Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Skräckblandad berusning

Skräcklitteraturen utmanar våra självklara vanemönster. Torbjörn Elensky läser nyskrivet i och om en genre som alltid varit märkligt marginell på dessa breddgrader.

BÖCKER

”I nattens korridorer.

artiklar om skräck och mörk

fantasy”

Red: Rickard Berghorn och

Mattias Fyhr

Aleph bokförlag

”Syner i natten.

del 2, 11 rysare ur tidskriften Minotauren”

Aleph bokförlag

En av barndomens stora läsbesvikelser var när Alice vaknar upp och Underlandet visar sig ha varit bara en dröm. Var det verkligen nödvändigt att göra hela berättelsen till fiktion i fiktionen?

Sedan det bryska uppvaknandet är jag överkänslig mot alla lösningar, tillrättalägganden, brasklappar och pedagogiska, psykologiska eller sociologiska förklaringar. De täcker aldrig hela drömmen och i det som slinker undan, den otolkbara rest som alltid blir kvar, döljer sig det väsentliga.

Några som insett detta är de bästa inom den ibland föraktade genren ”skräck”. Dess lockelse består till stor del i att den lämnar utrymme för det otolkbara, det mystiska, skrämmande, lockande, svindlande, det som utmanar våra självklara vanemönster genom att visa upp en fasansfull avgrund nedan vardagens tunna golv, smärta och lidande, ohyggliga grymma drifter under civilisationens bräckliga skal och tidlösa monster bortom alla språkliga kategorier som lever i väldiga tempelpalats i djuphavsgraven i bukten alldeles intill barnfamiljens prydliga sommarnöje.

Kalla kårar, rysningar – och den där särskilda sortens mysighet som skräck också framkallar. Finns det bättre hångeltillfällen än på en skräckfilm? Fråga vilken tonåring som helst.

Samtidigt som deckarvågen fortsätter att välla fram över vårt land med ständigt nya stereotypt samhällskritiska, puttrigt konservativa, verk är skräckberättelserna fortsatt en tunn liten rännil, knappt ens en underström. Det är lite märkligt och trist att det är så. Skräcklitteraturen har i och för sig alltid varit rätt marginell här, trots enstaka försök i genren alltifrån Viktor Rydberg och Selma Lagerlöf till Mare Kandre och Kristoffer Leandoer.

Om dessa liksom andra berättar Annika Johansson i sin essä ”Skräcken i folkhemmet”, som tidigare tryckts i tidskriften Minotauren. Aleph bokförlag, som specialiserat sig på skräck och fantasy, har samlat några av de bästa texterna ur Minotauren och gett ut dem i bokform.

Annika Johansson, som för några år sen gav ut den ambitiösa ”Världar av ljus – världar av mörker” om skräck och fantasy, medverkar i denna antologi med flera av de bästa numren. Hon skriver om Golem, varelsen av lera ur judisk tradition, liksom om zombielitteraturens hi-storia och om den rätt bortglömda författaren Shirley Jackson, som skrev ”Hemsökelsen” som filmatiserades med välbalanserad känsla för rysningar 1963 – och i en överarbetad specialeffektsorgie 1999.

Annika Johansson går så långt som att påstå att Shirley Jackson skulle vara ”en bättre författare – både mer klartänkt och berättartekniskt skickligare – än en Hemingway eller Steinbeck”.

Det är ett påstående som skulle varit uppfriskande om det varit mera genomargumenterat och fört i bevis med klara definitioner av vad hon menar med litterär kvalitet. Nu är det mest framkastat med samma märkvärdigt bittra bismak som tyvärr är vanlig när representanter för olika genrer, som antas eller anses vara föraktade, lägger ut texten om hur mainstreamlitteratur och mainstreammedier samverkar till att hålla dem nere. Annika Johansson bidrar rent av med en hel text om fenomenet.

I ”Kulturelitens strykpojkar” fokuserar hon på Harold Blooms indignation när Stephen King fick National Book Award, en av USA:s finaste litterära utmärkelser. Det hör liksom till spelet att pappa Bloom ska bli upprörd, och i samma grad att det upproriska genregänget stönar över perukstockens upprördhet. Själv håller jag på båda lagen och hoppas att de aldrig blir sams.

Flera artiklar i samlingen har denna lite gnälliga biton, med upprabblade hänvisningar till stora konstnärer som visst intresserat sig för skräck osv. Det är dumt. Roligare är att helt hänge sig åt det fåniga, förfärliga, ibland bra ibland dåliga – och de bästa texterna är verkligen härligt entusiastiska. Som Per Faxnelds kunniga genomgång av den japanska skräckfilmens historia eller Pål Eggert om Poppy Z Brite, ”Den dionysiska skräckens skildrare” och Johan Theorins personliga beundrarbrev till Peter Straub.

Även Annika Blommés essä om Grand Guignol, Paristeatern som systematiskt spekulerade i våld, tortyr och skräck från slutet av 1800-talet och ända till 1962. Åtskilliga surrealister och teatermän som Antonin Artaud lät sig roas av blod­badet på scen.

Ännu en besynnerlig text måste nämnas: Richard Berghorns om hur en Frankensteinfilm spelas in i Sverige på 70-talet – med Per Oscarsson i rollen som monstret!

Inte helt dåliga, men kanske lite väl uppsatsaktigt redovisande är artiklarna om klassiska skräckförfattare. Den där gnistan, det personliga engagemanget som får en att rusa till bokhandeln saknas dessvärre i de flesta dem, men som introduktioner duger de gott.

Aleph bokförlag publicerar också en antologi, ”Syner i natten, del 2, 11 rysare ur tidskriften Minotauren”. Det är roligt att udda noveller av Ambrose Bierce, Gustav Meyrink och Arthur Machen görs tillgängliga på svenska.

Några av de nyskrivna svenska bidragen är också alldeles utmärkta, särskilt Johan Theorins självironiska berättelse om hur han söker upp Lovecrafts grav i Providence tillsammans med en måttligt imponerad flickvän – och de rysliga missförstånd som uppstår på kyrkogården. Fast annat gör sig kanske bäst i den smala tidskriftens eller rent av fanzinets hängivna flöde. Allt behöver faktiskt inte vara fint och etablerat.

Torbjörn Elensky

litteratur@dn.se

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.