Stefan Jarl fortfarande stridslysten efter 40 år

Han återkommer till ordet kränkning.

– Man kan väl säga att alla mina filmer, som de tre senaste ”Flickan från Auschwitz”, ”Underkastelsen” och nu ”Godheten”, utgår från upplevelsen av att något i livet kränks och förnedras – och då intar jag genast Robin Hood-ställning, konstaterar Stefan Jarl på sin kaféstol. Vi träffas ett par stenkast från Stureplan, en för ämnet högst läglig position.

– Sådana övergrepp får mig att känna ”jag måste göra något, det här måste upp på bordet!” ryter han.

Stridbar har han förblivit. Den omtalade energin är intakt. Han har också fått upp åtskilligt på sitt bord sedan genombrottet med ”Dom kallar oss mods” (tillsammans med Jan Lindqvist) för fyrtiofyra år sedan:

Jarl har gjort trettionio filmer. Var med och startade Folkets bio 1973. Nominerats till en Oscar, fått en trio Guldbaggar, ett Chaplinpris och en Felix Award vid European Film Academy vid sidan av andra utrikes- och inrikespriser – som Cancerfondens miljömedicinska pris. Hans filmer har både inspirerat en hel generation dokumentärfilmare och högst påtagligt påverkat vår socialpolitik, narkotikadebatt liksom miljö- och folkhälsosyn. Han är numera hedersdoktor vid universitetet i Karlstad, en titel som tilldelas den som anses ha ”utfört en för den vetenskapliga forskningen synnerligen gagnande gärning”.

– Mitt uppdrag som dokumentärfilmare är i första hand att ge röst åt dem som ingen har, att skildra verkligheten utan skygglappar, krossa vanföreställningar och fördomar, förhindra myter och desinformation, och medverka till förändring. Och jag kan säga det än mer pretentiöst: mina filmer har som mål och ambition att rädda liv, förklarade han inför promotionen vid universitetet i höstas.

I ”Godheten” tecknas en skenande välfärdsekonomi – förkroppsligad av en knorrförsedd Thommy Berggren som hårdshoppar Ferraris och platinaklockor. En där lånekarusellen snurrar vidare medan amorteringarna skjuts på framtiden. En besatthet av konsumtion som förvandlat relationer till kundrelationer i ett ”NU-samhälle” där alla vill ha allt och omedelbart och där också lågkonjunktur och djupa kriser blir lönsamma för somliga. De brittiska forskarna i filmen som presenterar bevis för att jämlika samhällen skapar mindre våld och ohälsa bland medborgarna tycks få lyssna på.

Stefan Jarl korsklipper sina politiska brandfacklor och expertanalyser med pastorala idyller kring den egna husknuten i Västergötland.

– Jo, det kan ju missförstås, det är en risk, men jag är ju 71, man måste våga ta sådana i min ålder (skratt). Jag studerade estetik i flera år på universitetet och det där är ju ett litterärt grepp som använts i hundratals år. I ”Madame Bovary” skriver Flaubert om att åskan är på väg och blixtar slår ner när det i själva verket handlar om hennes själsliv. Jag ville inte ha bilder på fattiga förortsbor och arbetare i filmen utan använde i stället hjorten, kajan och djuren och en speakertext om vilket samhälle vi egentligen vill ha.

Han beskriver vår tid som ”de rikas revansch”. Folkhemmet plundras och skattepengarna hamnar på Jerseyöarna, påpekar han med vårdbolaget Carema i åtanke.

– Sverige var en gång ett av världens bästa länder att leva i. Jag är bestört över att vi accepterar att vi nu blir rånade. Finansinstitutionerna har trettiodubblats i storlek sedan 1980. Sverige har fått 10 procent fler miljardärer enbart under 2012, miljardärernas totala förmögenhet motsvarar 40 procent av Sveriges BNP … Det här måste man göra film om för det kommer att få konsekvenser för våra barn och barnbarn, säger han med Söderkisvokaler och varnar sedan för att han har studerat ämnet länge, han kan tala om det tills diskutrymmet på min intervjumanick är fyllt.

De ekonomiska klyftorna och dess verkningar som ”Godheten” fokuserar på är ett ämne som har lockat flera regissörer i närtid. Jason Reitmans smarta varselskildring ”Up in the air” respektive Michael Moore och hans ”Capitalism: a love story” från 2009 följdes 2010 av Charles Fergusons Oscarvinnare ”Inside job” och finansrysaren ”Margin call” (2011) jämte HBO-satsningen ”Too big to fail”. Förra året väckte dokumentärfilmaren Lauren Greenfield vidare uppmärksamhet med sin prisbelönta ”Drottningen av Versailles” om hur den globala konjunkturens pendlingar påverkar också dollarmiljardärer och deras familjer.

– Att alla dessa filmer kommer nu är naturligtvis en motreaktion. Än så länge kan man säga att det är stor skillnad på Grekland och Sverige, men hinnan är ju så tunn. Vi är ju alla beroende av varandra, säger Jarl.

Han är fast förvissad om att vi bara sett början på denna reaktion.

– Snart är smärtpunkten nådd. Den här förvandlingen har gått så fort så att folk länge bara andlöst sett på, men nu börjar det sjunka in också i medelklassen. När den dåliga skolan kränker en eller medel­klassen hamnar på sjukhus som städas sämre än Statoilmackar – som DN så lysande avslöjade – eller mamma och pappa hamnar på ålderdomshemmet så får man se facit. Vi ser inte facit tillräckligt tydligt, ännu.

Var det inte just ett slags kränkning som du ville beskriva redan när du filmade Kentas och Stoffes liv i citybetongen?

– Absolut. Det var en läroperiod för mig. Jag var väldigt intresserad av hela den tidens ungdomsrevolt, men upptäckte vilken läxa som de tunga drogerna innebar: Hur de stökigaste ungdomarna torskade hårdast och tog överdoser utan att polisen eller vuxenvärlden brydde sig. Var fanns medkänslan då? Det dog trettio stycken bara under tiden som vi gjorde filmen. Det var som att ligga vid fronten. Och nu verkar många av dagens politiker ge upp kampen mot narkotikan och straffen för grovt narkotikabrott sänks. Det är förfärligt att se. Jag har varit med i den kampen efter personliga erfarenheter, Kenta dog ju till exempel hemma hos mig till slut.

”Ett anständigt liv” från 1979, Stefan Jarls drabbande uppföljare, sågs av över 300 000 personer under premiäråret, svenskt dokumentärfilmsrekord. En siffra som Maud Nycander och Kristina Lindström med sin film ”Palme” först nu närmat sig med en kvarts miljon biobesökare. Palmefilmen är en del av en svensk svallande dokuvåg med filmer som ”Searching for Sugar man”, ”Pojktanten”, ”För dig naken”, ”Alla är äldre än jag” och ”Big boys gone bananas!”.

Jarl ser uppsvinget främst som ett uttryck för att filmutrustning inte längre kostar en förmögenhet.

– Det är lättare att komma fram till grytorna i dag. Det är en stor skillnad mot förut när man bara fick chansen att göra fler filmer om ens debutfilm såg ut om Ingmar Bergmans, så var det ändå till 1980-talet, säger han med ett skevt leende.

Efter Michael Moores stora framgång med ”Bowling for Columbine” för tio år sedan köper tv-kanaler runt om i världen dokumentärfilmer – till en bråkdel av priset för en spelfilm.

– Jag är mentor åt flera unga filmare och märker hur många begåvningar det finns, men också hur fruktansvärt lite pengar. I dag har vi ju femton tjugo svenska filmare som är riktigt, riktigt bra. Inte minst tjejer har nu världens chans att komma in i denna bransch som så länge varit mansdominerad och hierarkisk.

Men att filma kostar. Jarl talar om en superlång kö till den lilla potten av produktionsmedel.

– Det går ju knappt att göra en enda fictionfilm för sådana pengar. Så ser det ut. Det har blivit ett rent branschavtal för dem som redan pengar har – det vill säga de stora filmbolagen, säger han och påminner om svårigheterna som Malik Bendjelloul hade med att få råd att göra sin världssuccé ”Searching for Sugar man” (som nu är med på listan inför Oscarsnomineringarna i nästa vecka).

– Det tog honom fyra år. Det är ju inte klokt. Det är en så otroligt bra film, så välkomponerad. Alla som vill lära sig filma borde se den som ett skolexempel på det bästa i alla amerikanska dramaturgiböcker – och jag har väl så här många hemma, påpekar han och måttar upp en tio kilos gädda mellan armarna.

Jakten på filmpengar fortsätter. Stefan Jarl har oavsett det egna kassa­flödet ständigt ”tio nya bollar i luften”, men vilka idéer som blir film avgörs av möjligheterna till finansiering. Inför inspelningen av ”Godheten” sålde han sin lilla övernattningslägenhet i Stockholm för att få råd. Just nu söker Jarl medel för en ny dokumentär om en fotograf. En berättelse om var smärtpunkterna ligger i människan. Han säger att ingenting engagerar honom lika starkt i dag som samhällets ”totala urholkning på medlidande”.

– Djupast sett vill vi människor ta hand om varandra, det är det som driver oss egentligen. Men detta läggs det gärna locket på – ett samhälle som byggde på den drivkraften skulle ju inte behöva den konsumism som vi lever i nu och excesserna i miljardvinster som folk sätter som mål. Empatin försvagas alltmer i vårt samhälle och det lämnar varje människa åt sig själv, understryker han.

– För mig är det en sådan förnekelse av vad vi är.