taylors ”Erkännandets politik” – hon menar att människan blir till genom delaktighet, genom andra människor, och sätter detta i kontrast till nyliberala idéer om den fria och självständige individen. För Ljungberg hamnar föreningen för ensamma mammor i centrum: den skapar henne som person, gör henne både stark och sårbar, synliggör kollektivets kraft och dess svagheter. Kvinnorna hon umgås med röker ute i regnet, går på varandras salsakurser, sviker varandra, skriver debattartiklar tillsammans. Förändras i relation till varandra. Blir till, om och om igen. ”Vi träffade flera hundra mammor”, skriver Ljungberg. ”Vi byggde upp dem (de nya värderingarna. Reds. anm.) ut­ifrån de mönster vi såg”. Politiken uppstår i och ur sammanhanget, ur deras samlade erfarenheter och verklighetsbeskrivningar.

Men de som är utanför gruppen, då? Vad ser de, hur formas deras politik? Ljungberg riktar skarp kritik mot de socialdemokratiska politikerna Lena Sommestad och Jens Orback, men även, och kanske främst, mot Nina Björks ”Under det rosa täcket”. ”Om övervikt skriver Nina Björk ingenting, inte om rökning heller”, skriver Ljungberg, ”hon glömde bort oss”. I en del som är både tragisk och komisk beskriver Ljungberg även hur Gudrun Schyman ringer upp föreningen för att få en inblick i varför de opponerar sig mot den individualiserade föräldraförsäkringen – vilket kortfattat handlar om den utsatthet som mammor som inte har en fungerande relation med barnens andra förälder lider av som en följd av den ovan nämnda vårdnadsreformen. En av mammorna lägger ner lång tid på att berätta om riskerna med förslaget, bara för att snart därefter läsa i en intervju att Schyman helt har missförstått eller ignorerat deras invändningar.

Och det är det som stannar med mig, efter läsningen. Besvikelsen, frustrationen. Över att ständigt glömmas bort, ignoreras eller miss­förstås, att offras till förmån för förment feministiska politiska reformer som inte tar hänsyn till de mest utsatta just för att de är så utsatta. Ljungberg kompromissar inte – hon skriver in de ensamma mammorna i centrum och envisas med att stanna där, i det prekära, det fattiga, det ensamma. Det kanske är dags för politikerna – och den breda rörelsen – att göra detsamma.

”Om övervikt skriver Nina Björk ingenting, inte om rökning heller”, skriver Ljungberg, ”hon glömde bort oss”.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt