Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-17 20:32 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/storsaljare-latar-som-ar-sadar-sjalvutplanande-skral-for-kollektivfylla-bjorn-rosenstrom-tilltalar/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Storsäljare/ "Låtar som är sådär": Självutplånande skrål för kollektivfylla. Björn Rosenström tilltalar okritiska ungkarlar med kontaktproblem. Hans hemmaproducerade cd blev en försäljningsframgång.

I en serie artiklar funderar några DN-skribenter över konstverk och kulturfenomen som visat sig bli storsäljare.

Det finns i dag fler hoppfulla hemmaproducenter än någonsin. Att göra egna skivor blir allt lättare, och det finns något sympatiskt i den ökade tillgängligheten. Men som vanligt ökar den inte den allmänna kvalitetsnivån.

Visst är skivbolagen maktapparater som ter sig ointagliga för Lars Winnerbäck-epigoner runt om i landet. Men de är inte bara kolosser som struntar i den artistiska nivån. Många refuserade demos är naturligtvis kassa, även om de avancerat från kassett till cd. Och visst är den autonoma framgångssagan en lockande och perfekt dröm. Nämnda Winnerbäck började så, med oberoende skiv-utgivning som till sist sögs upp av ett stort skivbolag. Men för honom tog det tid. Han gör snälla, oförargliga visor.

Björn Rosenström är hans motpol. Han är den råa, sexistiska bonnigheten personifierad. Han gjorde imbecilla visor om syrran som knullar med sin hund. Och om Ragnar som tycker incest är bäst. Och han sålde 110 000 exemplar av sin första och enda skiva, på bara ett par månader och utan minsta marknadsföringsinsats. Den var så vulgär att det gick ändå.

Den lobotomerade musiken tar sig igenom alla spärrar, losern kommer långt när även buskis räknas som musik. Det självutplånande draget lockar landsortspubliken och förfestgrabbgängen. Raden börjar bli lång nu: Eddie Meduza, Svullo, Ronny & Ragge, Joddla med Siv, Hjalle & Heavy, Markoolio.

Alla tilltalar de barn och okritiska ungkarlar med dåligt självförtroende och taskiga relationer till det motsatta könet. Alla är de skrålackompanjemang för dem som måste vara kollektivt fulla för att tilltala en tjej.

Men Björn Rosenström kan inte avfärdas i klump med de övriga - han är akademiker med andra attribut. Han började skriva sånger i tonåren, när han sedan läste juridik fick han en arena för dem, studentpubarna. Där blev han allas älskling, som gjord för att uppträda på så kallade sittningar för teknologer. Jag söker på Björn Rosenström på Altavista, bland de översta träffarna finns www.studentstaden.com/ vaxjo/nojen/musik.

Där är overallteknisterna i gång, där finns drivor av instamaticbilder från nollningsritualen -98: "Jag säger bara, ladda grabbar, häll i er bärsen, pilla in en prilla och förstå att ni är kungar i kväll."

Det är öh-öh-supa och vi-form. "Vi är pojkarna som busar med flickornas små musar" som Rosenström sjunger. Det är låtom oss förenas i vårt behov att utlösa våra djuriska drifter. Och låtom oss identifiera oss med en broder som vågar uttrycka våra allra lägsta och mest sinnesslöa tankar, med någon som inte äger minsta uns av stjärnglans eller ouppnåelighet.

Björn Rosenström skiljer sig från Markooliofenomenet på fler sätt. "Låtar som är sådär" var ingen uttänkt skivbolagsprodukt. Polarna övertalade Rosenström att spela in sina publåtar på cd.

I Göteborgs största skivaffär började succén rulla. Tio exemplar i ett hörn på Bengans blev 110 000 över hela Sverige. Så upptäckte Advokatsamfundet texternas innehåll och hotade med uteslutning. Rosenström drog raskt in restupplagan.

"Om folk står och sjunger allsång i butiken när han uppträder så har han ju något. Jag tycker att han skulle gett ut skivan igen, utan de värsta textraderna", säger Bengt Brorsson på Bengans.

Han sätter fingret på två problem: Censur av valda delar förändrar inte helheten. Och dessutom är inte allt som säljer därmed bra.

Björn Rosenström sjunger sämre än Björn Borg gjorde under sin korta Doktor Alban-karriär, med unket proggimitationstonfall. Melodierna är ett nödvändigt och misslyckat ont. Texterna är stilistiska missbildningar, nertyngda av omvänd ordföljd och krystade rim. Humorn utplånad.

Men uselheten är knepet, och skivtiteln är talande: "Låtar som är sådär". Nästan alla låtar handlar om att supa och knulla och om en massa tjejer som vill ha huvudpersonen men det vill ju inte han - eller så vill han bara ha retoriken som ett upplägg att förnedra.

Det här är "Hatsång": "Du ville pippa, men det ville jag helst slippa/Du drog ner mina brallor, men då slog jag dig på käften/Du slet av dig din bh och slängde fram dina tuttar/Då klippte jag av dom för jag tyckte dom var för långa."

"Låtar som är sådär" går inte heller att jämföra med den på många sätt oförargliga men säljande topplistemusiken. Den har tom blick, den här buskisen har budskap. Inte för att den på något sätt är ett långfinger mot överhet eller orättvisor.

Inte ens mot personliga missförhållanden, den sparkar på företrädarna själva, den egna gruppen och kvinnorna. Det finns ingen punk i det här, därtill är det alltför inbilskt, inskränkt. (Tja, en do it yourself-attityd kan ju hittas).

De budskap som finns döljs lömskt i tramset. I vit makt-musiken ligger det öppet, då är det lätt för storstadsintellektuella att rycka ut och ta avstånd. Att buskisband som Joddla med Siv kommer undan med förnedrande låtar om kosovoalbaner vid nittiotalets slut borde egentligen vara omöjligt.

Kanske kan det bero på ett ännu icke raserat tabu - att håna folkligheten; den som anser sig ha god smak har ofta därtill dåligt samvete för de stora skillnader i kulturella värderingar som är cementerade.

Kanske är orsaken ointresse eller okunskap, av samma storlek som det omvända: det som finns hos landsortsbor som slår fast att "det som kritikerna ger sämst betyg är nästan jämt det bästa". Jag vet, för jag har vuxit upp Där Ute.

Malena Rydell

kultur@dn.se

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt