Svarta episoder utan början eller slut

En middag på en vägkrog väcker barndomsminnen hos huvudpersonen i Magnus Hedlunds nya bok. En entrecôte konkurrerar ut Prousts berömda madeleinekaka. Stefan Jonsson läser en göteborgsk pessimist.

Recension

Magnus Hedlund

Mylingen i Kov

Albert Bonniers förlag

I varje språk bor andra språk. Redan med titeln på sin nya bok, "Mylingen i Kov", signalerar Magnus Hedlund att han skildrar människor som är inneslutna i sin egen hemlighetsfulla dialekt. Resultatet är ett grupporträtt av en by i mellersta Bohuslän. Folket där talar inte så mycket med ord som med grymtningar och fräsljud.

Kan man tänka sig en korsning mellan Marcel Proust och den isländska sagan

I så fall är det denna bok. Berättaren är en äldre herre. På hemväg från ett föredrag han hållit i Halmstad stannar han till för att äta i Stenungsund. Han beställer entrecôte och får in en svartrandig anrättning som smakar grönsåpa. Han förlorar aptiten och skickar tillbaka tallriken till köket.

Grönsåpesmaken dröjer dock kvar och framkallar en rad barndomsminnen: "Katrin som skrubbade trasmattor i åvattnet. Öringarna som hoppade mot fallet. Smaken av såpbubblors grönsåpa i munnen." På en bro av sinneskorrespondenser vandrar mannen tillbaka till sin barndom och ungdom, till sommarloven i bohuslänska Kov.

Hos en sämre författare hade parallellen till Prousts madeleinekaka verkat planlagd och patetisk. Hos Hedlund innebär episoden varken mer eller mindre än en blank vägran att ge Proust ensamrätt på det slags upplevelser som blivit den franske författarens varumärke. En svensk vägkrog erbjuder samma minneskorrespondenser som Proust fann i långt elegantare miljöer.

I korthuggna notiser framträder bilden av ett svenskt femtiotal då jordbruket rationaliseras, sommargästerna anländer och det urgamla bylivet stelnar och glesnar. På ytan består idyllen:

"Fyra gamla gårdar. Två vägar som korsade varandra. I varje hörn en gård. Det var hela Kov. Fyra gårdar kring en korsväg."

Men vad finner vi när vi gläntar på dörrarna

I Kov, om någonstans, gäller Sartres devis "helvetet är de andra!" Nästan varje stackare utkämpar ett envig med sitt öde och sin nästa. Likt en medeltida byskrivare tecknar berättaren ned olyckorna. Bonden våldtar grannbarnen. Fäderna hatar sina söner. De goda träffas av åskan. I hans krönika får byns historia samma allmängiltighet som myterna, bestående av marktvister, äktenskapsbrott, fadermord, incestuösa övergrepp och övernaturliga händelser.

Berättaren är själv snärjd i de onda mönstren. I Kov dödades hans mamma av blixten. Där fick hans far hjärtslag. Vid badbryggan fick hans son skallen spräckt mot en sten under vattenytan.

"En myling är vålnaden av ett mördat barn", upplyser boken. Vålnaden minner om ett liv - en möjlighet - som kvävdes. Men gengångaren kallar också de efterlevande att upphäva det förflutnas brott. Hedlunds berättare hoppas att hans minnesarbete ska leda till en befrielse från kedjan av olyckor.

Det brukar framhållas som just berättandets uppgift att åstadkomma en sådan försoning med det förgångna, att ge mening åt det som varit. Ett bra exempel är Prousts roman, som besegrar tidens gång.

Men Magnus Hedlund har alltid bekämpat denna litteratursyn. Det har ofta lett till spexartade sabotage mot berättandets konventioner. Eftersom verkligheten saknar sammanhang blir berättelserna därefter: episoder utan början eller slut, intrig eller enhet. Han är antiklimaxens mästare. När läsaren väntar sig ett avgörande eller ett avslöjande tillstöter nya förvecklingar.

Vad som i Hedlunds tidiga författarskap var en uppgörelse med litteraturens anspråk på att ordna livet vänds i hans senaste böcker till en misstro mot existensen som sådan. I "Snittet" (1999) och "Mylingen i Kov" målar han tillvaron med en Beckettsk svärta: Om livet vänder - då är det till det sämre. Väntar du dig en överraskning - räkna med att den krossar dig. Tror du att livet har en mening - det är en illusion.

Denna lidelsefria pessimism hade varit outhärdlig om den inte vägts upp av ett slags göteborgsk uppsluppenhet inför livets intighet. Samme berättare som först hoppades att minnesarbetet skulle driva bort vålnaderna från Kov märker snart att de är hans enda umgänge, och han trivs rätt gott i deras sällskap. Alltmedan samtidens Kov, var det nu ligger, begravs under ett lager av villasamhällen och motorleder.

Stefan Jonsson

stefan.jonsson@dn.se