Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-17 00:28

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/skivor-the-pete-best-band-haymans-green-jaro-medien-bonnier-amigo-4-kommer-polskan-verkligen-fran/

Kultur

Skivor

The Pete Best Band ”Haymans Green” (Jaro Medien/Bonnier Amigo) 4¤ Kommer polskan verkligen från Polen Warsaw Village Band vill tro det. Nu har de hittat en gammal kujawiak-danslåt som de ser stora likheter i, och med bland annat svensk nyckelharpa i sättningen ger de sig på att spela den som en sorts genuint polsk polska. Och en kort stund, strax innan slagverken kommer in, är det verkligen som att höra en felande länk. Få folkmusikgrupper blickar vidare än denna polska sextett, en av senare års största europeiska etnosensationer, med spännvidd från indisk raga till amerikansk blues. I ena stunden lyfter de fram nästan utdöda instrument, som ”fingernagelfiolen” suka, i nästa bjuder de in sin scratchande kompis DJ Feel-X. Ändå finns det nästan alltid ett centrum i musiken som ter sig djupt ursprungligt. Inte minst klangerna: de sträva stråkljuden, de dova rytmerna, de raka, urstarka rösterna. Alla tillsatser utifrån ter sig just som små tillsatser. NILS HANSSON Bästa spår: ”Over the forest” , ”Polska från Polska” 60-talspop David Sandström( Overdrive) (Casbah Coffee Club/EMI) 2” Man bör komma ihåg att det The Beatles som Pete Best spelade trummor i var ett coverband, med en repertoar av rock ’ n’ roll-favoriter och blandade topplistelåtar. Det typiska Beatles-soundet uppfanns efter att han hade ersatts av Ringo Starr. Det hindrar inte att hela ”Haymans Green” är en enda stor Beatles-pastisch. För Pete Best själv är det en milstolpe, hans förs­ta album med egna låtar (skrivna ihop med det övriga bandet) och ett självbiografiskt tema. Skivmärket är döpt efter mammans klubb, där en tidig inkarnation av Beatles spelade, albumet efter gatan där klubben låg. Musiken är dock extremt osjälvständig. De få låtar som inte har en tydlig Beatlesförlaga liknar någon annan Beatlesinfluerad artist, som Jeff Lynne eller Gerry Rafferty. Pete Best trummar, men det finns en trummis till (hans halvbror), och sången sköts av andra i bandet. NILS HANSSON Bästa spår: ”Gone” Rock Tiger Lou) ”A partial print” ) ” Pigs Lose” ) (Razzia/bonnier amigo) 4¤ Det är lite som om Sara Lidman hade lagt Jernbaneeposet åt sidan och skrivit schlagertexter i stället. David Sandström har liksom en uppenbar överkapacitet, både intellektuellt och musikaliskt. Efter åren med Refused var det som om han exploderade kreativt. Han gjorde sin västerbottniska temaskiva och konstmusik med gruppen Text. Men att David Sandström spelar rock (och här pratar vi verkligen om en ovanligt rak på sak-aktig rock) känns lyxigt, inte slösigt. Han gör det ju så bra. Det absurda är att behöva skriva är att han ibland låter som Chris Martin i Coldplay och att några låtar på skivan påminner rätt mycket om The Hives och The Replacements. Det brukar liksom saknas referenser, Men mest är det nog så att vi fått en egen svensk Elvis Costello. Skivan är inspelad i studion hemma på gården i Västerbotten under ett par år och innehåller sexton låtar man nog kan komma rätt långt med. Texterna är ju långt mer avancerade än musiken först signalerar. Po Tidholm Bästa spår: ”Stop talk” Rock Celestial) ”Crystal heights” ) (Startracks/Bonnier Amigo) 3# Tigern har både vuxit till sig och vässat och putsat klorna. ”A partial print” , Rasmus Kellermans tredje album under namnet Tiger Lou, är inspelat i Berlin och mixat i Los Angeles av Sean Beavan, med tidigare uppdrag för bland annat Nine Inch Nails och Marilyn Manson. Beavans vana att jobba med betydligt tyngre musik än Tiger Lou hörs onekligen. Kellermans rock med allt fler elektroniska inslag har aldrig låtit lika hård, tjock och proffsig som på ”A partial print” . Kanske harmonierar inte den nya ljudbilden med låtarna alla gånger, men jag gillar rent principiellt tilltaget. Att som svensk indieartist närma sig den slicka moderna amerikanska (hård)rocken tyder på ett större mod än man vid en första anblick kan ana. Mattias Dahlström Bästa spår: ”A partial print” POP Bloodbath) ”The fathomless mastery” ) (Lavender) 3# Andreas Hagman har nog lyssnat väldigt mycket på skivor utgivna av Sarah Records. Det är verkligen ingen dålig sysselsättning för en ung man, men hans andra skiva under namnet Celestial låter så mycket The Field Mice – jangliga gitarrer som slingrar sig kring svävande syntar i fina mönster – att det känns väl osjälvständigt. Tills sången startar, vill säga. Malin Dahlberg och Ulrika Nymark delar på röstarbetet (utom i ett fall) och de gör att den grådisiga ödsligheten hos influenserna nästan helt försvinner. Det blir ett soligare sound, på gott och ont. Och den låt som Andreas Hagman sjunger själv, ”Love always comes to those who waits” , visar att det var ett korrekt beslut att låna ut mikrofonen. Man ramlar inte direkt omkull av Celestial, men ”Crystal heights” är en i stora stycken högst sympatisk brittsommarpop. Niklas Wahllöf Bästa spår: ”Lonely boulevard” death metal Hanna Hedlund ”Det är jag som är mamman” (Peaceville/Playground) 4¤ I snart tio år har Bloodbath – en supergrupp som inkluderat musiker från Katatonia, Opeth, Edge Of Sanity och Pain – gjort skoningslös, åttiotalistisk death metal. ”Jag önskar att de slutade i sina ordinarie band och satsade helt på Bloodbath” , skriver Daniel Ekeroth i sin bok ”Swedish death metal” . Det är lätt att hålla med om den saken efter att ha lyssnat på gruppens tredje fullängdare, ett förödande stycke brutalrock. När Bloodbath bildades ville man först bara ge ut sin musik på kassett, för att få den rätta, risiga atmosfären. Bandets death metal har blivit mer raffinerad sedan dess, men är härligt befriad från krusiduller. Här finns bara tillintetgörande trummor, hudflängande riff och Opeth-vokalisten Mikael Åkerfeldts bestialiska morrande. Det var länge sedan döden lät så här levande. Fredrik Strage Bästa spår: ”Mock the cross” & ”Treasonous” Livspussel-pop (Lovande projekt/CDA) 2” Den ser ut som ett varuprov från tidningen Mama. Samma färgskala som hos Pampers eller något schampo. Jag raljerar inte – Hanna Hedlunds skiva ”Det är jag som är mamman” är som en komplett tonsättning av Mama. Pressreleasen inleds med stämningsord som ”Hemnet-knarkandet.” Barn kallas för ”de små änglarna och monstren” . Den här skivan kan vara själva kulmen på livspusselbegreppets högkonjunktur. Snart kanske det vänder, och änglarna kallas åter för barn och projekten för föräldraskap. Hedlunds visor är skrivna av Oscar Danielson utifrån Hedlunds dagbok från mammaledigheter. De puttrar stilla som en kaffebryggare på öppna förskolan, som ”Bitterfittan” i en mild folklighetsversion. De handlar om ”egentid” , om karriärångest och sömnbrist. En dag går mamman till en coach och på tre timmar kommer de fram till vad hon vill göra med sitt liv. Som sagt, det här är vår tid som fångad i ett varuprov. Malena Rydell Bästa spår: ”Syster”
Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa. Logga in