Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-19 14:43 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/slumpmassigt-mote-en-intim-och-monumental-sensation-i-kivik/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Slumpmässigt möte. En intim och monumental sensation i Kivik

Barbro Bäckström Jean Hermanson

Fabriken, Bästekille

Visas t o m 30 september

Alla som såg Nils Petter Löfstedts fantastiska dokumentär ”Himlens mörkrum”, om fotografen Jean Hermanson, minns säkert de känslostarka scenerna där arbetarna på Motala Verkstad och Volvo i Olofström väcker liv i historierna bakom de klassiska fotoreportagen. Eller där S-politikern Marita Ulvskog ser på bilderna av Olof Palme i samtal med en byggnadsarbetare och utgår från att de ju måste vara fotohistoriskt allmängods. Hennes reaktion när hon får höra att de aldrig visats:

”Men det är ju helt… underbart.”

Visst är det så. Löfstedts insats för att ge offentlighet åt Jean Hermansons livsverk är en fotohistorisk bedrift i sig. Liksom på sitt sätt den utställning som nu i sommar visas på Fabriken utanför Kivik, där de ikoniska bilderna från rekordårens svenska verkstadsgolv får sällskap av de hittills opublicerade fotoserier som Löfstedt lyfter fram. Tidsramen är fortfarande snäv; materialet håller sig i stort sett inom ett knappt decennium kring 1970 och mycket återstår, vad jag förstår, att upptäcka.

På Fabriken får Hermanson, lite slumpmässigt, dela utrymmet med Barbro Bäckström, en välkänd men också rätt sällan visad skulptör som här för första gången på mycket länge presenteras i konstnärlig helfigur. De svävande, kroppsformade relieferna i metallnät som blivit hennes signaturverk fogas in bilden av en konstnärlig praktik där följsamheten mot naturens egen formvilja är en bärande idé.

En sådan estetik riskerar onekligen att hamna i det behagfullt dekorativa, och Bäckström förmår inte alltid undvika det. Som bäst uppnår hon en naken materialitet med stark sinnlig närvaro – här främst i en grupp tungt hängande ”lod” och ett par abstrakta, böljande skärmskulpturer. Det är dock egentligen bara i nätrelieferna hon kommer fram till något verkligt originellt; en teknik som förenar den klassiska figurationens tyngd med en nästan immateriell lätthet.

Det är absolut en både sevärd och välgjord utställning. Men trots allt är det Jean Hermansons bilder som är sensationen här. Förutom de omtalade arbetsplatsreportagen han gjorde med poeten Folke Isaksson (”Dom svarta” och ”Nere på verkstadsgolvet”) visas dels en serie från byggarbetsplatser – bland dem de ”underbara” Palmebilderna från valturnén 1969 – dels en svit bilder på barn i Dublin som var bland det första han över huvud taget gjorde. I sitt sätt att förena det intima och det monumentala förebådar de kraften i industrireportagen några år senare.

Och de bilderna, från gjuterier och verkstäder runtom i Sverige, har kvar sin sprängkraft efter nära femtio år. De suddiga kropparna på väg uppför trappan vid stämpelklockan; gjutarna med sina ansiktsmasker – Hermanson fångar både stoltheten, disciplineringen och utsattheten. Även om mycket förändrats i det svenska arbetslivet är dessa tunga, smutsiga industrijobb fortfarande verklighet; tiden har bara valt att titta åt ett annat håll. Här finns stoff till både politisk och estetisk debatt, och jag vill bara se mer.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt