Sedan en tid hävdas det att ”dekonstruktionen är död”. Nyligen förekom dödsattesten till och med i en utlysning av forskningsmedel, som ville man försäkra sig om att eventuellt ännu kvarlevande dekonstruktörer inte skulle göra sig besväret. Jacques Derrida, som var den som på sextiotalet myntade termen, hade smålett åt detta. Själv sade han senare i en intervju att han var övertygad om att dekonstruktionen började dö redan från första stund. I detta låg inget koketteri. Det var helt i enlighet med hans sätt att praktisera tänkande, att ingen metod hade evigt liv. Tänkandet, liksom livet självt, var underkastat ändlighetens lag.
Hösten 2004 gick Derrida själv bort i cancer. Därmed inleddes också kampen om hans arv. Det är tydligt att den egenartade kraften, mångsidigheten och provokationen i hans gärning är något som den akademiska kulturen, framför allt i USA, känt sig manad att förvalta. I centrum för denna diskussion står nu också plötsligt den unge svenske kritikern och forskaren Martin Hägglund, som i höstas på Stanford University Press publicerade boken ”Radical Atheism. Derrida and the Time of Life”. Boken har fått ett enormt gensvar, bland annat i ett helt temanummer av tidskriften ”New Centennial Review”, där den av Henry Staten hyllas som det bästa som skrivits om Derrida över huvud taget.
Bara 26 år gammal publicerade Hägglund på svenska essäsamlingen Kronofobi (2002), om bland annat Björling, Frostensson, Husserl och Derrida. Huvudtemat i hans litterära och filosofiska läsningar var tiden och ändligheten. Det är samma idé som han nu utvecklat i en fullskalig presentation av Derridas tänkande, som också bedriver en bitvis skarp polemik mot vad Hägglund anser vara missförstånd och förvanskningar i samtida användningar av hans verk.
Inledningsvis förknippades dekonstruktionen med tanken att ”det inte finns något utanför språket”, en i mångas ögon nihilistisk och relativistisk filosofi som inte tycktes lämna något utrymme över för sanning eller rättvisa.
Från början av nittiotalet skedde dock en etisk och politisk vändning i Derridas tänkande. Då skriver han den inflytelserika essän ”Lagens kraft” (1990) som behandlar rättvisans problem, och några år senare kommer boken ”Marx spöken” (1993), som i efterdyningarna av murens fall ställde sig frågan om marxismens ställning och uppgift i polemik mot Fukuyamas hegemoniska liberalism. När han dessutom några år senare deltog i ett stort symposium om religion föddes bilden av Derridas ”religiösa vändning”. Framför allt den amerikanske filosofen John Caputo har i ett flertal böcker gjort sig till talesman för något som måste beskrivas som ett slags dekonstruktivistisk teologi.
Det är mot denna etiskt-teologiska användning av Derrida som Hägglund riktar sin tydligaste kritik. Hans bärande idé är att Derrida, också i sina etiskt-politiska texter, är en i radikal mening ”ateistisk” tänkare, för vilken varje hopp om en ideal slutpunkt och försoning är principiellt utesluten. I dess ställe argumenterar Hägglund för ett återvändande till det dekonstruktiva tänkandets kärnfråga och kärnerfarenhet, nämligen livet som ändlighet, förskjutning och skillnad.
Det handlar dock inte bara om en negativ avgränsning. Livets nyckfullhet och oberäknelighet blir hos Hägglund också en positiv utgångspunkt. Bokens etos, eller kanske snarare dess patos, framträder efter hand som en existentiellt grundad ateistisk liberalism, som i varje instans försvarar det oväntade, okalkylerbara och sårbara, mot tankens och handlandets tendens att söka sig mot det absoluta och definitiva. Dess yttersta credo är ett ”living on”.
Hägglunds läsning är klar, systematiskt och konsekvent. Ibland så konsekvent att den prövande och experimenterande karaktären i Derridas texter lite bortskyms. Trots att man kan dela hans skepsis mot ett visst slags svärmiskt anspelande på ”den andre” i den samtida filosofin, så går hans rekonstruktion av Derrida ibland för långt åt andra hållet.
Till det unika värdet i Derridas texter hör just en förmåga att verkligen konkret lämna plats för det främmande, att låta de mest oväntade röster uppträda på de mest oväntade sätt. Det är en skillnadskonst som aldrig kan sättas på formel, men som i sina bästa stunder utgör ett slags levande lyhördhet för just den andre.
Bokens sista långa kapitel behandlar Derrida som politisk filosof, i en diskussion med framför allt Ernesto Laclau. Hägglund vill grunda erfarenheten av ansvar och rättvisa på vad han ser som en negativ oändlighet hos tiden själv, dess öppna oavslutbarhet.
Demokratin ska inte förstås utopiskt idealt, utan snarare som ett erkännande av det kontingenta och okalkylerbara som villkoret för det politiska. Resonemanget skulle kunna sägas implicera en viss förståelse av frihet som den demokratiska politikens grund, men det är ett begrepp som Hägglund håller sig på försiktigt avstånd ifrån.
I sina bästa avsnitt är det en bok som verkligen visar på vikten och relevansen av Derrida och dekonstruktionens gärning som en kritisk intellektuell praktik. Bitvis kan den också läsas som en sorgesång över människans oförmåga att förlika sig med sina grundläggande existensvillkor, och vad denna oförmåga åstadkommit i form av destruktiva religiösa och politiska utopier. Med stor konsekvens vill den befria sig och sina läsare från varje hopp om transcendens och evighet, till förmån för ett bejakande av ett ändligt liv, och därmed ett ändligt tal och tänkande.
Ur denna bejakade ändlighet tänker sig Hägglund att människan fritt ska kunna möta det nya och främmande, utan att på förhand äga några garantier om ett lyckligt eller harmoniskt resultat. Om inte till något annat, så är det till denna upplysning som han till sist ändå sätter sitt hopp.
HANS RUIN
litteratur@dn.se