I sin uppmärksammade bok ”Zeros and ones” från 1997 går Sadie Plant tillbaka till vävandets historia hos kvinnorna för att visa på likheterna och länken till den digitala teknologin. Hur vävandet alltid var ett multimedialt arbete – socialt, kommunikativt och fyllt av sång och lek. Ett informellt nätverkande som kvinnorna excellerade i och som även kunde föda en besatthet i arbetet långt bortom själva nyttan.
Överallt i världen finns tusenåriga fynd av de mest fantastiska textilier som inte går att förklara ur ren behovssynpunkt. Ja, Sadie Plant går så långt att hon utnämner vävstolen till det som lade grunden till all senare form av abstrakta tillverkningsprocesser. Som användandet av ettor och nollor i den digitala tekniken.
När nu tonsättaren Stefan Klaverdal och librettisten Lisa Hansson sätter fokus på detta arbete i ”Den stora vävoperan” på Textilmuseet i Borås är det också för att låta inhemsk tradition möta global modernitet såväl sceniskt som musikaliskt – med elektroniskt spinnande datorer och mekaniskt surrande symaskiner i samklang med levande röster, harpa, gitarr, fiol och slagverk.
I Lisa Hanssons (som också själv spelar interface-figuren Tiden) berättelse möter vi verklighetens Hanna Jönsson från det sena 1800-talets Skåne och den uppdiktade textilarbeterskan Shopla från dagens Bangladesh i en historia som binder dem samman över tid och rum. Och som sätter deras passion för vävandet i spel.
Som publik möts man allra först av nynnande kvinnogestalter som delar ut ullnystan för att hålla i handen. För att vi direkt skall känna den mjukhet som finns i materialet och som också präglar föreställningens hudnära och lyriska karaktär.
Här berättas omväxlande om ljuvliga och fasliga ting men snarare med poetiska än dramatiska medel. Stillheten kan stundtals kännas väl högtidlig och statisk men får liv i de båda textilarbeterskornas berättelser (fint sjungna av Agnes Wästfelt och Anna Forsebo). Inte minst i den andra akten när föreställningen når fram till den katastrof som inträffade 2013 då mer än 1 200 textilarbetare miste livet när en undermåligt byggd åttavåningsfabrik i Dhaka rasade. En händelse som fick upp världens ögon för effekterna av vår tids hysteriska konsumtion av billig konfektion.
När namnen på alla de döda projiceras på scenen till ett synnerligen vackert och repetitivt tema med en fiolstämma i spetsen närmar sig också ”Den stora vävoperan” den sällsamma suggestion som finns i Philip Glass epokgörande ”Einstein on the beach”. Ett bruk av minimalism som Stefan Klaverdal ger en ton som är helt hans egen. Och som översätter det lejonmönstrade tyg som är en av föreställningens bärande metaforer styrka och skönhet till en hypnotiskt skimrande klangväv.