Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-19 02:44 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/svenska-dromfabriker-film-och-sapa-skulle-ge-lycka-at-alla/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Svenska drömfabriker: Film och såpa skulle ge lycka åt alla

I mitten av 90-talet var Hallstahammar och Trollhättan två krisdrabbade industrisamhällen. Men i Hallstahammar byggdes såpafabriken Hollyhammar och i Trollhättan började Film i väst att producera långfilm. Trollhättans filmindustri blev snart riksbekant som drömfabriken "Trollywood" - medan Hollyhammar gick käpprätt åt skogen.

Thord Eriksson utreder två liknande orters skiftande öden.

Vänersborg 1985. Kerstin Quentzer är nyanställd kulturchef i Älvsborgs läns landsting. Hon skriver sin första budget och konstaterar med några nyktra formuleringar att länet inte har någon roll att fylla på filmområdet.

Vid den här tiden spelades det i genomsnitt in en långfilm vartannat år i Västsverige. Att hälften av alla svenska filmer 16 år senare skulle göras i regionen och att dessa filmer skulle ta storslam på Guldbaggegalor och internationella festivaler hade ingen ens börjat fantisera om.

Ett par år senare initierade Kerstin Quentzer arbetet med ett massmediepolitiskt program för Älvsborg. Programmet skrevs av Tomas Eskilsson, utredningssekreterare i landstinget.

"Det är mediepolitikens uppgift att bereda marken och göda så att de nya och gamla arterna får lyster och färg, så att sommarängens alla humlor, bin, maskar och skalbaggar lever och fröjdas och tar tillvara ängens möjligheter. När väl jordmånen beretts är det tid för kulturpolitikern att breda ut en filt och sjunka ner i det grönskande paradiset. Det kommer ibland en tid då ängen mår bäst av att lämnas i fred. Och då kan den blomstertid komma", slog han fast.

Texten, som antogs av landstingets kulturnämnd i oktober 1990, innebar bland annat prioritering av "projekt som har till syfte att använda massmedierna för skapande verksamhet".

Och blomstertiden kom. I dag bär Tomas Eskilsson titeln verkställande direktör och leder ett företag som på några år har blivit en stark finansiär av svensk långfilm.

Men profilen var betydligt mer blygsam när Film i väst startades 1992 i landstingets regi. Under de första åren handlade verksamheten framför allt om att uppmuntra länets amatörfilmare och att stimulera invånarna att se bra film på bio.

Samtidigt som landstinget i Älvsborg bedrev kulturpolitik föddes en smart affärsidé i Stockholm. Den unga tv-kanalen TV 4 firade triumfer med sin lördagsunderhållning "Fångarna på fortet". Det vällde in brev och telefonsamtal från skolklasser, kompisgäng och börsnoterade företags direktioner som också ville leka i Fort Boyard.

Sporrade av en uppenbar efterfrågan började marknadschefen Tony Michaelsen och nöjeschefen Jan Zachrisson leka med en idé om en turistdragande nöjespark tätt knuten till ett tv-program. Intäkterna från turisterna skulle göra tv-produktionen billig. Och parken skulle marknadsföra sig själv via tv-rutan.

Michaelsen och Zachrisson lämnade TV 4 utan att förverkliga sin plan. Men idén var för bra för att de skulle glömma den.

"Vi var beredda att ta

lite chanser"

I mitten av 90-talet låg den totala arbetslösheten i Hallstahammar på drygt 16 procent, rejält högre än rikssnittet. 200 personer per år valde att flytta därifrån - en akut åderlåtning av ett samhälle som bara har 15 000 invånare.

- Under den tiden diskuterade vi ofta inom partiet vad vi skulle göra. Det fanns en övertygelse om att det måste få kosta, vi var beredda att ta lite chanser, säger Håkan Helgesson (s), ordförande i Hallstahammars kommunstyrelse.

Han hade varit beredd att ta risker tidigare. 1994 var han entusiastisk över planerna på att bygga en formel 1-bana i gränstrakterna till grannkommunen Köping. Banan skulle ligga smidigt tillgänglig intill E 18 och inte bara bli arena för motortävlingar utan dessutom locka bilföretag att förlägga tester av nya modeller dit. Den beräknade kostnaden översteg en halv miljard kronor, pengar som till största delen skulle satsas av privata investerare. Hallstahammars insats skulle förränta sig i form av växande turism och en förmodad blomstring i näringslivet. Planen skrotades slutligen av miljöhänsyn.

Men det hann bara gå ett år innan riskvilligheten väcktes på nytt.

Jan Zachrisson och Tony Michaelsen hade dammat av den lysande idén om en nöjespark. Förklaringen var att produktionsbolaget Jarowskij, där Zachrisson nu var vd, hade fått en beställning på en daglig såpa från TV 3. Kraven på produktionsresurser var något utöver det vanliga. Framför allt behövdes det gigantiska studioytor, för att slippa riva och bygga upp kulisserna mellan varje scen i såpan. Generösa ytor skulle göra det möjligt att alltid ha alla miljöer uppbyggda. På så vis skulle Jarowskij kunna spara tid - och därmed pengar - mellan tagningarna.

Jarowskij hade skickat ut en spanare med uppdraget att hitta en lämplig lokal inom en timmes radie från Stockholm. Han hittade den nedlagda delen av Bulten-fabriken i Hallstahammar.

Håkan Helgesson och hans kolleger visste inte mycket om underhållningsindustrin och inget alls om dagliga såpor, ett fenomen som än så länge var så gott som okänt i Sverige. Men de visste att lyssna till de löftesrika ord om nya arbetstillfällen som uttalades av Jan Zachrisson och Tony Michaelsen. De presenterade sin idé: tv-såpan. Och framför allt nöjesparken. I lilla, svårt prövade Hallstahammar skulle det byggas en besöksanläggning av samma kaliber som Universal studios i Hollywood.

Det såg ut som en ovanligt genial affärsidé. En sådan som skulle göra alla inblandade till vinnare.

"Utan kärlek hade det här bara kollapsat"

Samtidigt som såpaäventyret under 1996 tog fart i Hallstahammar höjde Film i väst ambitionen. Det kulturpolitiskt behjärtansvärda projektet skulle på allvar bli en aktör i den svenska filmbranschen. Nu skulle det göras film, professionell film. Plånboken var full. Pengarna kom framför allt från EU, landstinget, Filminstitutet och kommunerna i fyrstadsregionen; Trollhättan, Vänersborg, Uddevalla och Lysekil.

Film i väst lämnade handels- och tjänstemannastaden Alingsås, där man haft sin bas sedan starten 1992, och flyttade några mil norrut till Trollhättan. Flytten var ingen slump, utan hängde tätt samman med att Film i väst beviljats EU-pengar ur Mål 2-programmet.

Programmets uppgift är att stötta förnyelse i städer och regioner som drabbats eller hotas av tillbakagång i industrin. Fyrstadsområdet uppfyllde i mitten av 90-talet alla kriterier för att räknas in i den kategorin. Det gjorde även Hallstahammar.

Varken Hollyhammar eller Film i väst hade blivit verklighet om inte Sverige under några år på 90-talet rasat ned i en djup lågkonjunktur. 1995 hade Trollhättan en av Sveriges högsta arbetslöshetssiffror och läget var inte ljusare i fyrstadsregionens övriga städer: Vänersborg hade blivit av med sin tillverkning av telefonväxlar. Volvofabriken i Uddevalla sade upp folk. Och konservindustrin i Lysekil gick knackigt.

Men många skeptiker viftade bort de svartklädda ynglingarna och deras stolliga prat om att göra film.

- Jag lovar, som läget var i mitten av 90-talet var det inte många som lyssnade på Tomas Eskilsson, säger Trollhättans kommundirektör Stig Fredriksson.

Tre år senare, 1998, hade Lukas Moodyssons debutlångfilm "Fucking Åmål" premiär och etablerade Film i västs och Trollhättans profil som nyskapande filmcentrum.

Fem år senare, 2000, skickade den gamla socialdemokratiska industrikommunen sin informationschef till glamouren på festivalen i Cannes för att marknadsföra staden.

Ursprunglig skepsis har vänts till stolthet. På de två biograferna i Trollhättan - där Film i västs filmer brukar ha galapremiär - reser sig inte längre besökarna och går medan eftertexterna rullar. Åtminstone inte om det är en film inspelad i trakten. Då sitter de kvar för att se namnen på ortsbor som deltagit som statister. Stig Fredriksson själv lånade ut sitt hus till inspelningen av "Fucking Åmål". Det var i det som filmens Agnes (Rebecka Liljeberg) bodde. Goda vänner till honom äger huset som "Tillsammans" spelades in i. Och en annan familj som han känner överväger just nu att flytta ut ur sitt hem under sex veckor i sommar, för att ge plats åt en norsk inspelning.

- Filmen är en viktig del av förnyelsen av Trollhättan. Ska vi överleva så måste vi vara kreativa, säger han.

En bild av den förnyelsen: brevlådorna i entrén till Film i västs kontorshus. De tillhör några av de bolag med filmanknytning som etablerat sig i och kring Trollhättan. Under 2000 startades åtta nya sådana bolag i fyrstadsregionen och totalt finns det runt 50 stycken. Det är tre gånger så många som 1998.

Förklaringen är Film i västs regler för ekonomiskt stöd. Ett produktionsbolag som får finansieringsstöd, max tre miljoner per produktion, måste vara permanent etablerat i regionen och kontoret måste ha minst en anställd.

Den nyvaknade västsvenska filmindustrin ska växa med hjälp av morot och piska.

- Helt krasst flyttar ju filmbolagen sig dit där pengarna finns. Genom att hjälpa till med toppfinansieringen av filmer kan en region bli en spelare av betydelse, säger Tomas Eskilsson.

Han har sitt kontor i ett hörnrum i huset med alla brevlådor i entrén. Fastigheten ligger symboliskt på det område som en gång tillhörde Nohab, ett av den västsvenska industrialismens pionjärföretag som från slutet av 1800-talet försåg den framväxande moderna världen med ånglokomotiv. Innanför de smutsgula väggarna bedrevs en gång i tiden forskning om dieselmotorer och turbiner. Och i det som en gång var Nohabs gjuteri ligger en av Film i västs två studior.

Nya drömmar vävs där det gamla välståndet byggdes.

Bland Film i västs mål för åren 2000-2005 finns utfästelser om att öka antalet årsarbetstillfällen inom filmen från nuvarande 200 till 800 inom regionen. Det står också att filmen ska förbättra "människors livssituation och livskvalitet".

Hur ska det gå till

Tomas Eskilsson vinkar avvärjande, inte helt förtjust över att hans högprofilerade filmfabrik allt- för tydligt ska framstå som ett näringslivspolitiskt projekt för att ordna jobb åt gamla bilmontörer från Saab. Han säger att just den formuleringen nog är modifierad i måldokumentet för 2001-2006. (Det är den inte.)

Film i väst föddes inte i första hand ur en omsorg om arbetsmarknaden, utan ur en kulturpolitisk strävan efter att stärka filmens ställning. Var kärleken till filmen en förutsättning för framgången

Orden ekar pinsamt högstämda i kontorsrummet.

- Utan kärlek hade det här bara kollapsat, svarar Tomas Eskilsson.

"Vi måste få tid på oss att bygga upp det här. Åtta månader räcker inte. Ge oss minst ett år"

I Hallstahammar gick allt däremot för snabbt. Kommunen, evenemangsföretaget Eurovent, där Tony Michaelsen var vd, och Jarowskij slöt ett avtal under våren 1996. Arbetet med att bygga om de gamla industrilokalerna till toppmoderna inspelningsstudior satte i gång.

Orsaken till brådskan var Jarowskijs avtal med TV 3 om att börja sända "Vänner och fiender" på hösten.

Hallstahammars kommun bildade ett bolag, Rutab, som blev delägare i Hollyhammar AB tillsammans med Eurovent, fastighetsbolaget Mälartornet och byggföretaget Peab. Via Rutab stod kommunen för ombyggnaden av de gamla industrilokalerna, vilket kostade runt 50 miljoner kronor. Hollyhammar AB investerade runt 20 miljoner i all inspelningsteknik.

Den enda säkerhet som fanns var en garanti från Jarowskij om att den dagliga såpan åtminstone skulle rulla i ett år och en övertygelse om att det inte skulle bli svårt att få stödpengar från staten och EU för projektet.

Men redan i november 1996, knappt två månader efter att det första avsnittet spelats in, stod det klart att lokaliseringsstödet från staten skulle utebli. Motiveringen från Nutek, som fattade beslut om de regionala statliga stödpengarna, var att kommunens roll i Hollyhammar var alltför framträdande.

Beskedet innebar en Moment 22-situation. Den offentliga inblandningen, som enligt staten var för stor, var samtidigt en förutsättning för att EU skulle bevilja kommunala Rutabs ansökan om stöd.

Ansökan om EU-stödet var främst knutet till planerna på en attraktionspark kring Hollyhammar. Idén verkade så attraktiv att den tidigare SAS-chefen Jan Carlzon och den före detta TV 3-direktören Mats Sundström blev delägare i det vilda projektet. Samtidigt ersattes den ursprunglige vd:n Tomas Michaelsen av Anders Wickman, som tidigare varit chef för den kommersiella radiostationen Classic FM i Stockholm.

I en artikel i Vestmanlands Läns Tidning i maj 1997 deklarerade den nye vd:n att han trodde att Hollyhammar i framtiden åtminstone skulle sysselsätta 200 personer i Hallstahammar. "Men vi måste få tid på oss att bygga upp det här. Åtta månader räcker inte. Ge oss minst ett år!"

Och Jan Carlzon upprepade återigen den gamla visionen om attraktionsparken: "Förebilderna finns i Holland och på MGM Studios i Hollywood."

Carlzon sålde sin andel i Hollyhammar redan efter några månader. Och när Jarowskij i februari 1998 blev ägare till 75 procent av bolaget deklarerade Jan Zachrisson att planen att utveckla den turistdragande nöjesparken definitivt var lagd på is - trots att ett EU-bidrag på drygt fem miljoner kronor betalets ut ett år tidigare. Men det beloppet var en struntsumma i den stora pengarullningen.

Alla resurser skulle i stället satsas på tv-produktion.

"Vi trodde att det här var framtidsbranschen"

Numera är det riskfritt att parkera på platsen märkt "regissör" utanför den gamla Bulten-fabriken i Hallstahammar. Det sista såpaavsnittet spelades in i december 1999, nu står byggnaden tom. Snön ligger orörd i "Vänner och fienders" Erikshamn.

- Många har efteråt sagt till mig: "Begrep du inte att det inte skulle gå

• Men alla trodde att det skulle gå, vi trodde att det här var framtidsbranschen - vilket det ju också är, säger kommunalrådet Håkan Helgesson.

Det var många som tyckte att Hollyhammar borde ha kostat honom jobbet. Även han själv har öppet luftat sina tankar på att avgå på grund av det havererade äventyret. Men han sitter kvar.

Efter valet 1998 samregeras Hallstahammar med vänsterpartiet, men Håkan Helgesson tror inte att den det sviktande väljarunderlaget hänger ihop med pengar och förtroende som har gått förlorade i såpavärlden.

I Hallstahammar ställdes inga motkrav som i Trollhättan. Jarowskij hade inga andra plikter än att betala hyran i tid.

Ledde inte Hollyhammar alls till något bra

Håkan Helgesson nämner bussbolaget som dagligen skjutsade såpaskådisar mellan Stockholm och Hallstahammar, byggbranschens korta uppsving, att såpateamet handlade alla förnödenheter lokalt, lokalbefolkningen som fick jobb som statister, de 50-100 personer som hade tillfälliga projektarbeten under inspelningarna.

- Och Allan Svensson handlade kläder nere på stan, säger han och gör en kort paus, möjligen medveten om det lätt komiska i det han sagt. Sedan tillägger han:

- Men det här ska naturligtvis ställas mot de 90-100 miljoner kronor som Hollyhammar har kostat kommunen.

Håkan Helgesson går omkring med en känsla av att ha blivit lurad. Framför allt av dem som var entusiastiska och först gav lugnande besked om att ett projekt som Hollyhammar utan problem skulle kvala in som mottagare av stödpengar.

Leif Linde som var sakkunnig i näringsdepartementet hurrade enligt Håkan Helgesson över idéerna - och försvann sedan för att bli generaldirektör i Ungdomsstyrelsen.

När dåvarande näringsministern Anders Sundström uppvaktades skildes han från Håkan Helgesson och Hollyhammars dåvarande vd Tony Michaelsen med orden "nu ska jag sätta mina bästa krafter på det här".

- Det var det sista han sa innan han avgick. Det finns ingen kvar som kan stå för sina löften.

"Filmen har gett en ny dimension till stadens näringsliv"

Film i västs vaktmästare Lars-Olof Pettersson svär irriterat när han ska rulla ut den röda mattan framför biografen Forum i Trollhättan. En bil har ställt sig i vägen utanför entrén.

- Alldeles nyss var det tomt på gatan, muttrar han.

Alla filmer som spelas in i Trollhättan har galapremiär i staden. Det är ett krav som finns noggrant angivet i de regler som gäller för filmer som samfinansieras av Film i väst.

I kväll premiärvisas barn- och ungdomsfilmen "Kattbreven" för en inbjuden publik. Regissören Christina Olofson är där, liksom manusförfattaren Annika Thor och den 12-åriga huvudrollsinnehavaren Daniela Holm Verzola.

Många barn finns i strömmen av gäster som går över den röda mattan och in genom entrén. För deras skull har premiärchampagnen ersatts av Festis och tablettaskar, som dukats upp på ett litet bord i foajén.

I ett hörn sitter Mauritz Ljungman, informationsdirektör på Volvo Aero i Trollhättan.

- Filmen har gett en ny dimension till stadens näringsliv, säger han. Den kommer att skapa fler jobb här i framtiden, en annan typ av människor kommer hit, säger han.

Film i väst samarbetar med Volvo Aero i ett projekt som handlar om datasimulering. I Film i västs senaste - och nyss beviljade - ansökan om mer EU-pengar, framhålls samarbetet som en viktig del i skapandet av ett "audiovisuellt kluster" runt Trollhättan.

Filmen var nämligen bara starten på Film i västs strävan efter nationell dominans och internationellt inflytande. Om fem år ska fyrstadsområdet ha blivit norra Europas ledande filmregion.

Och vara ledande i Sverige inom data- och tv-spel.

Och vara störst i Norden på animationer.

Och producera en fjärdedel av allt tv-drama i landet.

Långt innan dess ska Trollhättan dessutom ha fått den film- och medierelaterade turistattraktion som Hallstahammar aldrig fick.

- Det är spännande att bo här, säger Mauritz Ljungman.

I Hallstahammar står Hollyhammars lokaler tomma. Göran Vestman, vd för Rutab, söker efter nya hyresgäster. Samma vecka som galapremiären i Trollhättan äger rum har han hittat en. I två dagar.

Fotografen Mikael "Mikeadelica" Gustafsson spelar in en video med A-Teens.

Senare i mars ska Thore Skogman - född i kommunen - firas på sin 70-årsdag.

Annars är det tyst i den gamla Bultenfabriken.

Thord Eriksson

thord.eriksson@dn.se

08-738 11 33

Aktörerna. Från vänster: Kerstin Quentzer initierade det mediepolitiska program som var grunden för Film i väst, Tomas Eskilsson skrev det mediepolitiska programmet och är i dag vd för Film i väst, Lukas Moodyssons film "Fucking Åmål" etablerade Film i väst på allvar, Jan Zachrisson var nöjeschef på TV 4 och förverkligade idén om ett ihopbakat tv-program och nöjespark i Hallstahammar, Tony Michaelsen var Hollyhammars första vd, Håkan Helgesson var och är ordförande i kommunstyrelsen i Hallstahammar och tände på idén om Hollyhammar.

Kontraster. Medan Film i väst och övriga delen av filmindustrin i Trollhättan ("Trollywood") etablerat sig som nyskapande produktionscentrum, liknar Hallstahammars öden och äventyr i såpabranschen ("Hollyhammar") en såpa i sig.

Låst och stängt i Hollyhammar. På baksidan av före detta Bultens gamla fabriksområde i Hallstahammar byggdes utomhusmiljöerna till tv-såpan "Vänner och fiender". Efter diverse regionalpolitiska turer lades såpan ned - och hela filmstaden Hollyhammar med den.

Galapremiär i Trollywood. Lars-Olof Pettersson, vaktmästare på succéföretaget Film i väst, tänder marschallerna i Trollhättan inför första visningen av Christina Olofsons "Kattbreven".

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt