Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Står vi pall för vårt eget hat?

Terrorister strävar efter att splittra samhället i ett vi och ett dem. Ola Larsmo utfärdar en varning för de samhällsimpulser som får den gillrade fällan att slå igen.

Rädsla och hat är terrorismens främsta vapen. Du har hört det förut, men det måste upprepas. Terrorn söker slå mot så oskyldiga människor som möjligt och så vardagliga mål som möjligt – därför att såväl rädslan som hatet då blir så gott som omöjliga att freda sig mot.

Jag var på väg till Norge några månader efter Behring Breiviks massmord. På planet läste jag norska Dagbladet, där hans offer intervjuades och själva berättade och i bild vittnade om de skador de skulle få leva med. Jag kände plötsligt ett intensivt hat jag sällan upplevt, och under några vitglödgade minuter önskade jag att han skulle dö. Jag visste att det inte skulle leda till något och inget skulle bli bättre. Men nu när vi förmodligen fått ett ansikte på den man som mördade fyra och skadade femton på Drottninggatan, liksom på hans offer, är det mycket möjligt att jag och många andra kommer att drabbas av samma känslor.

Det är precis det som är terrorismens avsedda effekt; att sådana känslor plötsligt styr både dig själv och politiken. Då har terrorn vunnit. När jag går förbi bagageskåpen på Centralen tänker jag halvmedvetet ordet ”bomb”. När vi på detta vis lever i otrygghet segrar ännu terroristen. Misstänksamheten och hatet mellan människor som delar samma gator är terrorns mål. Och oberoende av ideologisk ursäkt delar olika terrorismer samma kärna, som den djupt korrumperande idén om att ändamålet helgar medlen. Det är den första likheten. Det finns fler.

För det är nog den fråga som nästan alla ställt sig när liknande terrordåd ägt rum på andra platser: vilken tankevärld är det som gör det möjligt att angripa, döda och skada oskyldiga människor på måfå?

Gärningsmännen bakom dåden i Nice och Berlin var personer utan förankring i större sammanhang, på drift och utan styrsel, och saknade djupare religiös övertygelse. Mohamed Lahouaiej som mördade 86 i Nice använde sprit och droger och började först några dagar före dådet använda ett religiöst språk. Anis Amri som mördade 12 i Berlin var även han drogmissbrukare och tidigt våldsbenägen. Samtidigt var de utsatta för påverkan av personer i deras närhet som gav dem ideologisk styrning i riktning mot brottet.

Det är mycket troligt att polisen ser ett liknande mönster här och att det är sådana ”piloter” de just nu letar efter. Den man som nu är skäligen misstänkt för terrorattacken på Drottninggatan var enligt sina grannar inte särskilt religiös utan ”festade och drack alkohol” (DN 8/4). Det finns de som ser sådana människor som möjliga projektiler. Men: hur tänker de? Hur kan man försätta sig i ett tillstånd där man känner rättfärdig glöd när man kör över barnvagnar? Hur hamnar man i ett sådant ”mindset”? Somliga värjer sig mot att försöka ”förstå” (och det begriper jag), men hur ska man komma åt terrorismens kärna utan att analysera?

Vad olika sorters terrorism har gemensamt är idén om att splittra, fördjupa motsättningar, driva fram ”den sanna konflikten”. (Akta er alltid för människor som talar om det ”sanna” eller ”rena” ena eller andra.) Så tänkte RAF, så tänkte IRA/UVF på Nordirland, så tänkte Breivik och så tänker IS. Men den där ”sanna konflikten” finns inte. Den är ett sjukt hjärnspöke. Vad som finns på riktigt är samhällen där människor måste fungera tillsammans och där hatet och rädslan förgiftar allting, ända ned till blickar på bussen. Vill man verkligen gå terrorismens ärenden ska man försöka fördjupa ”motsättningarna”. Då har de lyckats med din hjälp. Dit vill de: att vi är rädda för varandra.

Problemet är att rädslan är så svår att värja sig mot. Men modiga människor klarar sådant; det har jag själv sett prov på till exempel i Storbritannien och på Irland. Och det här är viktigt. Vi bestämmer just nu vilka vi själva är. Vi bestämmer nu tillsammans vilket land vi lever i.

Rädslan och hatet är också nästan omöjliga att freda sig mot; det är därför terrorismen fortsätter att finnas. Det kommer den att göra till dess att rädslan inte längre fungerar som vapen. Men hur fredar man sig?

Vad jag sett omkring mig de senaste dagarna har gett mig skäl att tro att vi – för i sådana här lägen är det befogat att tala om ett vi, det är till och med en viktig poäng – är rustade. Människor beter sig rationellt och är hjälpsamma; timmarna efter attacken på Drottninggatan är det tydligt att tilliten människor emellan tvärtom ökar, man sträcker ut en hand, man stöttar och hjälper. De flesta politiska partier har tagit timeout från de billiga poängerna och signalerar enighet och uppslutning kring centrala samhällsvärden. Polisen fungerar väloljat och utan överdrivna åtgärder (som vi sett på annat håll). Jag tror vi ser en mer eller mindre uttalad insikt hos folkflertalet: vi tänker inte låta oss skrämmas, vi tänker inte leva på huk – för då vinner terroristen.

Orkar vi tänka så i längden? Orkar vi stå emot terroristens försök att splittra oss i ett vi och ett dem? Orkar vi se detta som ett brott som ska lagföras som andra brott? Bollen ligger hos oss. För i ett ögonblick som detta har det där ”öppna samhället” sitt hem inom dig själv.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.